Fury Road – The Road Warrior på steroider

Mad Max: Fury Road4 out of 5 stars (4 / 5)

Mad Max: Fury Road är som The Road Warrior. Mad Max är inte centrum i huvudstoryn utan ramlar in i en story där andra spelar huvudrollen. Så är det i Road Warrior, men än mer i Fury Road. Fast på steroider. Där Road Warrior hade bilar, har Fury Road jättebilar, där Road Warrior hade Humungus har Fury Road tre galna diktatorer av kolossalfomat och där Road Warrior hade en rejäl biljakt har Fury Road två. I själva verket är Fury Road en ren biljaktsfilm i ett övergivet, torrt och förstört landskap.

Det som kan sägas vara problematiskt och negativt med filmen är att regissören tagit i lite för mycket, bilarna är enorma och det tycks finnas obegränsat med bensin (I en värld där det ska råda brist på bensin). Storskurkarna är groteska och galnare än galna. Det blir liksom lite för mycket av det goda.

Men samtidigt har filmen kvinnliga ledare där Road Warrior hade kvinnliga krigare. Det finns persomer somd et går att känna med och identifiera sig med som Imperator Furiosa.  En roll som spelas av Charlize Theron på ett utmärkt. Den klart bästa skådespelarinsatsen. Vad som är bra är också att även om det verkar hopplöst så finns det hopp. Post-apokalyptiska filmer utan hopp är bland det mest deprimerande som finns. Mänskligheten (och vi tittare) behöver hopp. Annars går det inte att leva.

Fury Road är alltså en biljaktfilm med hopp, kvinnligt uppror, en riktigt bra skådespelarprestation, omåttlighet och våldsam action. Det är faktiskt riktigt bra. Det går förvånansvärt nog att leva sig med i filmen. En bra film med som är uppkallad efter Mad Max, men där titelfiguren faktiskt inte är den egentliga huvudpersonen och storyn definitivt inte handlar om honom.

[imdblt]Mad Max: Fury Road[/imdblt]

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

The 100 – förstörd jord och ungdomsbrottslingar

4 out of 5 stars (4 / 5)Jorden har blivit förstörd så att människor inte längre kan leva där. Ett vanlig scenario för science-fiction-filmer och -TV-serier. De andra vanliga är invasion från utomjordingar och utforskning av rymden. Sen finns förstås även annat. TV-serier med förstörelse som tema inkluderar Revolution och Jericho. Filmer inkluderar den aktuella Interstellar.  I The 100 är jorden förstörd av kärnvapenkrig och en begränsad mängd människor överlever på en rymdstation som dock börjat få tekniska problem och inte kommer att vara beboelig så länge till.

Beslutet blir att skicka 100 ungdomsbrottslingar till jorden för att se att det går att överleva där. Det normala straffet på rymdstationen är döden. Det är inte bar ett straff utan fungerar också för att hålla nere befolkningen vilket är nödvändigt då stationen bara kan härbärgera ett begränsat antal människor. Rymdstationen är ett tydligt klassamhälle och det avspeglas också bland ungdomarna när de hamnar på jorden.

Till en början känns det lite märkligt att alla är så unga, men allteftersom första säsongen går tar historien om de vuxna på rymdstationen större utrymme. Efter några relativt svaga förstaavsnitt tar si historien och blir allt mer intressant då det visar sig att det finns överlevare på jorden. Med tiden ska det visa sig att det finns flera olika grupper av överlevare som anpassat sig på olika sätt, eller i ett fall inte anpassat sig alls, utan levt instängda, isolerade och livrädda. Denna grupp överlevare känns inte riktigt trovärdig så här långt, men det kanske blir bättre i säsong 2 som jag ännu inte sett. Inte heller gillar jag att de placerat ”Reavers” i serien, människor som förfallit till kannibalism och brutalitet med just brutalitet som enda syfte till våldsamheterna. Det förefaller faktiskt helt onödigt med denna hord av ”zombies” som lever i underjorden.

I slutet av första säsongen måste jag säga att jag gillar serien. Kanske för att det också finns en hel del romantik i den, något oundvikligt i en serie om unga människor. Och som jag gillar. I enlighet med tidsandan så är den viktigaste ledaren för de unga en kvinna och ett par av de viktigaste på rymdstationen är kvinnor. Dessutom är den lokala ledaren för de som överlevt på jordens yta, kallade ”grounders” också en ung kvinna. Andra TV-serier och filmer som också har unga kvinnor i ledarpositioner är Revolution och förstås The Hunger Games.

Upplägget i serien gör det möjligt att behandla frågor som jämställdhet, rasism och jämlikhet med relativ enkelhet och på ett naturligt sätt. Hoppas de tar tillvara på detta på ett vettigt sätt. Tycker det är en bättre serie med ett bättre upplägg och bakgrundshistoria än Revolution.

[imdbltid]2661044[/imdbltid]

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

varldskrig-zBoknytt
Max Brooks
Världskrig Z
Modernista
ISBN: 9789186629267

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

Lennart Lundqvist konstaterade i Arbetet att det inte är så kul att spela tennis utan linjer. Hans poäng var att oändlig valfrihet inte är eftersträvansvärt. Han fortsatte med att berätta om sin brors roligaste dag i livet: dagen då radhusområdet belägrades av snökaos och all normal verksamhet kollapsade. Vilken gemenskap grannskapet utvecklade tillsammans för att överleva. Bristen skapade kreativitet och ömsesidighet men även trivsel. Temat genomsyrar Max Brooks fiktiva rapport Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget.

Utbrottet av sjukdomen sker i Kina, bakgrunden är oklar men spridningen sker snabbt. Trots upprättandet av karantäner så finns det andra vägar för att sprida vidare den (o)dödliga smittan. Den globala kapitalismens infrastruktur är flerdimensionell där legala och illegala nivåer överlappar varandra. Med väl upparbetade kanaler för illegal organhandel och människosmuggling är det omöjligt även för en auktoritär regim som den kinesiska att kväsa utbrottet. Det som möjliggör zombifieringens globala karaktär är kapitalismens smörjmedel av korruption och trafficking.

Upplägget är enkelt men effektivt. Genom en serie intervjuer av olika personer återskapas händelseförloppet; från förebudet över den stora paniken till det totala kriget erbjuds vi brottstycken från alla kontinenter, från hög som låg. Tyvärr går det i stå mot slutet och det glider över i inträngande detaljstudier över hur man tvingades lösa zombieproblemet på militär taktisk nivå. Jag misstänker att denna aspekt tyvärr har dominerat filmatiseringen med Brad Pitt i huvudrollen som FN-tjänsteman (premiär senare i år.)

Levande döda i ett sammanhang

Zombier i all ära, men det var det övergripande samhälleliga ramverket som överraskade. De hungriga horderna av stapplande odöda befinner sig i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Utan att bli skriven på näsan är det inte svårt att läsa in en hård kritik av den rådande marknadsfundamentalismens krassa människosyn. I ett lysande litet stycke återfinner vi kapitalismens kärna – den oändliga kapitalackumulationen – beskriven av en amerikansk general: ”För första gången i historien mötte vi en fiende som faktiskt kunde föra totalt krig. De hade ingen utmattningsgräns. De skulle aldrig förhandla, aldrig ge upp. De skulle kämpa till slutet eftersom var och en av dem, till skillnad från oss. ägnade varje sekund på dygnet åt att sluka allt liv på jorden.”

Enda sättet att hantera situationen var att agera gemensamt. Den effektivaste metoden att motverka asocialt beteende var att införa offentliga skamstraff – något som bekräftar bilden av oss som sociala djur, inte autonoma nyttomaximerare. När avgrunden knackar på, är det inte ”bostadsområden med yrkesarbetande människor ur övre medelklasen där alla saknade till och med de mest grundläggande kunskaper för att byta ut ett trasigt fönster” som behövdes. Där alla ”var någon form av ’verkställande’. ’representant’, ‘analytiker’ eller ’konsult’…  [och] fullständigt funktionsodugliga i den förestående krisen”.

När rollerna i ett slag ställs på huvudet uppstår problem. Arthur Sinclair Junior, chef för USA:s departement för strategiska resurser förklarar: ”Tänk dig att du är en högt uppsatt företagsjurist. Du har tillbringat större delen av ditt liv med att granska kontrakt, förhandla avtal, prata i telefon. Det är det du är bra på, det är det som har gjort dig rik och som har gjort att du fortsätter att prata i telefon. Ju mer du jobbar, ju mer pengar du tjänar, desto fler slavar anlitar du för att frigöra tid när du kan tjäna mer pengar. Det är så världen funkar. Men en dag gör den inte det. Ingen behöver få ett kontrakt granskat eller förhandla ett avtal. Vad folk behöver är fungerande toaletter. Och plötsligt är slaven din lärare. kanske till och med din chef. För somliga var detta mer skrämmande än de levande döda.”

Hoppet om en rimligare framtid

Där får vi nog även svaret på varför en del hellre kör planeten i botten än ställer om samhället för att undvika en klimatkollaps. De vet att de egentligen inte behövs, att deras välavlönade uppgifter är parasitära. Mellanskiktet är högst medvetet om sin priviligerade position under den nuvarande klassordningen. Så tyvärr krävs det nog ett rejält snökaos, en ordentlig kris för att steget ska kunna tas för det gemensamma projektet. Som Joe Mohammed påpekar i boken: ”Jag kommer inte att säga att kriget var någonting bra. Så sjuk är jag inte, men du måste medge att det förde människor samman.”

Att göra tillsammans är vår lott, vårt hopp. Men som även Lundqvist påpekade, det handlar inte om att vilja ha det som i Nordkorea eller att gå i kloster. Det handlar kort och gott om att livet ska vara mer rimligt. En ytterst radikal och subversiv tanke idag.

Abe Bergegårdh

Ursprungligen publicerad på Vardagens Politik.

Intressant?
Mer: Dagens Bok, Swedish Zombie, Pocketblogg, Drömmarnas berg, Bokcirklar, Kulturen, Spektakulärt, Gudomlig Komedi, Bokälskaren, Knuff, Skuggornas, Butter,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

Postapokalyptiska filmer – hur kan man missa Blade Runner?

bladerunner.jpgSVD har gjort en tidslinje och över och ett reportage om postapokalyptiska/apokalyptiska filmer, men missar flera av de bästa. Möjligen för att de första filmerna i samma serier är med, men ändå. Med i listan finns Mad Max och Terminator 1, men inte de bättre filmerna Road Warrior och T2.

Inte heller finns Alien 3 och Alien 4 med. Bägge två är att betrakta som postapokalyptiska filmer. Speciellt nummer 4 där man till slut landar på jorden som är helt ödelagd. Ingen av de som landar på jorden har ju nånsin varit där förut, så de vet ju inte sanningen, men vi som tittare vet ju.

Och så har man missat flera av filmerna från 1950-talet, som Mannen från Mars 1951 (fast den räknas kanske inte, den går ju ut på att förhindra apokalypsen kan man säga) och den rejält läskiga Världsrymden anfaller från det på alla sätt erkänt bra året 1956, en film som är klart bättre än den listade Triffiderna anfaller från 1961.

Och hur i hela världen kan man ha missat världens bästa SF-film, Blade Runner. Det är faktiskt obegripligt.

SVD har dessutom också länkat till en spellista på Spotify.

Ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Borgarmedia: DN, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,