Elysium är samma film som District 9 men sämre

3 out of 5 stars (3 / 5) När Neill Blomkamp gör en film i Hollywood gör han samma film som han en gång gjorde i Sydafrika en gång till. Men bara nästan samma och det gör Elysium lite sämre. District 9 handlar om rasism, klass, förtryck och en ensam hjälte i ett exoskelett som på grund av en sjukdom slåss mot ett elakt girigt bolag och arroganta makthavare. Därmed blir han också allierad med de förtryckta.

Elsyium

Elysium handlar om klass och förtryck, men inte rasism. däremot om flyktingar och överbefolkning. Och. Den handlar om en ensam man med exoskelett som slåss mot elakt bolag, Armadyne, och mot en arrogant överklass (där de värsta, sannolikt för att understryka arrogansen, är fransktalande). Att han slåss är en följd en sjukdom orsakad av bolaget. Den ensamme hjälten blir utan att egentligen vilja det därmed allierad med de fattiga och förtryckta, med de som inte är medborgare och inte kan komma till paradiset Elysium, utan måste stanna på den överbefolkade, förslummade och dammiga jorden för att slava ihop mer rikedomar till den arroganta överklassen på Elysium där allt är perfekt. Det är de bra bitarna i filmen som jag dock också tycker saknar ett viss tempo i början.

Men det som irriterar mig mest är att överklassen använder sig av zombiecyborger. (man kan fråga sig varför det ska finnas zombier i allt nuförtiden och är det inte zombier så är det vampyrer). Folk som återstår från de döda, cybernetiskt förändrade och oftast med exoskelett och nästan odödliga. De använder sig av dessa för att ta livet av upprorsmän och motståndare. Man kan fråga sig varför. De borde vara effektivare att använda de robotar de också har. Och säkrare. För de mänskliga cyborgzombiesarna har ju också en egen vilja. En onödig detalj alltså. Som inte gör storyn bättre. Sen finns det en kass kärlekshistoria också. Som liksom aldrig blir nåt och därför inte tillför nåt. Jag gillar filmer och TV-serier med kärlekshistorier. Det blir intressantare då. Och så är jag förstås en obotlig äldre manlig romantiker.

Som helhet är filmen en kompetent actionfilm och bra i sin beskrivning av hänsynslösa bolag och klassamhälle. Men liksom i District 9 är det ingen klasskamp, ingen kollektiv kamp, utan en ensam hjälte med lite hjälp. I stort är det samma film som District 9. Visserligen snyggare och med kändare skådespelare som Matt Damon och Jodie Foster, men också sämre. Sevärd helt klart, men inte riktigt i toppklass som SF-film.

[imdblt]Elysium[/imdblt]

Intressant?
Mer: MZ, EX, AB, Baro, BT, Ciné, Filmeye, GP, HD, KM, KP, NG, Onyanserat, SR, SVD, Sydsvenskan, TT, UNT, Viasat, Kritiker, ArtofBen, HR1, 2, AaronBeck, Collider,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

PS. Landskapsbilderna från Elysium ger i alla fall mig associationer till Ringworld. Medan fulingarna, cyborgzombierna påminner om reavers.

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

varldskrig-zBoknytt
Max Brooks
Världskrig Z
Modernista
ISBN: 9789186629267

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

Lennart Lundqvist konstaterade i Arbetet att det inte är så kul att spela tennis utan linjer. Hans poäng var att oändlig valfrihet inte är eftersträvansvärt. Han fortsatte med att berätta om sin brors roligaste dag i livet: dagen då radhusområdet belägrades av snökaos och all normal verksamhet kollapsade. Vilken gemenskap grannskapet utvecklade tillsammans för att överleva. Bristen skapade kreativitet och ömsesidighet men även trivsel. Temat genomsyrar Max Brooks fiktiva rapport Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget.

Utbrottet av sjukdomen sker i Kina, bakgrunden är oklar men spridningen sker snabbt. Trots upprättandet av karantäner så finns det andra vägar för att sprida vidare den (o)dödliga smittan. Den globala kapitalismens infrastruktur är flerdimensionell där legala och illegala nivåer överlappar varandra. Med väl upparbetade kanaler för illegal organhandel och människosmuggling är det omöjligt även för en auktoritär regim som den kinesiska att kväsa utbrottet. Det som möjliggör zombifieringens globala karaktär är kapitalismens smörjmedel av korruption och trafficking.

Upplägget är enkelt men effektivt. Genom en serie intervjuer av olika personer återskapas händelseförloppet; från förebudet över den stora paniken till det totala kriget erbjuds vi brottstycken från alla kontinenter, från hög som låg. Tyvärr går det i stå mot slutet och det glider över i inträngande detaljstudier över hur man tvingades lösa zombieproblemet på militär taktisk nivå. Jag misstänker att denna aspekt tyvärr har dominerat filmatiseringen med Brad Pitt i huvudrollen som FN-tjänsteman (premiär senare i år.)

Levande döda i ett sammanhang

Zombier i all ära, men det var det övergripande samhälleliga ramverket som överraskade. De hungriga horderna av stapplande odöda befinner sig i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Utan att bli skriven på näsan är det inte svårt att läsa in en hård kritik av den rådande marknadsfundamentalismens krassa människosyn. I ett lysande litet stycke återfinner vi kapitalismens kärna – den oändliga kapitalackumulationen – beskriven av en amerikansk general: ”För första gången i historien mötte vi en fiende som faktiskt kunde föra totalt krig. De hade ingen utmattningsgräns. De skulle aldrig förhandla, aldrig ge upp. De skulle kämpa till slutet eftersom var och en av dem, till skillnad från oss. ägnade varje sekund på dygnet åt att sluka allt liv på jorden.”

Enda sättet att hantera situationen var att agera gemensamt. Den effektivaste metoden att motverka asocialt beteende var att införa offentliga skamstraff – något som bekräftar bilden av oss som sociala djur, inte autonoma nyttomaximerare. När avgrunden knackar på, är det inte ”bostadsområden med yrkesarbetande människor ur övre medelklasen där alla saknade till och med de mest grundläggande kunskaper för att byta ut ett trasigt fönster” som behövdes. Där alla ”var någon form av ’verkställande’. ’representant’, ‘analytiker’ eller ’konsult’…  [och] fullständigt funktionsodugliga i den förestående krisen”.

När rollerna i ett slag ställs på huvudet uppstår problem. Arthur Sinclair Junior, chef för USA:s departement för strategiska resurser förklarar: ”Tänk dig att du är en högt uppsatt företagsjurist. Du har tillbringat större delen av ditt liv med att granska kontrakt, förhandla avtal, prata i telefon. Det är det du är bra på, det är det som har gjort dig rik och som har gjort att du fortsätter att prata i telefon. Ju mer du jobbar, ju mer pengar du tjänar, desto fler slavar anlitar du för att frigöra tid när du kan tjäna mer pengar. Det är så världen funkar. Men en dag gör den inte det. Ingen behöver få ett kontrakt granskat eller förhandla ett avtal. Vad folk behöver är fungerande toaletter. Och plötsligt är slaven din lärare. kanske till och med din chef. För somliga var detta mer skrämmande än de levande döda.”

Hoppet om en rimligare framtid

Där får vi nog även svaret på varför en del hellre kör planeten i botten än ställer om samhället för att undvika en klimatkollaps. De vet att de egentligen inte behövs, att deras välavlönade uppgifter är parasitära. Mellanskiktet är högst medvetet om sin priviligerade position under den nuvarande klassordningen. Så tyvärr krävs det nog ett rejält snökaos, en ordentlig kris för att steget ska kunna tas för det gemensamma projektet. Som Joe Mohammed påpekar i boken: ”Jag kommer inte att säga att kriget var någonting bra. Så sjuk är jag inte, men du måste medge att det förde människor samman.”

Att göra tillsammans är vår lott, vårt hopp. Men som även Lundqvist påpekade, det handlar inte om att vilja ha det som i Nordkorea eller att gå i kloster. Det handlar kort och gott om att livet ska vara mer rimligt. En ytterst radikal och subversiv tanke idag.

Abe Bergegårdh

Ursprungligen publicerad på Vardagens Politik.

Intressant?
Mer: Dagens Bok, Swedish Zombie, Pocketblogg, Drömmarnas berg, Bokcirklar, Kulturen, Spektakulärt, Gudomlig Komedi, Bokälskaren, Knuff, Skuggornas, Butter,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

Arbetarklasshjältar i science fiction

Arbetarklasskamp i sciencefiction-filmer har jag skrivit om tidigare. I de filmerna finns självklart också arbetarklasshjältar som Galen Tyrol med flera i Battlestar Galactica. Arbetarhjältar finns i Battlestar Galactica inte bara bland arbetarna på fabriker och de som organiserar strejker utan också bland den militära personalen. Alla som arbetar som mekaniker på krigsskeppet och även många av piloterna.

Vidare har vi förstås delar av Nostromos besättning i Alien, många av fångarna på fängelseplaneten i Alien 3, flera av soldaterna i Aliens och piratbesättningen/upporsmakarna i Alien: Resurrection. Arbetarhjältar tycks faktiskt rätt vanliga i SF-filmer. Andra filmer än de redan nämnda är They LiveOblivion där hjälten är drifttekniker, Hans Solo i Star Wars-filmerna och Banlieue 13. Det finns säkert många fler men detta räcker för att konstatera att det är rätt vanligt. Vi får inte heller glömma filmer som Dark Star och The Thing. Det verkar som om regissören John Carpenter onekligen har ett visst fokus på arbetarklassen i sina filmer då en rad av de filmer jag nämnt är regisserade av honom.

I TV-serier har vi arbetarhjältar som Rom i Star Trek, Dave Lister i Red Dwarf och Rose Tyler i Doctor Who med flera. En TV-serie där hela besättningen som det handlar om kan kallas arbetarhjältar är Firefly med skeppet Serenity, Malcolm Reynolds och hans besättning.

I litteraturen finns exempelvis Karl Sten i Sten Chronicles, Katniss Everdeen med flera i Hunger Games och många fler. Jag får säkert anledning att återkomma till detta vad det lider, i framtiden.

Sten Chronicles

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,