Bästa fantasybokserier

Widget by Ranker

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kosmisk fri vilja

KosmosBoktips
Kosmos – en kortkort historik
Hawking & Mlodinow
Prisma

Kosmisk fri vilja

Detta är en förenklad (renodlad), förkortad (avteknifierad) och förnyad (uppdaterad) version av Hawkings storsäljande succébok ”Kosmos – en kort historik”. Och den är lättare – men inte lätt. Vår hjärna är inte skapad för att förstå det minsta och största i universum, eftersom vi själva lever på medelnivån. Vem kan exempelvis begripa sig på tidsresor?

Bäst gillar jag att det verkar stå allt klarare att tidigare teorier om vetenskaplig determinism inte håller. Alltså tanken att allt går att räkna ut, vilket skulle innebära att allt mänskligt beteende skulle kunna förutsägas.

Detta skulle i sin tur omöjliggöra existensen av mänskliga valmöjligheter. Den nya kvantteorins tankar om slumpmässighet verkar ge oss en chans till fri vilja!

Hans Norebrink

Tidigare publicerad på Svensson-bloggen.

Läs mer: GoogleKnuff,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

varldskrig-zBoknytt
Max Brooks
Världskrig Z
Modernista
ISBN: 9789186629267

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

Lennart Lundqvist konstaterade i Arbetet att det inte är så kul att spela tennis utan linjer. Hans poäng var att oändlig valfrihet inte är eftersträvansvärt. Han fortsatte med att berätta om sin brors roligaste dag i livet: dagen då radhusområdet belägrades av snökaos och all normal verksamhet kollapsade. Vilken gemenskap grannskapet utvecklade tillsammans för att överleva. Bristen skapade kreativitet och ömsesidighet men även trivsel. Temat genomsyrar Max Brooks fiktiva rapport Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget.

Utbrottet av sjukdomen sker i Kina, bakgrunden är oklar men spridningen sker snabbt. Trots upprättandet av karantäner så finns det andra vägar för att sprida vidare den (o)dödliga smittan. Den globala kapitalismens infrastruktur är flerdimensionell där legala och illegala nivåer överlappar varandra. Med väl upparbetade kanaler för illegal organhandel och människosmuggling är det omöjligt även för en auktoritär regim som den kinesiska att kväsa utbrottet. Det som möjliggör zombifieringens globala karaktär är kapitalismens smörjmedel av korruption och trafficking.

Upplägget är enkelt men effektivt. Genom en serie intervjuer av olika personer återskapas händelseförloppet; från förebudet över den stora paniken till det totala kriget erbjuds vi brottstycken från alla kontinenter, från hög som låg. Tyvärr går det i stå mot slutet och det glider över i inträngande detaljstudier över hur man tvingades lösa zombieproblemet på militär taktisk nivå. Jag misstänker att denna aspekt tyvärr har dominerat filmatiseringen med Brad Pitt i huvudrollen som FN-tjänsteman (premiär senare i år.)

Levande döda i ett sammanhang

Zombier i all ära, men det var det övergripande samhälleliga ramverket som överraskade. De hungriga horderna av stapplande odöda befinner sig i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Utan att bli skriven på näsan är det inte svårt att läsa in en hård kritik av den rådande marknadsfundamentalismens krassa människosyn. I ett lysande litet stycke återfinner vi kapitalismens kärna – den oändliga kapitalackumulationen – beskriven av en amerikansk general: ”För första gången i historien mötte vi en fiende som faktiskt kunde föra totalt krig. De hade ingen utmattningsgräns. De skulle aldrig förhandla, aldrig ge upp. De skulle kämpa till slutet eftersom var och en av dem, till skillnad från oss. ägnade varje sekund på dygnet åt att sluka allt liv på jorden.”

Enda sättet att hantera situationen var att agera gemensamt. Den effektivaste metoden att motverka asocialt beteende var att införa offentliga skamstraff – något som bekräftar bilden av oss som sociala djur, inte autonoma nyttomaximerare. När avgrunden knackar på, är det inte ”bostadsområden med yrkesarbetande människor ur övre medelklasen där alla saknade till och med de mest grundläggande kunskaper för att byta ut ett trasigt fönster” som behövdes. Där alla ”var någon form av ’verkställande’. ’representant’, ‘analytiker’ eller ’konsult’…  [och] fullständigt funktionsodugliga i den förestående krisen”.

När rollerna i ett slag ställs på huvudet uppstår problem. Arthur Sinclair Junior, chef för USA:s departement för strategiska resurser förklarar: ”Tänk dig att du är en högt uppsatt företagsjurist. Du har tillbringat större delen av ditt liv med att granska kontrakt, förhandla avtal, prata i telefon. Det är det du är bra på, det är det som har gjort dig rik och som har gjort att du fortsätter att prata i telefon. Ju mer du jobbar, ju mer pengar du tjänar, desto fler slavar anlitar du för att frigöra tid när du kan tjäna mer pengar. Det är så världen funkar. Men en dag gör den inte det. Ingen behöver få ett kontrakt granskat eller förhandla ett avtal. Vad folk behöver är fungerande toaletter. Och plötsligt är slaven din lärare. kanske till och med din chef. För somliga var detta mer skrämmande än de levande döda.”

Hoppet om en rimligare framtid

Där får vi nog även svaret på varför en del hellre kör planeten i botten än ställer om samhället för att undvika en klimatkollaps. De vet att de egentligen inte behövs, att deras välavlönade uppgifter är parasitära. Mellanskiktet är högst medvetet om sin priviligerade position under den nuvarande klassordningen. Så tyvärr krävs det nog ett rejält snökaos, en ordentlig kris för att steget ska kunna tas för det gemensamma projektet. Som Joe Mohammed påpekar i boken: ”Jag kommer inte att säga att kriget var någonting bra. Så sjuk är jag inte, men du måste medge att det förde människor samman.”

Att göra tillsammans är vår lott, vårt hopp. Men som även Lundqvist påpekade, det handlar inte om att vilja ha det som i Nordkorea eller att gå i kloster. Det handlar kort och gott om att livet ska vara mer rimligt. En ytterst radikal och subversiv tanke idag.

Abe Bergegårdh

Ursprungligen publicerad på Vardagens Politik.

Intressant?
Mer: Dagens Bok, Swedish Zombie, Pocketblogg, Drömmarnas berg, Bokcirklar, Kulturen, Spektakulärt, Gudomlig Komedi, Bokälskaren, Knuff, Skuggornas, Butter,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

George Orwells 1984

Har skrivit en recension av George Orwells 1984 på Svensson-bloggen. Kompletterar den här med att infoga recensioner från Goodreads. Det är i allra högsta grad aktuell bok idag som vi sett genom avslöjandet av den stora US-amerikanska övervakningen av världens människor.

[goodreviews isbn=”0451524934″ buyinfo=”off”]

Läs mer: Röda Malmö, Zellys, Dagens Bok, Hem utan böcker, SR, Harpolekaren, Tekoppen, Malin Johansson, Snigel, Montessoriskolan läser, Gradvall, Loke, Nellon, Diichan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Världsalltet som musik

Ett utsökt universumBoktips
Ett utsökt universum
Brian Greene
Norstedts

Världsalltet som musik

Populärvetenskap är kul. Universum är spännande. Ja, både vetandets jättestora, yttre kosmiska front, och dess pyttelilla, inre atomära front är fascinerande. De väcker filosofiska frågor om allts ursprung, framtid och mening. Materia och energi, tid och rum – hur hänger allt ihop i rymden och på partikelnivå?

Ett svar är att det inte hänger ihop. Den moderna fysiken förklarar med hjälp av Einsteins relativitetsteori hur det fungerar uppe på stjärnhimlen ovanför oss. Kvantfysiken beskriver hur atomer och elektroner beter sig. Men dessa två förklaringsmodeller går inte att förena.

Tills nu. Nu finns äntligen en Teori för Allting (TfA) kallad supersträngsteorin. Den förklarar allt i universum, och förenar relativitetsteori och kvantfysik. Det menar en av världens ledande strängteoretiker i sin egen bok  ”Ett utsökt universum – supersträngar, dolda dimensioner och sökandet efter den slutgiltiga teorin” (översatt av en svensk teoretisk fysiker).

Oerhört intressant ämne. Ödmjuk bok som erkänner att vi kanske aldrig får veta den slutliga sanningen. Hoppfull i konstaterandet att universum inte är ett deterministiskt klockverk, vilket lämnar plats för vår älskade fria vilja. Vacker i beskrivningen av världen som musikaliskt uppbyggd av vibrerande strängar.

Men boken är svår. Vi människor är nog inte evolutionärt skapade till att behöva begripa dessa mega-mikro-sammanhang. Och personligen tror och hoppas jag att vi i slutändan tvingas konstatera det som alla andra generationer gjort före oss. Det behövs en gud som yttersta förklaring.

Tyvärr. Jag tycker boken är flyhänt välskriven, men för svår för en rent populärvetenskaplig publik. Alldeles för lång med sina 500 sidor. Alldeles för detaljerad. Jag orkar inte hålla mig skärpt i läsandet och tänkandet så länge och på en sådan nivå. Trots att ämnet är allt annat än torrt.

För nybörjarstudenter i fysik och astronomi däremot fungerar boken säkert perfekt. Vi vanliga människor skulle istället behöva något kortare och mer i stora drag. Men jag håller öppet för att ämnet är så svårt i sig att detta kanske helt enkelt inte låter sig göras.

Hans Norebrink

Tidigare publicerat på Svensson-bloggen.

Läs mer: Fof,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Frontforskning

Universums gåtaBoktips
Universums gåta
John M Charap
Santérus förlag
ISBN: 9789189449619

Frontforskning

Finns det något mer fantasieggande än det mänskliga vetandets två frontlinjer; makrokosmos stjärnvärld och mikrokosmos atomvärld – och sambanden dem emellan? Dessa spännande forskningsfält ges full rättvisa i ”Universums gåta ­– Den moderna fysikens revolutioner”. Läsbart även om man, som jag, inte begriper allt,

Bakterier som hjälper oss med nanoteknik, elva dimensioner, vita hål, teorin om allt, att vi är gjorda av stjärnstoft, imaginär tid, materians fem tillstånd, universums födelse och öde, ny energi till u-länderna, livets ihärdighet, samt ur kaos komplexa självorganiserande system vars lagar även kan gälla på samhällsnivå! Svåra saker, men jätteintressanta.

Hans Norebrink

Tidigare publicerat på Svensson-bloggen.

Läs mer: Google,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Mars vårt öde

Boktips
Framåt Mars!
Ella Carlsson
Fahrenheit
ISBN: 9789172320673

Mars vårt  öde

Rymdforskning kostar, men ger tekniska framsteg.  Den drivs av mänsklig nyfikenhet och vandringslust. Från Afrika till Asien till Amerika till Månen, och nu väntar den röda planeten Mars. En utmaning som kan ena och inspirera mänskligheten.

Marsforskaren Ella Carlsson skriver initierat och entusiastiskt om vägen till Mars. Hon har deltagit i Mars-simuleringsexpeditioner på jorden, och diskuterar grundligt förutsättningarna  för liv på vår grannplanet. Och kanske Mars i framtiden kan ”terraformas” till ett nytt människohem !

Hans Norebrink

Tidigare publicerad på Svensson-bloggen.

Läs mer: Snowflakes in Rain, Tentakel, EX, Knuff, IRF, Blaskan, PA, Rymden idag,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Köp boken på Bokus

Köp boken hos Adlibris

En marxistisk analys av Tolkien – del 2

Analysen är gjord av den brittiske marxisten John Molyneux som var (är?) medlem i brittiska och irländska SWP. Den är lång, så jag delar upp den på flera inlägg. Detta är det andra. Texten är tagen från Molyneux egen blogg.

Tolkien’s world – a Marxist Analysis, part 2

The World of Middle Earth.

The reason the social relations of Middle Earth are so easily recognised is that they are (with one important exception) essentially feudal. We do not live in a feudal society, but feudalism is the social order that immediately preceded capitalism in Europe, and that existed alongside capitalism in many parts of the world until well into the twentieth century. Moreover, there still survive, even in the twenty first century, hangovers of feudalism such as the British monarchy, aristocracy and the House of Lords. In addition feudal social relations permeate a large part of our classic literature (Shakespeare, Chaucer, Beowulf etc) of our mythology, (the Arthurian legends, Robin Hood etc) and our children’s fairy tales (Jack and the Beanstalk, Sleeping Beauty, Snow White etc).

According to Marx social relations correspond to a certain level of development of the forces of production (technology, plus labour, plus science). The productive forces of Middle Earth are resolutely medieval. Not only are they pre- industrial, they are pre- early modern – no steam engines or power driven machinery, no printing, no transport more advanced than the ship and the horse (except eagles in extremis), importantly no guns or cannon (the only explosions or fireworks are courtesy of wizardry or sorcery). Actually very little attention is paid to production at all. It is clear that Middle Earth is overwhelmingly rural – Minas Tirith in Gondor is the only real city we encounter in the whole epic – and therefore it is more or less assumed that most people are farmers of some sort and not worthy of much mention.

Middle Earth is a world of Kings and Queens, Princes and Princesses, Lords and Ladies. The role of heridity and lineage, of what sociologists call ascribed (as opposed to achieved) status and what in everyday language would be called class, is absolutely overwhelming and completely taken for granted. Almost every single character’s social position and part in the story is determined, in the first instance, by their birth. This applies from the very top to the very bottom, in small matters and large. Why, for example, is Sam Gamgee Frodo’s servant? It is not age – Merry and Pippin are young but from higher families in the Shire social order – it is class. Aragorn, not Boromir or Faramir, is destined to rule Gondor because he is the heir of Isildur, albeit this was 3000 years ago, and has ancestry stretching even further back to Earendil and the Elven kings of the First Age, whereas they are merely sons of a Steward. True, he has to prove himself and win his throne in many battles but his leadership role is predestined. And Aragorn will love and wed Arwen not Eowyn because she is of matching birth – they are repeating the ancient union of Luthien and Beren. Eowyn, who originally loves Aragorn, instead marries Faramir who is of roughly equivalent standing in the Middle Earth hierarchy.

At first glance the central character of Gandalf may appear not to fit this mould in that his lineage is not spelt out in The Lord of the Rings, and that Saruman not Gandalf is at first cast as the senior wizard; moreover wizards do not seem to have a fixed position in the Middle Earth social order (compare the relatively lowly Radagast). But in The Silmarillion, the prequel to the saga of the Rings, which provides a creation myth for Middle Earth and tells the history of its First Age, this gap is filled. Gandalf, we are told, was originally Olorin and a Maiar . The Maiar were the servants of the Valar, the Lords of Arda (guardians of creation made in the beginning by Iluvatar, the One) in Valinor, beyond the confines of the world. Gandalf is thus of higher lineage even than Elrond or Galadriel, but, interestingly, matches that of his two great foes, the Balrog in Moria ( Balrogs were Maiar perverted by Melkor/Morgoth, the fallen Ainur/Valar and Great Enemy) and Sauron, Morgoth’s emissary, just as Frodo’s descent and social status matches that of his nemesis Smeagol/Gollum.

At no point in The Lord of The Rings is this hierarchical social structure subject to any form of critique or challenge, either by an individual character or a collective group, or even implicitly by the logic of the narrative. The history of Middle Earth contains no Wat Tylers, John Lilburnes or Tom Paines. On the contrary acceptance of traditional and inherited authority is invariably a sign of ‘good’ character, resistance to it a sign of siding, or potentially siding, with the enemy. For example one of the things that marks Faramir as the ‘good’ brother in contrast to Boromir, is his more or less instant recognition and acceptance of Aragorn as his ruler.

Indeed, in a parallel with the Christian story of Lucifer the fallen archangel, the origin of all evil in Tolkien’s world is the rebellion against authority of Melkor, the Ainur. In The Silmarillion it is told how at the beginning of creation Iluvatar revealed to the Ainur a ‘mighty theme’ of which they were to ‘make in harmony together a Great Music’.

But now Iluvatar sat and hearkened, and for a great while it seemed good to him, for in the music there were no flaws. But as the theme progressed, it came into the heart of Melkor to interweave matters of his own imagining that were not in accord with the theme of Iluvatar; for he sought therein to increase the power and glory of the part assigned to himself. (The Silmarillion, 1977, p.16)

From this act of insubordination flows all the misfortunes of Arda – the temptation of Feanor, the darkening of Valinor, the great war at the end of the First Age, the fall of Numenor, and the rise of Sauron. Thus from first to last Tolkien’s worldview is imbued with a deep seated respect for traditional authority.

To add to this there runs through the whole saga another hallmark of conservatism, namely the belief that things are not what they used to be, that the world is in decline, and that the old days were finer, nobler, more dignified, more heroic than the present. As Elrond puts it when recounting the mustering of the hosts of Gil-galad and Elendil for the assault on Sauron at the end of the Second Age, ‘I remember well the splendour of their banners … It recalled to me the glory of the Elder Days and the hosts of Beleriand, so many great princes and captains were assembled. And yet not so many, nor so fair [ my emphasis], as when Thangorodrim was broken’. (The Fellowship of the Ring, 1974, p.233)

Finally there is a view of fate, predestination and ‘the will of the Gods’ that is not only pre-modern and pre-enlightment but reminiscent of Ancient Greece and the plays of Aeschylus and Sophocles. When, at the Council of Elrond, Frodo announces that he will undertake the task of taking the Ring to the Cracks of Doom, Elrond says ‘I think this task is appointed for you, Frodo’, and indeed the whole episode has been foretold in lines which came to both Faramir and Boromir in dreams:

Seek for the Sword that was broken:
In Imladris it dwells
There shall be counsels taken
Stronger than Morgul-spells.
There shall be shown a token
That Doom is near at hand,
For Isildur’s Bane shall waken,
And the Halfling forth shall stand.

[The Fellowship of the Ring p.236]

Similarly Smeagol/Gollum is fated ‘to play his part before the end’ – an absolutely crucial part as it turns out – and the various acts of mercy that are shown to him by Gandalf, Aragorn, the Elves of Mirkwood, and Frodo himself all facilitate this predetermined destiny. Predictions and prophesies are scattered throughout the story and they always come true. As in Greek tragedy anyone who attempts to frustrate or avoid their fate merely ends up contributing to its inevitable fulfilment. The centrality of this conception of fate, which turns out ultimately to be the will of God, for Tolkien’s whole vision is made clear by Iluvatar’s response to Melkor’s aforementioned original sin of musical innovation.

Then Iluvatar spoke, and he said: ’Mighty are the Ainur, and mightiest among them is Melkor; but that he may know, and all the Ainur, that I am Iluvatar, those things that ye have sung, I will show them forth, that ye may see what ye have done. And thou, Melkor, shalt see that no theme may be played that hath not its uttermost source in me, nor can any alter the music in my despite. For he that attempteth this shall prove but mine instrument in the devising of things more wonderful, which he himself hath not imagined.’[The Silmarillion p.17]

This view of destiny is highly conservative because it both reflects the fact that human beings are not in control of their society or their own lives (in Marxist terms, alienated and dominated by the products of their own labour) and reinforces the idea that that they can never become so.

John Molyneux
31 October , 2010

Del 1 (Part 1)Del 3 (Part 3)Del 4 (Part 4)Del 5 (Part 5)

Intressant?
Mer: HD, Wikipedia, LM, Ordförrådet, Fanatisk film, Tolkiens Arda, Saganomringen wiki,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kosmos olokalt

Det stoff varav kosmos vävesBoktips
Brian Greene
Det stoff varav kosmos väves
Norstedts
ISBN: 978-91-1-301397-8

Kosmos olokalt

Einstein sa att energi/materia inte kan färdas snabbare än ljuset. Så en plats i universum måste ligga långt från en annan. Men kvantmekaniken visar att partiklar på stora avstånd kan direktpåverka varandra – en förbindelse snabbare än ljuset. Det visar att kosmos och rummet inte är lokalt. Mer om ”Rummet, tiden och verkligheten” i denna svindlande bok.

Tänk om vi kunde använda detta till att färdas på nolltid till nyfunna jordliknande planeter?

Hans Norebrink

Recensionen tidigare publicerad på Svensson-bloggen.

Läs mer: Google, Rymdkanalen, Bokmoster, NT, DN, SVD1, 2,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Bokus

2010: Första rapporten om vogonernas motorvägsbygge

Prostetnic Vogon Jeltz

Prostetnic Vogon Jeltz

Termosfären runt jorden har tydligen krympt kraftigt och forskarna vet inte varför. Inte enligt vad media uppger i alla fall. Men jag vet, via mycket välunderrättade och välplacerade källor vad det handlar om. Enligt källorna så är det nämligen vogonerna som håller på med förberedelsearbete inför byggandet av en intergalaktisk motorväg och jorden råkar tyvärr ligga i vägen för denna.  En krympning av termosfären är bara det första steget i vogonernas arbete med detta jättelika intergalaktiska infrastrukturprojekt.

Forskarna menar att det inte är nån fara för det hela kommer inte att påverka vädret eller klimatet. Men då bortser dom helt uppenbat från vad som verkligen är på gång. Ett intergalaktiskt vägarbete som kommer att utplåna planeten Jorden.

Ursprungligen publicerat på bloggen Svensson.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Källa: Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

Illustrerade mannen

Mannen som skrev en av min ungdoms mest imponerande böcker är död. Författaren som dött är Ray Bradbury och boken jag blev så imponerad av som tonåring var Den illustrerade mannen. Ray Bradbury är mest känd för Fahrenheit 451 men de böcker jag tyckt bäst om är Invasion på Mars, Den illustrerade mannen och Oktoberlandet. Novellsamlingar som berörde mig bra mycket mer än Fahrenheit 451.

Utdrag från Illustrated Man:

Prologue

It was a warm afternoon in early September when I first met the Illustrated Man. Walking along an asphalt road, I was on the final long of a two weeks’ walking tour of Wisconsin. Late in the afternoon I stopped, ate some pork, beans, and a doughnut, and was preparing to stretch out and read when the Illustrated Man walked over the hill and stood for a moment against the sky.

I didn’t know he was Illustrated then. I only know that he was tall, once well muscled, but now, for some reason, going to fat. I recall that his arms were long, and the hands thick, but that his face was like a child’s, set upon a massive body.

He seemed only to sense my presence, for he didn’t look directly at me when he spoke his first words.

”Do you know where I earn find a job?”

”I’m afraid not,” I said.

”I hadn’t bad a job that’s lasted in forty years,” he said.

Though it was a hot late afternoon, he wore his wool shirt buttoned tight about his neck. His sleeves were rolled and buttoned down over his thick wrists. Perspiration was streaming from his face, yet he made no move to open his shirt.

”Well,” he said at last, ”this is as good a place as any to spend the night. Do you mind company.”

”I have some extra food you’d be welcome to,” I said.

He sat down heavily, grunting. ’You’ll be sorry you asked me to stay,” he said. ”Everyone always is. That’s why I’m walking. Here it is, early. September, the cream of the Labor Day carnival season. I should be making money hand over fist at any small town side show celebration, but here I am with no prospects.”

He took off an immense shoe and peered at it closely. ”I usually keep a job about ten days. Then something happens and they fire me. By now every carnival in America won’t touch me with a ten-foot pole.”

”What seems to be the trouble?” I asked.

For answer, he unbuttoned his tight collar, slowly. With his eyes shut, he put a slow hand to the task of unbuttoning his shirt all the way down. He slipped his fingers in to feel his chest. ”Funny,” he said, eyes still shut. ’You can’t feel them but they’re there. I always hope that someday I’ll look and they’ll be gone. I walk in the sun for hours on the hottest days, baking, and hope that my sweat’ll wash them off, the sun’ll cook them off, but at sundown they’re still there.” He turned his head slightly toward me and exposed his chest. ”Are they still there now?”

After a long while I exhaled. ”Yes,” I said. ”They’re still there.”

The Illustrations.

”Another reason I keep my collar buttoned up,” he said, opening his eyes, ”is the children. They follow me along country roads. Everyone wants to see the pictures, and yet nobody wants to see them.”

He took his shirt off and wadded it in his hands. He was covered with Illustrations from the blue tattooed ring about his neck to his belt line.

”It keeps right on going,” he said, guessing my thought. ”All of me is Illustrated. Look.” He opened his hand. On his palm was a rose, freshly cut, with drops of crystal wake among the soft pink petals. I put my hand out to touch it, but it was only an Illustration.

As for the rest of him, I cannot say how I sat and stared, for be was a riot of rockets and fountains and people, in such intricate detail and color that you could hear the voices murmuring small and muted, from the crowds that inhabited his body. When his flesh twitched, the tiny mouths flickered, the tiny green-and-gold eyes winked, the tiny pink hands gestured. There were yellow meadows and blue rivers and mountains and stars and suns and planets spread in a Milky Way across his chest. The people themselves were in twenty or more odd groups upon his arms, shoulders, back, sides, and wrists, as well as on the flat of his stomach. You found them in forests of hair, lurking among a constellation of freckles, or peering from armpit caverns, diamond eyes aglitter. Each seemed intent upon his own activity, each was a separate gallery portrait.

”Why, they’re beautiful!” I said.

How can I explain about his Illustrations? If El Greco had painted miniatures in his prime, no bigger than your hand, infinitely detailed, with all his sulphurous color, elongation, and anatomy, perhaps he might have used this man’s body for his art. The colors burned in three dimensions. They were windows looking in upon fiery reality. Here, gathered on one wall, were all the finest scenes in the universe the man was a walking treasure gallery. This wasn’t the work of a cheap carnival tattoo man with three colors and whisky on his breath. This was the accomplishment of a living genius vibrant, clear, and beautiful.

”Oh, yes,” said the Illustrated Man. ”I’m so proud of my Illustrations that I’d like to burn them off. I’ve tried sandpaper, acid, a knife . . .”

The sun was setting. The moon was already up in the East.

”For, you see,” said the Illustrated Man, ”these Illustrations predict the future.”

I said nothing.

”It’s all right in sunlight,” he went on.

”I would keep a carnival day job. But at night–the pictures move. The pictures change.”

I must have smiled. ”How long have you been Illustrated?”

”In 1900, when I was twenty years old and working a carnival, I broke my leg. It laid me up; I had to do something to keep my band in, so I decided to get tattooed.”

”But who tattooed you? What happened to the artist?”

”She went back to the future,” he said. ”I mean it. She was an old woman in a little house in the middle of Wisconsin here somewhere not far from this place. A little old witch who looked a thousand years old one moment and twenty years old the next, but she said she could travel in time. I laughed. Now, I know better.”

”How did you happen to meet her?”

He told me. He had seen her painted sign by the road SKIN ILLUSTRATION! Illustration instead of tattoo! Artistic! So he had sat all night while her magic needles stung him wasp stings and delicate bee stings. By morning he looked like a man who had fallen into a twenty color print press and been squeezed out, all bright and picturesque.

”I’ve hunted every summer for fifty years,” he said, putting his hands out on the air. ”When I find that witch I’m going to kill her.”

The sun was gone. Now the first stars were shining and the moon had brightened the fields of grass and wheat. Still the Illustrated Man’s pictures glowed like charcoals in the half light, like scattered rubies and emeralds, with Rouault colors and Picasso colors and the long, pressed out El Greco bodies.

”So people fire me when my pictures move. They don’t like it when violent things happen in my Illustrations. Each Illustration is a little story. If you watch them, in a few minutes they tell you a tale. In three hours of looking you could see eighteen or twenty stories acted right on my body, you could hear voices and think thoughts. It’s all here, just waiting for you to look. But most of all, there’s a special spot on my body.” He bared his back. ”See?” There’s no special design on my right shoulder blade, just a jumble.”

”Yes. ”

”When I’ve been around a person long enough, that spot clouds over and fills in. If I’m with a woman, her picture comes there on my back, in an hour, and shows her whole life-how she’ll live, how she’ll die, what she’ll look like when she’s sixty. And if it’s a man, an hour later his picture’s here on my back. It shows him falling off a cliff, or dying under a. train. So I’m fired again.”

All the time he had been talking his hands had wandered over the Illustrations, as if to adjust their frames, to brush away dust–the motions of a connoisseur, an art patron. Now he lay back, long and full in the moonlight. It was a warm night. There was no breeze and the air was stifling. We both had our shirts off.

”And you’ll never found the old woman?”

”Never.”

”And you think she came from the future?”

”How else could she know these stories she painted on me?”

He shut his eyes tiredly. His voice grew fainter. ”Sometimes at night I can fed them, the pictures, like ants, crawling on my skin. Then I know they’re doing what they have to do. I never look at them any more. I just try to rest. I don’t sleep much. Don’t you look at them either, I warn you. Turn the other way when you sleep.”

I lay back a few feet from him. He didn’t seem violent, and the pictures were beautiful. Otherwise I might have been tempted to get out and away from such babbling. But the Illustrations . . . I let my eyes fill up on them. Any person would go a little mad with such things upon his body.

The night was serene. I could bear the Illustrated Man’s breathing in the moonlight. Crickets were stirring gently in the distant ravines. I lay with my body sidewise so I could- watch the Illustrations. Perhaps half an hour passed. Whether the Illustrated Man slept I could not tell, but suddenly I heard him whisper, ’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

The pictures were moving, each in its turn, each for a brief minute or two. There in the moonlight, with the tiny tinkling thoughts and the distant sea voices, it seemed, each little drama was enacted. Whether it took an hour or three hours for the dramas to finish, it would be hard to say. I only know that I lay fascinated and did not move while the stars wheeled in the sky.

Eighteen Illustrations, tighten tales. I counted them one by one.

Primarily my eyes focused upon a scene, a large house with two people in it. I saw a flight of vultures on a blazing flesh sky, I saw yellow lions, and I heard voices.

Jag måste säga att boken gör starkt intryck på mig även idag.

’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Borgarmedia: DN, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp The Illustrated Man hos Adlibris

Köp The October Country hos Adlibris

Köp The Martian Chronicles hos Adlibris

Kultureliten dömer ut SF

Jag läser hos Erik Berg på bloggen Approximation att när delar den svenska kultureliten diskuterade Doris Lessing i radioprogrammet Kulturnytt så dömde man ut SF-litteraturen och specifikt Doris Lessings Shikasta-böcker med svepande formuleringar som ”just de böckerna” inte hade ”några större litterära kvalitéer” eftersom det är svårt att ”göra något bra av science fiction”.

Men ingen av de som uttalade sig hade läst Shikasta-böckerna! Vilket förakt! Vilken nonchalans!

Har de som uttalde sig överhuvudtaget läst nån science fiction överhuvudtaget. Förmodligen inte. Litterära kvalitéer? Det är klart att det finns litterär kvalitet i SF-böcker också. Liksom spänning. En annan litterär kvalitet som många människor gillar. Men som kanske inte anses vara det av finkulturella tyckare. Har de läst Iain Banks? Har de läst Ursula K. LeGuin? Eller nån annan av de högkvalitativa och bra författare som skriver SF-böcker. Harlan Ellison, JG Ballard, Alastair Reynolds, Greg Bear, Kristin Kathryn Rusch?

Är de medvetna om att väldigt många SF-författare är kvinnor? Att SF-litteraturen lämpar sig väldigt väl för att diskutera jämställdhet mellan könen, alternativa samhällsformer, jämlikhetsfrågor etc. Just därför att man inte behöver ta hänsyn till det existerande. Detta faktum gör att man lättare kan fundera i andra banor än de vanliga.

Läs dock Jonas Thente i DN. Hans skriver bra om SF, Kulturmaffian och Doris Lessing.

Kanske får vi med nobelpriset till en SF-författare äntligen ett erkännande av SF-litteraturen i Sverige. Kanske kommer mer SF nu att översättas. Man kan alltid hoppas.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2007.

Intressant?
Andra bloggar om: 

Doris Lessing – SF-författaren

Doris Lessing

2007 gick, för en gångs skull, nobelpriset till en författare som jag läst och uppskattat mycket. Jag har läst både vanliga romaner och romaner som hör hemma i SF-genren. För mig är hon faktiskt främst en Science Fiction-författare. Även om de flesta av hennes böcker inte är SF.

Hennes SF-böcker kallas med ett gemensamt namn, Canopus In Argos: Archives (eller på svenska: Canopus i Argo – ur arkiven). Det är en serie med som hanterar det stora. Det är Space Opera med tonvikt på utveckling, människans litenhet. Det utopi och dystopi i Ursula K. Le Guins anda, eller om det är tvärtom. Intressanta böcker, men lite träigt skrivna. Och det kanske är Doris Lessings största svaghet. Hennes böcker kan ibland bli lite sega och småtråkiga.

SF-serien består av fem böcker:
Shikasta
The Marriages Between Zones Three, Four and Five
The Sirian Experiments
The Making of the Representative for Planet 8
The Sentimental Agents

Jag har läst dem alla och tycker att bok nr1, Shikasta och bok nr 3, The Sirian Experiments är de bästa i serien.

Och äntligen ett nobelpris till en författare jag gillar.

Ursprungligen postat på Svensson-bloggen år 2007.

Intressant?
Andra bloggar om: