En natt när månen färgas blodröd, befinner sig sex unga tonårsflickor i en övergiven folkpark, dragna dit av en mystisk kraft. Där avslöjas en gammal profetia. De är ”De utvalda”, en grupp häxor – utsedda att rädda världen. Plötsligt är tiden i gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat.
Idag har den tredje delen av filmserien som bygger på Suzanne Collins böcker om Hunger Games premiär i Sverige.The Hunger Games: Mockingjay, part1. Efter som jag ser filmer på Netflix och TV, nästan aldrig på strömmade piratsajter eller på bio, har jag precis sett del två i filmserien, The Hunger Games:Catching Fire. När jag skrev recensionen av första filmen och hävdade att ingen klasskamp fanns att se, vilket folk hävdat var fallet, sa de att jag bara behövde vänta till andra delen. Men det finns ingen klasskamp i den heller. Inte ens en antydan. Däremot en hel del förtryck och märkligt agerande. Fixering vid en ”hjälte” är egentligen orimligt och osund. Om det verkligen blir en revolution nånstans är det inte så vanligt med ”hjältar” av Katniss Everdeens typ eller hjältar av nån sort faktiskt.
Andra filmen är en upprepning av den första. Men kanske mer samarbete bland de som hamnar på arenan. Mer kollektivt, men knappast klasskamp. Ledarna bakom kulisserna känns inte speciellt trovärdiga och det hela blir faktiskt lite tråkigt och oengagerande. Snyggt är det dock och jag tycker Jennifer Lawrence såväl som Donald Sutherland gör bra rollprestationer. I mitt tycke en sämre film än den första. Dessutom utan klasskamp igen. Jag har svårt att se varför dessa filmer är så populära. Kanske är det så att böckerna är bättre och mer engagerande. Kanske är det så att den som läst böckerna har större utbyte av filmerna. Kanske måste den som ser filmerna vara ung för att uppskatta dem till fullo. Oavsett vilket så känns Catching Fire lite trött och inte alls lika intressant som den första filmen.
För mig är de viktigaste och största moderna SF-regissörerna James Cameron, John Carpenter och Ridley Scott. Syskonen Wachowski skulle också kunna räknas dit även om de bara gjort en enda film som platsar bland de bästa SF-filmerna. Även Jean Pierre Jeunet och Joss Whedon platsar i gänget som jag ser det.
Min favorit är annars James Cameron då han gjort några av mina favoritfilmer inom Science Fiction, nämligen Aliens (1986), Terminator 2 (1991) och Avatar (2009). Utöver det har han bland annat gjort den grymma och bra klassikern Terminator (1984), The Abyss (Avgrunden, 1989), kortfilmen Xenogenesis (1978), och skrivit TV-serierna Dark Angels (2000-2002) och Terminator: The Sarah Connor Chronicles (2008-2009). Den sistnämnda serien är faktiskt rätt bra och har Lena Headey i huvudrollen som Sarah Connor. Hon är också känd för att spela Cersei Lannister i Game of Thrones. För Dark Angels var han även producent.
(3 / 5) En slags steampunk-film om den anomali som är nazister i dagens värld. Med utdaterad teknologi om än inte ångdriven. Bara nästan. Övervintrande tyska nazister från andra världskriget på månens baksida. Nazister som kvarlevor, anomalier, baksidan av allting. Så fel, så misslyckat och så ohållbart. En underhållande film, enhyggligfilm. En snygg film. Rätt bra i alla fall. Inte världen bästa men underhållande. Lite kult också. Satir, Buskis. Men inte helt helt fel. Från ett så udda land som Finland.
Intressant är att filmen delvis finansierades med crowd-funding.
(3 / 5) En fransk film om förorterna i framtiden. Som en kommentar till Husbyhändelserna. Framtiden? Gangsters. Korrupta snutar. Segregation, Rasism. Våld. Hot. Hopp. Mer politiskt hos Svensson.
SVD har gjort en tidslinje och över och ett reportage om postapokalyptiska/apokalyptiska filmer, men missar flera av de bästa. Möjligen för att de första filmerna i samma serier är med, men ändå. Med i listan finns Mad Max och Terminator 1, men inte de bättre filmerna Road Warrior och T2.
Inte heller finns Alien 3 och Alien 4 med. Bägge två är att betrakta som postapokalyptiska filmer. Speciellt nummer 4 där man till slut landar på jorden som är helt ödelagd. Ingen av de som landar på jorden har ju nånsin varit där förut, så de vet ju inte sanningen, men vi som tittare vet ju.
Och så har man missat flera av filmerna från 1950-talet, som Mannen från Mars 1951 (fast den räknas kanske inte, den går ju ut på att förhindra apokalypsen kan man säga) och den rejält läskiga Världsrymden anfaller från det på alla sätt erkänt bra året 1956, en film som är klart bättre än den listade Triffiderna anfaller från 1961.
Och hur i hela världen kan man ha missat världens bästa SF-film, Blade Runner. Det är faktiskt obegripligt.
(4 / 5) Filmen Avatar är på ytan en science-fictionfilm. Men i verkligheten är det en klassisk film om de vitas erövring av den US-amerikanska västern plus civilisationskritik, kritik av US-amerikansk imperialism och kritik mot plundring av naturresurser.
Avatar utspelar sig på planeten Pandora (egentligen en måne runten planetisolsystemet Alpha Centauri A), där det bor en inhemsk art humanoider, Na’vi. De lever i harmoni med naturen och planeten. Deras samhälle och värld är en slags Gaia, en tänkande värld där allt är en del av samma organism och där världen själv är guden, Eywa. Likheten mellan na’vi och indianer är tydlig, kopplingen mellan folk och natur, människa och natur påminner om många indianers syn på naturen och människan.
Det är en film som i sitt upplägg nästan exakt är samma film som Dansar med vargar. Skadad soldat kommer till utpost, skadad soldat överges ensam och måste umgås med ”vildarna” som visar sig vara oerhört civiliserade. Soldaten blir förälskad i en kvinna ur ursprungsbefolkningen, han blir upptagen i stammen, byter sida, blir tillfångatagen, rymmer, deltar i motståndet mot inkräktarna. Skillnaden är att i Dansar med vargar så är indianerna förlorare, i Avatar är na’vi vinnare. Så långt. När den gamle hövdingen uppgivet säger att det vita kommer att fortsätta komma och det går inte så säger jakesully (soldaten, hjälten till avatar) i Avatar att man kan stoppa dem genom att kämpa mot dem. SF-formatet möjliggör ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som inte fanns i verkligheten och inte finns i Dansar med vargar. Fast Dansar med vargar är en bättre film.
Men kanskekommer människorna ändå tillbaks? Uppföljare är på gång. Det är inte slut än alltså. Och kanske blir det inte så lyckligt i slutändan.
Givet att man accepterar de förutsättningar som SF-formatet innebär så tycker jag filmen var spännande och romantisk. En kombination jag gillar. Det är trovärdigt att na’vi nästan blir besegrade då de har primitiva vapen som pilbågar, spjut och slungor och strider mot en högteknologisk motståndare som kan färdas genom rymden. En civilisation med mechas, rymdskepp, avatarer, helikoptrar, moderna skjutvapen osv. Dessutom ett folk, människor, som är desperata då de har förstört sin egen planet som är döende. Men det är också trovärdigt att samma högteknologiska civilisation inte har en chans mot naturen, planeten i sig. En vacker film, en film om indianer och vita på en annan planet.
Emma Engström i GP har återsett Alien-filmerna men har inte förstått allt. Det är i alla fall min slutsats. Den fjärde filmen, Alien Resurrection, som hon inte alls gillar har nämligen ett litet subtilt underliggande budskap som hon inte verkar ha greppat. De enda överlevande ”människorna” är nämligen sådan som inte är människor fullt ut om man ska gå efter fördomar om en riktig och normal människa. Om man nu kan uttrycka sig så. Det är en robot (android), en fysiskt handikappad, en förståndshandikappad coh en person som bara är delvis alien och delvis människa. De ”normala” överlever inte och när de vill ta sig till de ”normalas” paradis jorden där ingen av dem tidigare varit så är detta förstört. Av allt att döma är det människorna, de normala människorna själva som förstört jorden och utplånat civilisationen. Inte aliens.
Sämst i mitt tycke är den tredje filmen där det finns logiska luckor och handlingen är seg.
Men hon konstaterar att den andra filmen, Aliens, är en mycket bra action-film med kamp mellan två ”mödrar”. Alien-drottningen mot Ripley:
Sigourney Weavers androgyna utstrålning används fullt ut i denna hårda och perfekt utförda actionfilm, där James Cameron i manus och regi lever ut alla de kvinnliga actionhjältefantasier som han sjösatte i Terminator några år tidigare. Cameron plockar upp influenser från Ramboestetiken och pumpar upp monstret till bristningsgränsen, till en gigantisk aliendrottning. Moderskapssymboliken, som antyddes i ettan, växer sig stark när Ripley adopterar en överlevande flicka och samtidigt slåss mot aliens överlägsna reproduceringsförmåga.
Boken som är förebild eller inspiration till till den första Alien-filmen liksom till Terrore Nello Spazio och IT! The Terror From Beyond Space är A.E. van VogtsThe voyage of the Space Beagle från 1939, närmare bestämt berättelsen Discord in Scarlet från den boken. Företaget bakom Aliem-filmen stämdes av AE van Vogt. Det gick aldrig till rättegång utan man gjorde upp innan dess. AE van Vogt fick 50 000 dollar.
Sagofigurerna, spökena, knytten ta försvunnit in i fantasy-böckerna, skräckböckerna- och filmerna. In i SF-litteraturen och SF-filmerna. In i rollspelens värld. Med lajv, brädspel etc. Där finns de alla, vättarna, tomtarna, alverna, älvorna, vampyrerna, varulvarna. Så de har egentligen inte försvunnit. Bara flyttat på sig. När vi inte längre skräms av vår omgivning låter vi oss kittlas och skrämmas av filmer, böcker och spel.
De lever vidare i annan form, som en slags kultur, ibland subkultur. Men alltid där. De lever och frodas i människans fantasi. Trots att det inte alltid är så mörkt i verkligheten, så är det ofta mörkt i böckernas, spelens och filmernas SF- eller fantasy-världar.