Stiftelsen – Asimovs delade universum

Stiftelsen/FoundationIsaac Asimov är en av världens mest produktiva författare av alla kategorier. Han har skrivit skönlitterära böcker i stort sett alla genrer som finns samt en mängd fackböcker.

Han mest kända skapelse är nog ändå den framtidshistoria han skapade genom sina Stiftelsetrilogin (Foundation trilogy). Från början var det bara tre böcker med en viss koppling till tre andra böcker som handlade om samma universum men i en helt annan tid. Böcker som kallas Imperieserien.

Inget samband fanns mellan hans Stiftelse- och Imperieböcker och hans böcker om robotar, böcker där han skapade robotikens tre lagar såväl som ordet robotik (robotics).

På 1980-talet skrev Isaac Asimov till slut ett antal böcker som kopplade samman Robot- och Stiftelseserierna så att de utspelar sig i samma universum. Så långt var det också bara han som skrivit böcker för detta universum. Men i slutet av sitt liv tillät Asimov att andra författare skrev böcker som utspelade sig i hans universum. Precis som hans egna nyare böcker så fyllde de nya böckerna av andra författare ut hål och löste motsättningar i hans framtidshistoria men utvecklade egentligen inte det hela vidare. Efter hans död har hans arvtagare tillåtit ytterligare författare att skriva för det universum som skapats av Asimov.

Så skapades till slut ett delat universum (shared universe) som genom att det skapats av en person som skrivit en mängd böcker och korta berättelse om och för att hålla ihop det hela blivit ganska sammanhållet och enhetligt. Författarna som skriver böcker placerade i Stiftelse-universat vet vad de ska och måste hålla sig till. Sådant som psykohistoria, robotikens tre lagar, en redan utlagd historielinje som bara behöver fyllas ut osv.

De författare (förutom Asimov) som skrivit romaner eller noveller som handlar om Stiftelse-universat är Robert Silverberg, Hal Clement, Poul Anderson, Orson Scott Card, Harry Harrison, Mike Resnick, Sheila Finch, Pamela Sargent, Robert Scheckley, Harry Turtledove, George Zebrowski, Roger Macbride Allen, Mark W. Tiedemann, Alexander C. Irvine, Mickey Zucker Reichert, Gregory Benford, Greg Bear, David Brin, Michael P. Kube-McDowell, Mike McQuay, William F. Wu, Arthur Byron, Rob Chilson, Stephen leigh, Cordell Scotten, Robert Thurston, Jerry Oltion och Bruce Bethke. En ganska lång lista med end el mycket kända författare och en del ganska okända.

Att så många skrivit böcker och noveller i stiftelseuniversat visar på den respekt Asimov åtnjutit och efter sin död fortfarande åtnjuter bland SF-författare och SF-fans. Asimov har kanske inte skrivit de mest spännande SF-böcker som finns , men utan Asimov vore science-fictiongenren sannolikt inte likadan som den idag är. Hans framtidshistoria är också den mest genomtänkat och omfattande som skapats. Den lämpar sig för andra författare att skriva i och ger utrymme till att utforska en mängd olika frågeställningar kring människa och maskin, kring rymden och rymdresor. Böckerna av Gregory Benford, Greg Bear, David Brin, Roger Macbride Allen och Mark W. Tiedemann anser jag vara klart bättre skrivna, mer lättlästa och mer spännande än Isaac Asimovs egna böcker.

The Best Isaac Asimov Books

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Äkta robotar

I år efter år har robotar varit våra slavarbetare och utfört tunga och monotona arbetsuppgifter inom industrin. Tysta, medgörliga slavar, som arbetar dygnet runt utan att ställa krav. Men är det en bild av oss själva vi ser, när vi tittar på dessa konstgjorda slavar? Väcker synen av den tysta, icke-organiska slaven några känslor inom oss, och påverkas i så fall dessa känslor av robotens utseende? Förändras vår moral i takt med robotarnas utbredning? Vems moraliska ansvar är det när en självständigt tänkade drönare dödar fienden i krig?

Robotarna, våra konstgjorda slavar, de drömmer inte om frihet och självständighet – de drömmer inte om något alls. Det är därför de är så exemplariska slavar. De kan varken lida eller ha någon egen vilja, och ingen moralisk skugga kan därmed falla över ”slavägaren” eftersom en robot inte kan berövas något i mänsklig mening. När nu mänskligheten går framåt, blir mer moralisk, mer civiliserad, allt fler får det bättre ekonomiskt, och mänskliga rättigheter sprids över världen, så kommer ingen människa mer att förslavas. Vi har ju robotarna, som aldrig kommer att klaga, eller kräva frihet och självständighet i något som helst avseende. Eller?

Äkta robotarÄkta robotar är en bok av Linda Johansson som kommer ut denna månad. Den behandlar delvis samma saker som hennes avhandling. Dvs filosofiska spörsmål och ansvarsfrågor kring robotar och drönare, kring intelligenta robotar och självständiga robotar. Titeln anspelar förstås på TV-serien Äkta människor där det finns självständigt tänkande och agerande robotar med mänskligt utseende.

Den här typen av frågeställningar har förstås behandlats i en mängd SF-berättelser som spänner från utopier till skräckberättelser och dystopier. Några av De bästa SF-böcker som finns behandlar ämnet, då talar jag om Iain M. Banks böcker om The Culture. Det är en positiv bild av framtidens samhälle med intelligenta maskiner av allehanda slag inklusive drönare och jättelika rymdskepp. I motsatta änden av spektrat från utopi till dystopi har vi Terminator-filmerna där intelligent maskiner gjort uppror och försöker utrota människan som art. En som utgår från att det senare scenariot är det mest troliga är Stephen Hawking.

I senaste numret av Forskning och Framsteg är det en kort intervju med Linda Johansson, Författaren till Äkta robotar. Rubriken på den intervjun är en fråga om vem som tar ansvar för robotens mord. Detta är något som utforskats i Isaac Asimovs robottrilogi och alla de andra böcker som utspelar sig i samma universa men skrivna av en lång rad olika författare. Till sin hjälp konstruerade Asimov tre lagar, senare fyra lagar, som programmeras in i robotar för att styra deras agerande gentemot människor. Något sådant finns inte i verkligheten och redan idag dödas många människor av drönare, en slags robotar som dock är styrda av människor. Den typen av handlingar skulle Asimovs robotar inte kunna utföra.

Drönare är också centrala i resonemangen i Linda Johanssons avhandling från 2013Autonomous Systems in Society and War – Philosophical Inquiries. Idag arbetar Linda Johansson på Försvarshögskolan.

Intressant?
Mer: Robotnyheter, Ny Teknik,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Stiftelsetrilogin som TV-serie?

Stiftelsetrilogin är några av de mest kända SF-böckerna som finns. Skrivna av Isaac Asimov och i likhet med många andra böcker av samme författare lite tröglästa och stela är de ändå ett måste för alla läsare av science-fiction. De är nästan arketypen för rymdopera, dvs historier som storskalig utveckling, rymdresor och rymdimperier. Från början tre böcker, numera många mer plus att böckerna om Stiftelsen också hör samman med en annan bokserie av Asimov, böckerna om robotar, den så kallade robotserien. Numera finns det dessutom en mängd böcker av andra författare som utspelar sig i samma universum.

Foundation, Stiftelsen

Rätten att gör en TV-serie av Stiftelsetrilogin har nyligen köpts av HBO och det kan säkert bli en hyfsat bra serie. Svår att göra dock. Tillsammans spänner böckerna över många tusentals år och hjältarna i en bok är inte samma som i den förra. Nån Game Of Thrones i rymden är det följaktligen inte, vilket Clas Svahn DN påstår och jag har aldrig ens sett den jämförelsen tidigare. Utan det verkar vara nåt HBO hittat på för att skapa intresse.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bästa SF-författare enligt ranker.com

Widget by Ranker

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det heter androider

I den svenska TV-serien Äkta Människor kallas de mänskliga robotarna för hubotar och det är ett ganska bra namn tycker jag. Det vedertagna namnet inom SF-genren är annars android. Men hubot är kanske egentligen ett bättre namn. En annan klassisk SF-genre grej de missat eller inte brytt sig om är robotlagarna som de formulerades av Isaac Asimov:

Lagarna, som ursprungligen var tre till antalet, lyder:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

I Asimovs roman Stiftelsen och jorden (utgiven 1986) presenteras senare den ”nollte”, övergripande lagen (på engelskaZeroth Law), som i den fjärran framtiden har skapats för att ha prioritet före de första tre:

0. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att mänskligheten skadas.

Nu är väl det ingen katastrof, det finns  gott om SF där lagarna inte används och gott om SF där robotar är elaka och obehagliga. I Battlestar Galactica, senare år bästa TV-serie i SF-genren är det dock betydligt mer komplicerat än så. Men Asimovs lagar använd helt klart inte.

Äkta människor förekommer dock inte enbart mänskliga robotar utan också människor med elektriska och mekaniska delar. Inom SF kallas sådana människor för cyborger. Jag tycker dessutom den svenska TV-serien är bättre än vad  SF-okunniga recensenter och kritiker i allmänhet verkar tycka.

Intressant?
Läs mer: OnyanseratHogreliusSocialistsimonNelly RönnstamNene Ormes,
Borgarmedia: SVD12ABGPDNHD,
Läs även andra bloggares åsikter om 

PS 120221. Jag har insett att jag undervärderat skaparna bakom serien. När jag nu sett fler avsnitt inser jag att man faktisk har med Robotlagarna som de formulerats av Asimov, men att de hubotar som kan döda har fått dessa lagar borttagna ur ”hjärnan”.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2012.