Science Fiction-författare som är vänster

China Miéville

China Miéville

Många SF-författare är höger, libertarianer, nyliberaler, en del nästan fascister. Många  av de som jag gillar rätt bra som författare har sådana uppfattningar, exempelvis Larry Niven (1938-), Jerry Pournelle (1933-) och S.M. Stirling (1953-). Många andra kan sägas vara politiskt indifferenta, i praktiken är de traditionellt borgerliga, dvs utifrån min synpunkt höger. Exempel på detta är kanske Isaac Asimov (1920-1992), Arthur C. Clarke (1917-2008), C.J. Cherryh (1942-) med flera.

Vänsterförfattare i vid mening är nog inte så sällsynta, Ursula K. Le Guin (1929-) och J.G. Ballard (1930-2009) måste väl anses höra dit liksom John Brunner (1934-95), Samuel R. Delany (1942-), David Dvorkin (1943-), Harlan Ellison (1934-), Ian McDonald (1960-), Michael Moorcock (1939-) som kallar sig anarkist, Kim Stanley Robinson (1952-), Joanna Russ (1937-2011), George Orwell (1903-50) och Olaf Stapledon (1886-1950).

Däremot är organsierade socialister rätt sällsynta bland SF-författarna. Den mest kände idag är nog China Miéville (1972-), medan Iain Banks (1954-) och Ken MacLeod (1954-) är kända, dock kanske inte så kända som socialister eller vänster på samma sätt som China Miéville. Båda de sistnämnda har dock varit organiserade i eller stött olika vänstergrupper och i deras böcker förekommer socialistiska och anarkistiska referenser flitigt. China Miéville var medlem i brittiska SWP fram till mars 2013 men han har lämnat organisationen med anledning av den senaste skandalen med våldtäktsanklagelser och liknande som ledningen döljt och försökt tysta ner. Idag är han medlem i US-amerikanska ISO och verksam i Chicago. I huvudsak är China Miéville en fantasyförfattare men en del av hans böcker är också SF. Steven Brust (1955-) är ytterligare en författare som är trotskist i likhet med China Miéville och Ken MacLeod.

Bland äldre SF-författare som har varit organiserade socialister märks H. G. Wells (1866-1946), Frederik Pohl (1919-) som var organiserad i Young Communist League på 1930-talet,  Mack Reynolds (1917-83) som en stor del av sitt liv var medlem i US-amerikanska Socialist Labor Party och Bernard Wolfe (1915-1985) som en tid var livvakt åt Leo Trotskij (1874-1940) i Mexico. Bernard Wolfe har bara skrivit en enda SF-roman, Limbo (1952) och bara ett par noveller, en i Gal (1951), ”Self Portrait” och två i Harlan Ellisons antologi, Again, Dangerous Visions (1972), ”The Bisquit Position” och ”The Girl with Rapid Eye Movements”. Mack Reynolds har skrivit desto mer. Bernard Wolfe slutade skriva SF-texter då han fattade avsmak för genren och den tekniska vetenskapen som varande reaktionära. SF betraktade han som den högervridna vetenskapens tjänare. Han skrev dock andra romaner och noveller, många av de senare publicerades i Playboy Magazine. Limbo anses av en del höra till de 100 bästa SF-romaner som nånsin skrivits.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har fått min politiska skolning från SF-litteratur

Så brukar jag ibland säga till min kamrater i Socialistiska Partiet bland anarkister och i andra vänstergrupper när dom undrar varför jag resonerar så ovant, bakvänt och underligt. Ibland med argument som gör LeninMarx och Trotskij till nåt slags inkarnerade gudar. En hållning till de marxistiska klassikerna som jag inte kan förstå.

Påståendet är naturligtvis inte sant. Jag har förstås mängder med annan politisk skolning och framförallt erfarenhet. Men sant är att jag läser enorma mängder böcker, främst science-fiction och deckare, men även en hel del faktaböcker om historia (speciellt om andra världskriget och medeltiden) och politik.

Bland SF-litteraturen gillar jag numera space opera mest. Främst kanske politiskt radikal sådan som den som skrivs av Iain Banks och Ken Mcleod. Men jag är också en älskare av romantisk space-opera som en som skrivs av Lois McMaster Bujold eller CJ Cherryh. Andra författare som jag läst det mesta i SF-väg av är Nancy KressAnne McCaffrey och Ursula K. LeGuin. Det är förresten noterbart att de flesta SF-författare jag läser är kvinnliga. I modern SF-litteratur är det verkligen så att könen har jämställda roller. I alla fall i det jag läser. Jag läser i stort set bara amerikanska och brittiska författare på engelska. Det finns väldigt lite översatt till svenska och ännu mindre översatt SF från andra språk. Förresten tror jag att en överväldigande majoritet av existerande SF-författare är engelsk-språkiga. Så bland min sommarläsning finns det en och annan SF-bok likaväl som en och annan deckare.

När det gäller deckare är jag mest förtjust i hårdkokta amerikanska deckare eller polisdeckare. Det kan vara klassiska författare som Dashiell Hammet (ex. Red Harvest), Raymond Chandler (ex. The Big Sleep) Chester Himes (The Real Cool Killers) och James M. Cain (Postman Never Rings Twice) eller moderna som James Lee Burke (ex. The Neon Rain), James Crumley (The Wrong Case), Robert B. Parker (A Catskill Eagle) eller Charles Willeford (Sideswipe) när det gäller den hårdkokta skolan. Eller Ed McBainSjöwall & Wahlöö och William J. Caunitz när det gäller polisdeckare. Några sådana böcker finns också i min sommarläsningssamling. Bland deckarförfattarna jag läser finns som ni ser inte så många kvinnor, men jag läser allt av Sue Grafton och Sara Paretsky.

Inlägget tidigare publicerat på Svensson-bloggen, år 2007.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,