Elysium är samma film som District 9 men sämre

3 out of 5 stars (3 / 5) När Neill Blomkamp gör en film i Hollywood gör han samma film som han en gång gjorde i Sydafrika en gång till. Men bara nästan samma och det gör Elysium lite sämre. District 9 handlar om rasism, klass, förtryck och en ensam hjälte i ett exoskelett som på grund av en sjukdom slåss mot ett elakt girigt bolag och arroganta makthavare. Därmed blir han också allierad med de förtryckta.

Elsyium

Elysium handlar om klass och förtryck, men inte rasism. däremot om flyktingar och överbefolkning. Och. Den handlar om en ensam man med exoskelett som slåss mot elakt bolag, Armadyne, och mot en arrogant överklass (där de värsta, sannolikt för att understryka arrogansen, är fransktalande). Att han slåss är en följd en sjukdom orsakad av bolaget. Den ensamme hjälten blir utan att egentligen vilja det därmed allierad med de fattiga och förtryckta, med de som inte är medborgare och inte kan komma till paradiset Elysium, utan måste stanna på den överbefolkade, förslummade och dammiga jorden för att slava ihop mer rikedomar till den arroganta överklassen på Elysium där allt är perfekt. Det är de bra bitarna i filmen som jag dock också tycker saknar ett viss tempo i början.

Men det som irriterar mig mest är att överklassen använder sig av zombiecyborger. (man kan fråga sig varför det ska finnas zombier i allt nuförtiden och är det inte zombier så är det vampyrer). Folk som återstår från de döda, cybernetiskt förändrade och oftast med exoskelett och nästan odödliga. De använder sig av dessa för att ta livet av upprorsmän och motståndare. Man kan fråga sig varför. De borde vara effektivare att använda de robotar de också har. Och säkrare. För de mänskliga cyborgzombiesarna har ju också en egen vilja. En onödig detalj alltså. Som inte gör storyn bättre. Sen finns det en kass kärlekshistoria också. Som liksom aldrig blir nåt och därför inte tillför nåt. Jag gillar filmer och TV-serier med kärlekshistorier. Det blir intressantare då. Och så är jag förstås en obotlig äldre manlig romantiker.

Som helhet är filmen en kompetent actionfilm och bra i sin beskrivning av hänsynslösa bolag och klassamhälle. Men liksom i District 9 är det ingen klasskamp, ingen kollektiv kamp, utan en ensam hjälte med lite hjälp. I stort är det samma film som District 9. Visserligen snyggare och med kändare skådespelare som Matt Damon och Jodie Foster, men också sämre. Sevärd helt klart, men inte riktigt i toppklass som SF-film.

[imdblt]Elysium[/imdblt]

Intressant?
Mer: MZ, EX, AB, Baro, BT, Ciné, Filmeye, GP, HD, KM, KP, NG, Onyanserat, SR, SVD, Sydsvenskan, TT, UNT, Viasat, Kritiker, ArtofBen, HR1, 2, AaronBeck, Collider,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

PS. Landskapsbilderna från Elysium ger i alla fall mig associationer till Ringworld. Medan fulingarna, cyborgzombierna påminner om reavers.

District 9: Rasism, klass, girighet, förtryck

4 out of 5 stars (4 / 5) Det är vad filmen District 9 handlar om. En film där utomjordingar som anlänt med ett havererat rymdskepp är ställföreträdande svarta i ett Sydafrika där storföretag har en massa makt. Filmen är klart inspirerad av den verklighet som fanns i Sydafrika under apartheidtiden.

En man som smittas med en sjukdom blir av tvång försatt i en situation där han för att kunna rädda sitt eget liv måste kämpa för främlingarnas möjlighet till ett bättre liv nån annan stans. Ju mindre människa han blir, ju mer mänsklig och human. En bra film om främlingsfientlighet, rasism, klassförtryck, men inte om klasskamp, om rasism, men inte om kollektivt motstånd, om mänsklighet, men inte om samarbete. En film där storbolaget MNU och kapitalism står för girighet, vinstbegär till varje pris. Det är smart. Det är måste ses.

Dessutom är det häftig action. Framförallt i slutet. Med gangsters, snutar, soldater, hyrda hejdukar, utomjordingar slås så stickorna yr. Eller egentligen hus, maskiner, tanks, bilar, mecha och rymdfarkoster. Inte bara en bra rulle, utan också full rulle alltså.

Filmen är producerad av Peter Jackson och regisserad av Neill Blomkamp. Baserad på kortfilmen baserad på Blomkamps kortfilm Alive in Joburg, vilken producerades av Sharlto Copley, huvudrollsinnehavaren i District 9.

[imdblt]District 9[/imdblt]

Intressant?
Mer: DN, RT, DOG, Pitchfork, Mary Sue, Guardian, Digital Spy, MZ,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En månad kvar till premiären av The Hunger Games: Catching Fire

Catching Fire (Fatta Eld på svenska) är andra delen av Suzanne Collins boktrilogi Hunger Games. Det är också andra delen av filmserien som gjorts utifrån böckerna. Filmserien kommer sannolikt att bestå av 4 filmer då den tredje boken delas på två filmer. Den andra delen av filmserien ska ha premiär om en månad och handlingen i filmen såväl som i andra boken beskriv så här på film- och biobolagens sajter:

Katniss trodde att en vinst i Hungerspelen var lika med framgång, lycka och berömmelse, men istället skulle det bara leda till fruktan. Huvudstaden är inte nöjd med henne. Hennes prestationer på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna – och i takt med att upproret växer sig starkare, ökar också riskerna för Katniss och de hon älskar – inklusive Gale och Peeta som slåss om hennes gunst. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla.

Enligt folk som kommenterat mina tidigare inlägg om serien kommer det att bli mer och mer klasskamp i den. Radikalare, viktigare. Så är det tydligen i böckerna, vi får se om det är likadant i filmerna.

[imdblt]The Hunger Games: Catching Fire[/imdblt]

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

Samhällssyn, klass och religion i Battlestar Galactica

Att klass är ett viktigt tema i Battlestar Galactica har framgått av tidigare inlägg om serien som exempelvis Arbetarklasshjältar i Science Fiction och Arbetarkamp i Battlestar Galactica. Vidare har jag skrivit att det är den klart bästa SF-serien jag sett och känner till. Möjligtvis är Firefly i samma klass. Jag har nu ramlat över en uppsats om Battlestar Galactica, Battlestar Galactica – ett mänskligt universum. Nästan hela sammanfattningen i uppsatsen återger jag här, den är klart intressant och säger en del om både science-fiction och Battlestar Galactica:

Humanistiskt sett gestaltar BG mänskligheten som något flexibelt, något som hela tiden ändrar sin form och sitt innehåll, speciellt i relation till utomstående faktorer. Alltifrån sjukdomar, naturkatastrofer och maskinvarelser som tvingar mänskligheten att gå, oavsett om det är framåt eller bakåt – mänskligheten och det mänskliga är likt cylonerna under en oändlig transformation. Människan i BG är en kluven varelse, en varelse som kan vara både naiv, idealistisk och full av godhet. För allt bra i människan finns det oundvikligen en motsats som inte är lika smickrande. All godheten som existerar inom människan är skör och kan lätt bytas ut mot något kallare. Detta kan ses i hur det mänskliga samhället förändras i BG från att varit demokratiskt och fritt, till en militärdiktatur. Detta går även att se på en individuell nivå i BG, där enskilda människor förändras. Förändringen är dock inte total det finns alltid rester kvar från den person de tidigare var, exempelvis förändras Adama under serien till ledaren av en militärdiktatur, men under valet som Roslin manipulerade kan han inte acceptera valfusk – hans idealism gör sig påmind. Det är lätt för människorna i BG att lägga undan de så tidigare fina principerna om krig, när de ska rättfärdiga tortyr av fångar, samt den behandling de utsätter sin civilbefolkning för. Sett till den tortyr fångarna utsätts för och att de civila som militären anser bråka låsin utan en rättegång, är det oundvikligt att inte dra paralleller till det som pågår på Guantanamo och det som hände i Abu Ghurayb fängelset.

Ur ett feministiskt perspektiv sprider BG en till synes någorlunda jämlik bild av könen. BG har både kvinnliga såväl som manliga karaktärer på ledade positioner och kvinnorna är definitivt inte passiva i sitt beteende i BG utan väldigt aktiva exempelvis finns det kvinnliga stridspiloter och en kvinnlig president. Men sett till de beslut och de områden som delats upp mellan Adama och Roslin är det klart att hon tar hand om de mjuka frågorna såsom mat, sjukvård och mentalt välmående för befolkningen i flottan, medan Adama tar hand om kriget. När det gäller sexualitet gestaltar BG heterosexualiteten som något självklart medan homosexualiteten gestalts som något tveksamt, vilket kan ses i hur Caines relation med en kvinnlig cylon gestaltas.

Religionen i BG utgör en viktig del av gestaltningen av det mänskliga – det är inte nödvändigt att du har tro, men som människa har du alltid en relation till en tro. Som det mesta i BG gestaltas religion som något diffust det kan vara något både positiv som negativt. Allt beror på hur eller vad den används till. Om det används för att manipulera människor är det oundvikligen negativt men används den för att binda samma människor i en krissituation är det positivt, båda dessa exempel gestaltas i BG.

Från ett postmodernistiskt perspektiv går det se att BG gestaltar kropp och själsfrågan; kan en persons medvetande överförs från en kropp till en annan utan att det förändrar personen? I BG är svaret tillstor del JA, det finns dock en viss tveksamhet till hur starkt Jaet är. Cylonerna är så mänskliga man kan vara, alla brister och fördelar som finns hos de mänskliga karaktärerna finns hos cylonerna. Ett exempel på hur lika cylonerna och människorna i BG är varandra, är att cylonernas uppfattning om vad som är rätt och fel ändras under serien, i början var deras enda syfte att utrota mänskligheten, men under loppet av säsong två till fyra skiftar det och i slutet av säsong fyra, är delar av den cylonska befolkningen allierade med de mänskliga karaktärerna, dock inte alla cyloner. Något som även det liknar människorna då en del av dem ogillar samarbetet. Under samarbetet visas det exempel på att det är medvetandet som gör en till den person man är och inte kroppen,samt att personligheten inte påverkas bara för att man
byter kropp. Det som påverkar en persons personlighet är upplevelser eller minnen av upplevelser, exempelvis är Athenas reaktion av att komma tillbaka till Galactica en bieffekt av minnen från en helt annan person.

Ideologikritiskt jobbar BG till stor del med klass. Vilket är tydligt i avsnittet Dirty hands där det görs klart att de verkligen levde i en illusion om vad demokrati är. BG är en ambivalent gestaltning av mänskligheten, en gestaltning som tar ställningen men ändå inte. Det går dock inte undkomma att BG gestaltar en samtidsanda som existerar i dag – och speciellt sett till de teman som lyfts fram av den här under sökningen. I Sverige har vi till exempel en stor demokratidebatt om den ny så kallade FRA-lagen, i USA och Storbritannien har man haft och fortsätter att ha debatter kring deras patriot-lagar. Dessa exempel på debatter och inskränkningar på vår demokrati är det som gestaltas i BG.

[…]

I BG gestaltas mänskligheten som en skör varelse som förändrar sitt utseende och sin moral efter de minnen från de upplevelser de upplevt – människan är i en oändlig transformation. Människan gestaltas i BG som en varelse som har och kommer alltid att ha en relation till religion och andlighet, vare sig den enskilda människan har tro eller inte har tro. Cylonerna i BG gestaltas genom hela BG som en alternativform av människan, vare sig mer eller mindre mänsklig. Då alla de essentiella mänskliga drag som de mänskliga karaktärerna har, även går att finna hos cylonerna. Att påstå att cylonerna inte är människor är som att påstå att människor från Afrika inte är människor – alltså helt felaktigt!

Jag begriper dock inte vad han menar med att se på det hela på ett postmodernistiskt sätt. Vad jag kan se gör uppsatsförfattaren Oscar Larsson överhuvudtaget inte det. Inte nånstans. Jag är överens med honom om hur religion beskrivs, om att människor beskrivs som komplexa och föränderliga. Människor är varken goda eller onda. Både bra och dåliga. Dessutom anser jag att Battlestar Galactica är klart antirasistisk genom att cyloner och människor framställs som likadana. Visserligen finns det en mängd rasistiska fördomar på båda sidor serien igenom. Men så fungerar ju också verkligheten. Uppsatsen är skriven innan den avslutande säsongen av TV-serien så jag illustrerar med ett klipp från det avslutande avsnittet. Och kom ihåg jorden eller är inte jorden. Människan var eller är cyloner eller vice versa.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ni kan inte ta himlen ifrån mig – Firefly med marxistiska ögon

Jag har i ett annat inlägg nämnt att Firefly är en annorlunda SF-serie i så mått att den handlar om människor som inte bestämmer, som inte innehar makt. Människor som hankar sig fram, i viss mån oppositionella, människor på den förlorande sidan i ett krig. Det är lite som efter US-amerikanska inbördeskriget, med en utkant dit man kan fly som förlorare och leva sitt liv i kamp, delvis med sina egna regler och utanför centralmaktens regler, utanför lagen. Vilda västern i rymden helt enkelt.

En som tittat på Firefly ur marxistiskt litteraturvetenskapligt perspektiv (kanske inte så himla intressant, men kanske mer intressant än man kan tro) är bloggaren Miles McNutt (heter han verkligen så?) i ett inlägg som heter just Ni kan inte ta himlen ifrån mig – emarxistiska läsning av Joss Whedons ”Firefly”:

The realm of science fiction intended for mass consumption within a popular culture realm is a world in which idealist systems of governance and society have been the relative norm. If we look to Star Trek, it represented a world where there was no struggling working class and no sense of economic structure: rather, food came out of magic machines and life was threatened by arch-villains as opposed to the struggle of the masses. Even Star Wars’ Tatooine, despite the representation of slave labour within Star Wars: Episode I: The Phantom Menace, is never seen as a class struggle but rather a personal issue for young Anakin and his mother. And really, let’s be honest: they don’t even have it so bad when it comes to slaves.

Joss Whedon, meanwhile, wanted to create a science fiction environment where things weren’t all shiny, and where true political and social ramifications not only existed but set the stage for the action that would follow. Firefly is not a glorified and idealized view of the future, but one that actually features an acknowledgement of the impact of things such as base and superstructure on the production of language, and as a result the production of literature. As a result, it is possible to view the production of society within the series itself as a unique case study of the Marxist analysis we have discussed in class.

[…]

The world of Firefly is a vast expanse of space where terra-forming allowed Earth to expand its population onto a series of border planets. What makes this unique is that Earth’s leadership was provided by, according to the scenario, a relationship between the Chinese and the Americans. After this period, a civil war broke out between the Alliance (The government forces) and the Browncoats, the civilian troops fighting for their freedom and autonomy. The loss of the Browncoats resulted in the full takeover of the Alliance outside of the border planets, creating a centralized power who seeks to dominate culture and society within its sphere of influence.

This present a unique set of political circumstances based on the Marxist principles of base and superstructure. While the relations of production remain largely the same, although uniquely presented within a science fiction series, it is the superstructure which is extremely complex. The ideology of the society is a complex and oppressive government force that we never get a true sense for, and is a unique view into the production of literature within this environment. As Eagleton notes when discussing literature and ideology, vulgar Marxism “tends to see literary works merely as reflections of dominant ideologies” (Eagleton 17, [ refererar till Terry Eagletons Marxism and Literary Criticism, min anm.]).

The creation of literature within Firefly can most be seen in Season One’s “Jaynestown,” where the ship visits a planet where a large working class rallies around the image of one of the show’s most surly characters, Jayne. After arriving, they discover that Jayne has become a folk hero, and they have composed a song in his honour. This, unfortunately, is the closest that Firefly came to showing us the creation of literature within this theory.

This relates to Eagleton’s allusion to Althusser, in that ideology (And therefore literature, if we’re following said complex mess), “signifies the imaginary ways in which men experience the real world” (18). This song is disconnected from the politics, and demonstrates how ideology can define one’s living conditions and their desire for a saviour. They start to create ways to relate to the world, a simulation if you will, to avoid the drudgery of their basic existence. This, of course, relates back to Jameson and the concept of simulation, which relates back to Baudrillard, and emphasizes the degree to which literature can gain this level of cultural and social significance. This song, as silly as it is, changed their lives and united a society.

However, as in itself a created text, viewing it through a class-based lens of Marxism gives us a new sense of the show’s ability to engage with those sectors of the population in a real fashion. As a piece of literature, it is both cognizant and aware of the social structures, and is willing to (if anything) extenuate them within its construction. The lower class becomes abandoned settlers slaving away while their corrupt government fails to offer them proper protection and medical supplies, as opposed to just a storyline that our heroes need to remove themselves from. In other words, it is more of a reflection of society and its relationships than any other form of science fiction, and perhaps even closer to that reflection than some “realistic” dramas.

A Marxist perspective (obviously) isn’t perfect in regards to Firefly: the reflection is not overly precise within a vulgar perspective, and we don’t gain enough information about The Alliance to truly judge the relationship that they have with other class systems within the structure of the series. However, what a Marxist Literary analysis does is pinpoint and emphasize what makes Firefly different from other science fiction designed for mass consumption: it’s real. It is about the grungy reality of space, as opposed to its shiny futuristic spaceships, and in representing these class struggles it is raising issues that other shows and films refuse to raise. Although I was admittedly in love with the show before this point, viewing it through Marxist eyes has provided a greater understanding of its genius.

Även om jag kanske tycker att hans analys är överdrivet intellektuell så understryker hans analys att Firefly är en av de mest intressanta SF-serier som gjorts för TV.

[imdblt]Firefly[/imdblt]

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

varldskrig-zBoknytt
Max Brooks
Världskrig Z
Modernista
ISBN: 9789186629267

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

Lennart Lundqvist konstaterade i Arbetet att det inte är så kul att spela tennis utan linjer. Hans poäng var att oändlig valfrihet inte är eftersträvansvärt. Han fortsatte med att berätta om sin brors roligaste dag i livet: dagen då radhusområdet belägrades av snökaos och all normal verksamhet kollapsade. Vilken gemenskap grannskapet utvecklade tillsammans för att överleva. Bristen skapade kreativitet och ömsesidighet men även trivsel. Temat genomsyrar Max Brooks fiktiva rapport Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget.

Utbrottet av sjukdomen sker i Kina, bakgrunden är oklar men spridningen sker snabbt. Trots upprättandet av karantäner så finns det andra vägar för att sprida vidare den (o)dödliga smittan. Den globala kapitalismens infrastruktur är flerdimensionell där legala och illegala nivåer överlappar varandra. Med väl upparbetade kanaler för illegal organhandel och människosmuggling är det omöjligt även för en auktoritär regim som den kinesiska att kväsa utbrottet. Det som möjliggör zombifieringens globala karaktär är kapitalismens smörjmedel av korruption och trafficking.

Upplägget är enkelt men effektivt. Genom en serie intervjuer av olika personer återskapas händelseförloppet; från förebudet över den stora paniken till det totala kriget erbjuds vi brottstycken från alla kontinenter, från hög som låg. Tyvärr går det i stå mot slutet och det glider över i inträngande detaljstudier över hur man tvingades lösa zombieproblemet på militär taktisk nivå. Jag misstänker att denna aspekt tyvärr har dominerat filmatiseringen med Brad Pitt i huvudrollen som FN-tjänsteman (premiär senare i år.)

Levande döda i ett sammanhang

Zombier i all ära, men det var det övergripande samhälleliga ramverket som överraskade. De hungriga horderna av stapplande odöda befinner sig i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Utan att bli skriven på näsan är det inte svårt att läsa in en hård kritik av den rådande marknadsfundamentalismens krassa människosyn. I ett lysande litet stycke återfinner vi kapitalismens kärna – den oändliga kapitalackumulationen – beskriven av en amerikansk general: ”För första gången i historien mötte vi en fiende som faktiskt kunde föra totalt krig. De hade ingen utmattningsgräns. De skulle aldrig förhandla, aldrig ge upp. De skulle kämpa till slutet eftersom var och en av dem, till skillnad från oss. ägnade varje sekund på dygnet åt att sluka allt liv på jorden.”

Enda sättet att hantera situationen var att agera gemensamt. Den effektivaste metoden att motverka asocialt beteende var att införa offentliga skamstraff – något som bekräftar bilden av oss som sociala djur, inte autonoma nyttomaximerare. När avgrunden knackar på, är det inte ”bostadsområden med yrkesarbetande människor ur övre medelklasen där alla saknade till och med de mest grundläggande kunskaper för att byta ut ett trasigt fönster” som behövdes. Där alla ”var någon form av ’verkställande’. ’representant’, ‘analytiker’ eller ’konsult’…  [och] fullständigt funktionsodugliga i den förestående krisen”.

När rollerna i ett slag ställs på huvudet uppstår problem. Arthur Sinclair Junior, chef för USA:s departement för strategiska resurser förklarar: ”Tänk dig att du är en högt uppsatt företagsjurist. Du har tillbringat större delen av ditt liv med att granska kontrakt, förhandla avtal, prata i telefon. Det är det du är bra på, det är det som har gjort dig rik och som har gjort att du fortsätter att prata i telefon. Ju mer du jobbar, ju mer pengar du tjänar, desto fler slavar anlitar du för att frigöra tid när du kan tjäna mer pengar. Det är så världen funkar. Men en dag gör den inte det. Ingen behöver få ett kontrakt granskat eller förhandla ett avtal. Vad folk behöver är fungerande toaletter. Och plötsligt är slaven din lärare. kanske till och med din chef. För somliga var detta mer skrämmande än de levande döda.”

Hoppet om en rimligare framtid

Där får vi nog även svaret på varför en del hellre kör planeten i botten än ställer om samhället för att undvika en klimatkollaps. De vet att de egentligen inte behövs, att deras välavlönade uppgifter är parasitära. Mellanskiktet är högst medvetet om sin priviligerade position under den nuvarande klassordningen. Så tyvärr krävs det nog ett rejält snökaos, en ordentlig kris för att steget ska kunna tas för det gemensamma projektet. Som Joe Mohammed påpekar i boken: ”Jag kommer inte att säga att kriget var någonting bra. Så sjuk är jag inte, men du måste medge att det förde människor samman.”

Att göra tillsammans är vår lott, vårt hopp. Men som även Lundqvist påpekade, det handlar inte om att vilja ha det som i Nordkorea eller att gå i kloster. Det handlar kort och gott om att livet ska vara mer rimligt. En ytterst radikal och subversiv tanke idag.

Abe Bergegårdh

Ursprungligen publicerad på Vardagens Politik.

Intressant?
Mer: Dagens Bok, Swedish Zombie, Pocketblogg, Drömmarnas berg, Bokcirklar, Kulturen, Spektakulärt, Gudomlig Komedi, Bokälskaren, Knuff, Skuggornas, Butter,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

En marxistisk analys av Tolkien – del 4

TolkienAnalysen är gjord av den brittiske marxisten John Molyneux som var (är?) medlem i brittiska och irländska SWP. Den är lång, så jag delar upp den på flera inlägg. Detta är det fjärde. Texten är tagen från Molyneux egen blogg.

Tolkien’s world – a Marxist Analysis, part 4

Tolkien’s Appeal

We can now return to the question posed at the beginning of this essay, namely explaining how work based on such a conservative outlook has enjoyed such immense popularity. The question is the more interesting because it does not seem to be popularity on a right wing or conservative basis, in the way that the Bond novels and films appeal mainly to the macho male, or Agatha Christie murder mysteries appeal to middle class nostalgia for the English village and mansion of yesteryear. Rather a major part of Tolkien’s appeal, and what turned him into an international best seller, was to the ‘hippy’ counter culture in America in the sixties.

One obvious and tempting answer is simply to say that the ‘average’ or typical reader is not interested in the kind of social and political issues discussed here but is simply swept along by the good writing and dramatic story line. In a sense this is obviously true and good writing and gripping action are doubtless necessary conditions of the work’s success, but in themselves they are not a sufficient explanation. The affection in which The Lord of the Rings is held by so many involves not just being gripped by the story line but being ‘enchanted’ or ‘inspired’ by its vision and its values, and that ‘vision’ and those ‘values’ cannot be separated from the social relations in which they are embedded – even if the ‘average’ reader is not aware of this in these terms.

So how does a vision of a feudal society imbued with deeply conservative values, which in the real world, in a modern bourgeois democratic society, would have practically zero political support, manage to exercise such an attraction?

First, because what we are presented with is a totally idealised feudal society. The most obvious and fundamental feature of feudalism and medieval society, namely its poverty and hence the poverty of most of its people is simply airbrushed out. Even in contemporary America or Europe there is large scale poverty, never mind Latin America, South Asia or Africa or Europe in the Middle Ages, but not in Middle Earth. Neither in The Shire, nor Rohan, nor Gondor, nor anywhere else, do we encounter ordinary, run of the mill poverty. From time to time we encounter ‘lowly’ or ‘humble’ people, such as Sam Gamgee and his Gaffer, or Beregond in Minas Tirith, but never anyone actually suffering privation. Nor do we find any of the conconcomitants of poverty such as squalor or disease or even grinding hard work. The real Middle Ages had the Black Death and numerous other plagues and famines. I offer a couple of paragraphs from Wikipedia on famine in the Middle Ages ( it matters not whether the details are correct or not for the general picture is abundantly clear):

Famine in the Medieval European context meant that people died of starvation on a massive scale. As brutal as they were, famines were familiar occurrences in Medieval Europe. As an example, localized famines occurred in France during the fourteenth century in 1304, 1305, 1310, 1315–1317 (the Great Famine), 1330–1334, 1349–1351, 1358–1360, 1371, 1374–1375 and 1390. In England, the most prosperous kingdom affected by the Great Famine, years of famine included 1315–1317, 1321, 1351, and 1369. For most people there was often not enough to eat and life expectancy was relatively short since many children died. According to records of the British Royal family, the best off in society, the average life expectancy in 1276 was 35.28 years. Between 1301 and 1325 during the Great Famine it was 29.84 while between 1348-1375, during the Black Death and subsequent plagues, it went to 17.33.

The height of the famine was reached in 1317 as the wet weather hung on. Finally, in the summer the weather returned to its normal patterns. By now, however, people were so weakened by diseases such as pneumonia, bronchitis, tuberculosis, and other sicknesses, and so much of the seed stock had been eaten, that it was not until 1325 that the food supply returned to relatively normal conditions and the population began to increase again. Historians debate the toll but it is estimated that 10%-25% of the population of many cities and towns died. While the Black Death (1338–1375) would kill more, for many the Great Famine was worse. While the plague swept through an area in a matter of months, the Great Famine lingered for years, drawing out the suffering of those who would slowly starve to death and face cannibalism, child-murder and rampant crime.*

Nothing like this ever happens in Middle Earth, not in the 10,000 years of its Three Ages. Average life expectancy in medieval Europe was about 30 – it was so low because of the high infant mortality. Infant mortality was ever the scourge of the poor and it remained high until well into the twentieth century. The infant mortality rate was well over 100 per 1000 births in Victorian Britain and 150 per 1000 worldwide in 1950. Today it is 6.3 per 1000 in the USA, and 2.75 in Sweden but 180 in Angola and 154 in Sierra Leone. No such problem exists in Tolkien world. Nor is there cholera or TB or cancer or heart attacks.

Crucially, also, there is no exploitation or systematic oppression or slavery except where carried out by Morgoth, Sauron or his agents and allies. The extreme moral bi-polarity of Middle Earth (which I think is an important aesthetic weakness) is very useful here. Middle Earth is not a boringly happy utopia, on the contrary it is filled with danger and evil, without Tolkien ever having to deal with any issues of social justice because all injustice and oppression is simply laid at the door of the Enemy.

Another factor in the appeal of The Hobbit and The Lord of the Rings is that the entry point into this feudal world and our immediate point of identification throughout the saga is via the Hobbits, Bilbo and Frodo in particular, and The Shire (and not as it is in the much less popular Silmarillion, via the One, the Ainur and the Eldar). The Shire, especially The Shire as it is first presented at the start of The Hobbit, exists within a feudal context – wizard and Dwarves turn up at the door, but is not itself feudal. Here is the description of Bag End on page 1 of The Hobbit:

It had a perfectly round door like a porthole, painted green, with a shiny yellow brass knob in the exact middle. The door opened on to a tube shaped hall like a tunnel: a very comfortable tunnel without smoke, with panelled walls, and floors tiled and carpeted, provided with polished chairs, and lots and lots of pegs for hats and coats…..No going upstairs for the hobbit: bedrooms, bathrooms, cellars, pantries (lots of these), wardrobes, (he had whole rooms devoted to clothes), kitchens, dining rooms, all were on the same floor… This hobbit was a very well-to-do hobbit, and his name was Baggins.

This is not medieval or feudal: it is England, very definitely England, [The name, Bag End, comes from the farmhouse in the tiny Worcestershire village of Dormston, in which Tolkien’s aunt lived] somewhere between the early modern period of the Tudors (in terms of its technology and being pre- Cromwell) and the Cotswolds of Cider with Rosie, or even later, in terms of its cosiness. It is worth noting that although The Shire has a Thain (an Anglo-Saxon term), an office held by the chief member of the Took family, ‘the Thainship had ceased to be more than a nominal dignity’ and ‘…The only real official in the Shire at this date was the Mayor of Michel Delving (or of the Shire) who was elected every seven years’ (The Fellowship of the Ring, p21, my emphasis). I think this is the only example of such a modern and democratic notion as election in the saga and significantly it is Sam who becomes Mayor when he returns from the War. Tolkien confirms this geographical/ historical location and his nostalgia for it in the Foreword to the Second Edition:

It has been supposed by some that ‘The Scouring of the Shire’ reflects the situation in England at the time when I was finishing my tale. It does not….It has indeed some basis in experience, though slender…The country in which I lived in childhood was being shabbily destroyed before I was ten, in days when motor-cars were rare objects (I had never seen one) and men were still building suburban railways. (The Fellowship of the Ring, p.9)

The Shire, of course, is just as much an idealised image of rural England in the late nineteenth century (or any other time) as Middle Earth is of the middle ages. No enclosures, no hanging poachers, no Poor Laws, no Tolpuddle Martyrs and so on.

But there is a further point and it is the most important. This idealised view of the pre-capitalist, or early capitalist past, can form the basis for a critique of modern industrial capitalism. Marx refers to this in the, not very well known, section of The Communist Manifesto on ‘Feudal Socialism’:

Owing to their historical position, it became the vocation of the aristocracies of France and England to write pamphlets against modern bourgeois society….In order to arouse sympathy, the aristocracy was obliged to lose sight, apparently, of its own interests, and to formulate their indictment against the bourgeoisie in the interest of the exploited working class alone. Thus, the aristocracy took their revenge by singing lampoons on their new masters and whispering in his ears sinister prophesies of coming catastrophe.

In this way arose feudal Socialism: half lamentation, half lampoon; half an echo of the past, half menace of the future; at times, by its bitter, witty and incisive criticism, striking the bourgeoisie to the very heart’s core; but always ludicrous in its effect, through total incapacity to comprehend the march of modern history….

Tolkien is not a ‘feudal socialist’ but he does favourably contrast the pre-industrial past with the industrial present. Earlier in the Manifesto Marx writes:

The bourgeoisie, wherever it has got the upper hand, has put an end to all feudal, patriarchal, idyllic relations. It has pitilessly torn asunder the motley feudal ties that bound man to his “natural superiors”, and has left remaining no other nexus between man and man than naked self-interest, than callous “cash payment”. It has drowned the most heavenly ecstasies of religious fervour, of chivalrous enthusiasm, of philistine sentimentalism, in the icy water of egotistical calculation.

Tolkien runs this film backwards. From the world of ‘egotistical calculation’ and ‘callous “cash payment”’ , he harks back to the ‘feudal ties that bound man to his “natural superiors”’ and ‘feudal patriarchal idyllic relations’. This is the real key to Tolkien’s mass appeal, including his appeal to Haight-Ashbury hippies. Because IF one abstracts from the poverty, famine, disease, exploitation, oppression etc. then the Middle Ages CAN be held up as a purer, nobler time than the dirty modern world of factories, pollution, profit, money grubbing, vulgar commercial interest, shoddy goods, advertising and extreme alienation, and in some respects it WAS.. In real life, in actual politics, this abstraction is completely impossible, of course, and what one ends with is either tragedy (Pol Pot) or farce (Colonel Blimp, new age Druids) or some mixture of the two ( Mussolini perhaps) but in fantasy, indeed in literature and art, it is perfectly possible.

Nor does this just apply to Tolkien. It is why a romantic anti-capitalist feudalizing tendency, leaning sometimes to the left and sometimes to the right has been a substantial cultural force ever since the Industrial Revolution. Elements of it are present in William Blake (‘England’s green and pleasant land’ versus ‘the dark Satanic mills’) and the Romantic poets generally. It is explicit in the Pre-Raphaelites, and mixed with socialism and Marxism in William Morris (who was a significant influence on Tolkien). In Ireland we find it in Yeats’s invocation of the Celtic Twilight. It is a significant component underlying the brilliant critique (and the disgust tinged with anti-semitism) of T.S. Eliot’s most powerful poetry ( ‘The Waste Land’, ‘Gerontion’, ‘The Hollow Men’ etc) and probably receives its most extreme expression in the poetry, literary criticism and politics of Ezra Pound, which combined affection for Anglo-Saxon, Ancient Chinese, and Troubador poetry with right wing Social Credit economics (against usury and the bankers) and ended up broadcasting for Mussolini in the Second World War.

It this, I believe, which explains why Eliot and Pound could write major poetry while being, respectively, an Anglo-Catholic Royalist who thought the rot set in with the murder of Thomas a Beckett, and a real fascist; and why a conservative Catholic Professor of Anglo-Saxon at Oxford could write books that have sold in the tens of millions.

John Molyneux
31 October , 2010

Del 1 (Part 1)Del 2 (Part 2), Del 3 (Part3), Del 5 (Part5)

* Once again I have thought it reasonable and convenient to cite Wikipedia because nothing turns on the accuracy of the specific figures. It is simply an easy way of pointing up well known general conditions.

Intressant?
Mer: Tolkien Society, Wikipedia, Guardian, AB, Forodrim,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,