Äkta människor – en bättre serie än förväntat

Bea4 out of 5 stars (4 / 5) Det är dags för en andra säsong av den svenska SF-serien om de människoliknande robotorna, hubotarna. Som ju egentligen är det som i SF-litteraturen kallats för androider.

Första säsongen av Äkta människor var i slutändan betydligt bättre än vad jag trodde från början. Engagerande, spännande och nyskapande kring relationerna mellan människor och hubotar/androider/robotar. Samma saker som utforskas i det som nog är världen bästa SF-tv-serie, Battlestar Galactica.

Fast i Äkta människor görs det i vår värld, inte i rymden. På jorden, på ytan här och nu. Det handlar om rasism, främlingsfientlighet, våld, terrorism, oetiska experiment osv. Samtidigt var serien en deckare. Med personer, förlåt hubotar, som är lite som Saga Norén i Bron. Ändå trovärdigare än hon. Ärligt sagt var första säsongen Äkta människor trovärdigare än Bron, trots förekomsten av androider, av robotar. Till och med som poliser är hubotarna trovärdigare än Brons mänskliga hubotvariant (som grovt överdrev och felrepresenterade aspergerpersoners problem att förstå andra människors känslor).

Jag ser fram mot att följa andra säsongen av Äkta människor. Med tanke på första säsongen så borde det kunna bli bra även denna gång. Och återkommer med en kort blänkare om första avsnittet.

[imdbltid]2180271[/imdbltid]

Intressant?
Mer: Robotnyheter, Headweb, GP, Onyanserat,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

District 9: Rasism, klass, girighet, förtryck

4 out of 5 stars (4 / 5) Det är vad filmen District 9 handlar om. En film där utomjordingar som anlänt med ett havererat rymdskepp är ställföreträdande svarta i ett Sydafrika där storföretag har en massa makt. Filmen är klart inspirerad av den verklighet som fanns i Sydafrika under apartheidtiden.

En man som smittas med en sjukdom blir av tvång försatt i en situation där han för att kunna rädda sitt eget liv måste kämpa för främlingarnas möjlighet till ett bättre liv nån annan stans. Ju mindre människa han blir, ju mer mänsklig och human. En bra film om främlingsfientlighet, rasism, klassförtryck, men inte om klasskamp, om rasism, men inte om kollektivt motstånd, om mänsklighet, men inte om samarbete. En film där storbolaget MNU och kapitalism står för girighet, vinstbegär till varje pris. Det är smart. Det är måste ses.

Dessutom är det häftig action. Framförallt i slutet. Med gangsters, snutar, soldater, hyrda hejdukar, utomjordingar slås så stickorna yr. Eller egentligen hus, maskiner, tanks, bilar, mecha och rymdfarkoster. Inte bara en bra rulle, utan också full rulle alltså.

Filmen är producerad av Peter Jackson och regisserad av Neill Blomkamp. Baserad på kortfilmen baserad på Blomkamps kortfilm Alive in Joburg, vilken producerades av Sharlto Copley, huvudrollsinnehavaren i District 9.

[imdblt]District 9[/imdblt]

Intressant?
Mer: DN, RT, DOG, Pitchfork, Mary Sue, Guardian, Digital Spy, MZ,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Samhällssyn, klass och religion i Battlestar Galactica

Att klass är ett viktigt tema i Battlestar Galactica har framgått av tidigare inlägg om serien som exempelvis Arbetarklasshjältar i Science Fiction och Arbetarkamp i Battlestar Galactica. Vidare har jag skrivit att det är den klart bästa SF-serien jag sett och känner till. Möjligtvis är Firefly i samma klass. Jag har nu ramlat över en uppsats om Battlestar Galactica, Battlestar Galactica – ett mänskligt universum. Nästan hela sammanfattningen i uppsatsen återger jag här, den är klart intressant och säger en del om både science-fiction och Battlestar Galactica:

Humanistiskt sett gestaltar BG mänskligheten som något flexibelt, något som hela tiden ändrar sin form och sitt innehåll, speciellt i relation till utomstående faktorer. Alltifrån sjukdomar, naturkatastrofer och maskinvarelser som tvingar mänskligheten att gå, oavsett om det är framåt eller bakåt – mänskligheten och det mänskliga är likt cylonerna under en oändlig transformation. Människan i BG är en kluven varelse, en varelse som kan vara både naiv, idealistisk och full av godhet. För allt bra i människan finns det oundvikligen en motsats som inte är lika smickrande. All godheten som existerar inom människan är skör och kan lätt bytas ut mot något kallare. Detta kan ses i hur det mänskliga samhället förändras i BG från att varit demokratiskt och fritt, till en militärdiktatur. Detta går även att se på en individuell nivå i BG, där enskilda människor förändras. Förändringen är dock inte total det finns alltid rester kvar från den person de tidigare var, exempelvis förändras Adama under serien till ledaren av en militärdiktatur, men under valet som Roslin manipulerade kan han inte acceptera valfusk – hans idealism gör sig påmind. Det är lätt för människorna i BG att lägga undan de så tidigare fina principerna om krig, när de ska rättfärdiga tortyr av fångar, samt den behandling de utsätter sin civilbefolkning för. Sett till den tortyr fångarna utsätts för och att de civila som militären anser bråka låsin utan en rättegång, är det oundvikligt att inte dra paralleller till det som pågår på Guantanamo och det som hände i Abu Ghurayb fängelset.

Ur ett feministiskt perspektiv sprider BG en till synes någorlunda jämlik bild av könen. BG har både kvinnliga såväl som manliga karaktärer på ledade positioner och kvinnorna är definitivt inte passiva i sitt beteende i BG utan väldigt aktiva exempelvis finns det kvinnliga stridspiloter och en kvinnlig president. Men sett till de beslut och de områden som delats upp mellan Adama och Roslin är det klart att hon tar hand om de mjuka frågorna såsom mat, sjukvård och mentalt välmående för befolkningen i flottan, medan Adama tar hand om kriget. När det gäller sexualitet gestaltar BG heterosexualiteten som något självklart medan homosexualiteten gestalts som något tveksamt, vilket kan ses i hur Caines relation med en kvinnlig cylon gestaltas.

Religionen i BG utgör en viktig del av gestaltningen av det mänskliga – det är inte nödvändigt att du har tro, men som människa har du alltid en relation till en tro. Som det mesta i BG gestaltas religion som något diffust det kan vara något både positiv som negativt. Allt beror på hur eller vad den används till. Om det används för att manipulera människor är det oundvikligen negativt men används den för att binda samma människor i en krissituation är det positivt, båda dessa exempel gestaltas i BG.

Från ett postmodernistiskt perspektiv går det se att BG gestaltar kropp och själsfrågan; kan en persons medvetande överförs från en kropp till en annan utan att det förändrar personen? I BG är svaret tillstor del JA, det finns dock en viss tveksamhet till hur starkt Jaet är. Cylonerna är så mänskliga man kan vara, alla brister och fördelar som finns hos de mänskliga karaktärerna finns hos cylonerna. Ett exempel på hur lika cylonerna och människorna i BG är varandra, är att cylonernas uppfattning om vad som är rätt och fel ändras under serien, i början var deras enda syfte att utrota mänskligheten, men under loppet av säsong två till fyra skiftar det och i slutet av säsong fyra, är delar av den cylonska befolkningen allierade med de mänskliga karaktärerna, dock inte alla cyloner. Något som även det liknar människorna då en del av dem ogillar samarbetet. Under samarbetet visas det exempel på att det är medvetandet som gör en till den person man är och inte kroppen,samt att personligheten inte påverkas bara för att man
byter kropp. Det som påverkar en persons personlighet är upplevelser eller minnen av upplevelser, exempelvis är Athenas reaktion av att komma tillbaka till Galactica en bieffekt av minnen från en helt annan person.

Ideologikritiskt jobbar BG till stor del med klass. Vilket är tydligt i avsnittet Dirty hands där det görs klart att de verkligen levde i en illusion om vad demokrati är. BG är en ambivalent gestaltning av mänskligheten, en gestaltning som tar ställningen men ändå inte. Det går dock inte undkomma att BG gestaltar en samtidsanda som existerar i dag – och speciellt sett till de teman som lyfts fram av den här under sökningen. I Sverige har vi till exempel en stor demokratidebatt om den ny så kallade FRA-lagen, i USA och Storbritannien har man haft och fortsätter att ha debatter kring deras patriot-lagar. Dessa exempel på debatter och inskränkningar på vår demokrati är det som gestaltas i BG.

[…]

I BG gestaltas mänskligheten som en skör varelse som förändrar sitt utseende och sin moral efter de minnen från de upplevelser de upplevt – människan är i en oändlig transformation. Människan gestaltas i BG som en varelse som har och kommer alltid att ha en relation till religion och andlighet, vare sig den enskilda människan har tro eller inte har tro. Cylonerna i BG gestaltas genom hela BG som en alternativform av människan, vare sig mer eller mindre mänsklig. Då alla de essentiella mänskliga drag som de mänskliga karaktärerna har, även går att finna hos cylonerna. Att påstå att cylonerna inte är människor är som att påstå att människor från Afrika inte är människor – alltså helt felaktigt!

Jag begriper dock inte vad han menar med att se på det hela på ett postmodernistiskt sätt. Vad jag kan se gör uppsatsförfattaren Oscar Larsson överhuvudtaget inte det. Inte nånstans. Jag är överens med honom om hur religion beskrivs, om att människor beskrivs som komplexa och föränderliga. Människor är varken goda eller onda. Både bra och dåliga. Dessutom anser jag att Battlestar Galactica är klart antirasistisk genom att cyloner och människor framställs som likadana. Visserligen finns det en mängd rasistiska fördomar på båda sidor serien igenom. Men så fungerar ju också verkligheten. Uppsatsen är skriven innan den avslutande säsongen av TV-serien så jag illustrerar med ett klipp från det avslutande avsnittet. Och kom ihåg jorden eller är inte jorden. Människan var eller är cyloner eller vice versa.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

En marxistisk analys av Tolkien – del 3

Analysen är gjord av den brittiske marxisten John Molyneux som var (är?) medlem i brittiska och irländska SWP. Den är lång, så jag delar upp den på flera inlägg. Detta är det tredje. Texten är tagen från Molyneux egen blogg.

Arwen

Arwen

Tolkien’s world – a Marxist Analysis, part 3

Racism and Sexism

The world view that I have just analysed was, give or take certain elements, by no means confined to Tolkien but existed as a definite strand on the intellectual wing of British upper and middle class culture; other members of The Inklings (C S Lewis, Hugo Dyson etc) shared it to a degree, as did the likes of T S Eliot and Ezra Pound. And within this outlook there was clearly a tendency towards racism – witness anti-semitism in Eliot and Pound. This is partly because it contained elements, e.g. the emphasis on inherited characteristics and kinship, which leant themselves to racial views, and partly because, as a result particularly of imperialism, racist attitudes were endemic in the upper reaches of British society in Tolkien’s formative years. It is therefore necessary to pose the question of how much racism there is to be found in Tolkien’s work.

The answer, it seems to me, is not simple. On the one hand, the existence of different races with deeply ingrained physical and psychological characteristics is absolutely central to the story from beginning to end. In the course of the saga we meet elves, men, dwarves, hobbits, orcs, ents and, marginally, trolls, all of whom are speaking peoples. Of these the elves, especially the High Elves or Eldar, who have dwelt in the Undying Lands, are clearly in some sense ‘the highest’ i.e. the most refined, the ‘fairest’ in Tolkien’s words, the most gifted in craft and learned in lore, the most farsighted, literally and figuratively, and, above all, are ‘immortal’ unless slain. They are by no means perfect, capable of both error and ‘sin’ and at various times are seduced by the wiles of Morgoth or Sauron, but, unless I am mistaken, no Elf in the whole history of Arda ever actually joins the ‘dark side’ and fights with the Enemy. Men, by contrast, are mortal, less learned, much more various (with types ranging from Butterbur to Aragorn, Faramir to the Haradrim, and Denethor to the Wild Men of Druadan), more fertile and more numerous, and more morally ambiguous. The Numenorians under Ar- Pharazon attempted to make war on the Valar and the Undying Lands (in the Second Age) and in the War of the Ring large numbers of men, Easterlings, Haradrim etc, fight with Sauron.

Dwarves are called by Tolkien ‘a race apart’: they were created not by Iluvatar but by the Valar Aule. They are shorter than elves or men, mortal but longer lived than most humans, and have definite behavioural and psychological characteristics: love of mountains, caves, mining, jewels, stonework; they are proud and jealous of their rights, sturdy and stiff-necked, and they fight with axes not swords or bows. Hobbits are of unknown origin (they don’t figure in The Silmarillion) but, of course, are small, jolly, tough underneath etc., and the Ents, the shepherds of the Trees, were created at the request of the Valar Yavanna: they are tree- like in appearance and strength and somewhat slow, though by no means stupid. Lastly, and crucially, there are the Orcs who began (probably – Tolkien is not categorical on this) as Elves imprisoned, enslaved and corrupted by Melkor in his first stronghold of Utumno. I say crucially because the Orcs became and remain all bad, utterly and universally evil, without any redeeming or mitigating qualities whatsoever. At no point in the entire narrative do we encounter an Orc who is anything other than a merciless enemy, and consequently at no point do we as readers feel anything for them other than delight in their defeat and slaughter. On the face of it this is outright racism.

And yet it doesn’t feel like it; nor is this a purely personal judgement. I know many people with a visceral hatred of racism who would react with disgust to any manifestation of it, who nonetheless love The Lord of the Rings. And there are reasons for this. There are three main grounds for opposing, indeed hating racism. 1) The biological fact that different human races do not exist, that there is only one human race or species and therefore all racial prejudice, discrimination, and oppression involves not only stupidity but also inherent injustice. It fundamentally violates the humanity of those who are its victims. 2) The social and historical fact that racism, because it denies people’s essential humanity, is associated with, leads to and is used to justify the most appalling treatment of human beings, the worst crimes against humanity (slavery, colonialism, genocide, apartheid and so on).3) The specifically socialist argument that racism is used by ruling classes to divide and rule the oppressed and to provide scapegoats onto whom anger of the oppressed can be diverted.

But if we examine Tolkien’s work in the light of these arguments it can be seen that none of them quite applies. In the real world racism is false and denies our common humanity but in Tolkien’s imaginary world there really are different races. In the real world racism leads to barbaric behaviour, but in Tolkien’s story the narrative, and his disguised authorial voice, consistently opposes any gratuitous cruelty to or maltreatment of the weak, the defeated, or even the enemy. Orcs are consistently killed but the story is such that they are only encountered as enemies in battle. Within the terms of the story they are never imprisoned, enslaved, executed or tortured so the fact that they seen as inherently evil (and within the terms of the story ARE inherently evil) does not lead to any especially barbaric behaviour beyond the barbarism inherent in war.. Racism may be a ruling class weapon in the class struggle to which socialists counterpose working class unity, but in Tolkien’s world there is no class struggle – the struggle is between the free peoples and the enemy and in this struggle Tolkien consistently advocates inter-racial unity: Aragorn, by lineage and behaviour, epitomises the unity of elves and men and, together with Gandalf, secures the unity of Rohan and Gondor; the friendship between Legolas and Gimli and Gimli’s adoration of Galadriel overcomes grievances between Elves and Dwarves that stretch back to the slaying of King Thingol in the dispute over the Nauglamir (Necklace of the Dwarves containing a Silmaril) in the Elder Days; the Hobbits (Merry and Pippin) draw Treebeard and the Ents (and the Huorns) into the War, where they play a vital role in defeating the treacherous Saruman.

Unfortunately Tolkien does not get off this hook quite so easily. Three issues remain. The first, and I owe this point to China Mieville, is that Tolkien has, of course, chosen to imagine a world in which ‘races’ with inherent racial characteristics ‘really’ exist and that is a definite political/ideological choice. The second is the way the saga is constructed throughout around a West/East dichotomy in which West is invariably identified with goodness and light and east with darkness and frequently evil. In the uttermost west is located the seat of the gods and the blessed Aman or Undying Realm and other locations are judged more or less fair in terms of their relation to this. In the Lord of the Rings Gondor is west, Mordor is east and the force that marches against Mordor for the final battle on the Field of Cormallen are the ‘Men of the West’ or the ‘Host of the West’ led by the ‘Captains of the West’. Sometimes this has been read as a reflection of the Cold War but we know that the main lines of the story were formulated as early as the First World War. Rather it is imperial ‘orientalism’ (as famously analysed by Edward Said) that is the influence here and this undoubtedly contains serious elements of racism.

The third, linked to the first and second, is the characterisation of the men of the east and south. In the war the Easterlings and Southrons and Corsairs of Umbar (also from the far south) are allies of Sauron. This seems to be taken for granted as part of the natural order of things and not requiring of any particular explanation, nor are we offered any account or detailed description of these peoples. Boromir, in his report to the Council of Elrond, refers to ‘the cruel Haradrim’(The Fellowship of the Ring, p.236), and again in the account of the Siege of Gondor we are told of ‘regiments from the South, Haradrim, cruel and tall’ (The Return of the King, p.90) and then offered this description ‘Easterlings with axes, and Variags of Khand, Southrons in Scarlet, and out of Far Harad black men like half-trolls with white eyes and red tongues.’ (The Return of the King, p.121).The element of racist stereotyping here is clear. It is a minor element in the story as a whole but it is there.

Taken together these three points leave Tolkien and The Lord of the Rings guilty of racism but with mitigating circumstances and the mitigation is such that for most readers the racism will not be one of the reasons for the appeal of the book.

The question of sexism is, I think, much more straightforward, as one would expect given the near universality of sexism in the culture and literature preceding the nineteen seventies. I will begin with a quotation about Dwarf women, from Appendix A to The Return of the King.

Dis was the daughter of Thrain II. She is the only dwarf-woman named in these histories. It was said by Gimli that there are few dwarf- women, probably no more than a third of the whole people. They seldom walk abroad except at great need. They are in voice and appearance, and in garb if they must go on a journey, so like to the dwarf-men that the eyes and ears of other peoples cannot tell them apart. This has given rise to the foolish opinion among Men that there are no dwarf-women, and that Dwarves ‘grow out of stone’.

It is because of the fewness of women among them that the kind of the dwarves increases slowly, and is in peril when they have no secure dwellings. For Dwarves take only one wife or husband each in their lives, and are jealous, as in all matters of their rights. The number of dwarf-men that marry is actually less than one-third. For not all the women take husbands: some desire none; some desire one that they cannot get, and so will have no other. As for the men, very many do not desire marriage, being engrossed in their crafts.

This situation of dwarf- women is only an extreme version of the overall situation of women in The Lord of the Rings – above all they distinguished by their absence. In the whole story there are only three significant female characters – Arwen, Galadriel and Eowyn and of these Arwen remains very shadowy. In addition I can think only of walk-on parts for Lobelia Sackville-Baggins, Rose Cotton, Goldberry (Tom Bombadil’s wife), and Ioreth, of whom Lobelia and Ioreth are part comic relief. There are no women members of the Fellowship of the Ring, no Ent Women (though the past existence of Ent wives is acknowledged) and no Orc women. In The Hobbit to the best of my recall there is NO woman character at all. In a way it is extraordinary.

Equally extraordinary in contemporary terms, though less extraordinary in the extremely prudish middle class culture of pre-war England, is the almost complete silence on matters of sex and sexuality. Bilbo and Frodo appear to live their entire lives in celibate bachelorhood (without the least concern). Elrond is at least 4000 years old before he marries and it is then thirty nine years before his sons are born and another 102 years before the birth of Arwen. Aragorn is twenty when he falls in love with Arwen (who is about 2500 and, we are told, a’ maiden’), forty nine when he and Arwen ‘plight their troth’ in Lothlorien, and eighty eight before they are able to marry, until which time we must presume he remains celibate. Now Aragorn has been told that he is due an exceptionally long life span (thrice that of ordinary men) but even so it is something of a tall order. Boromir and Faramir are forty one and thirty six respectively, but both still single, and so on. As Carl Freedman comments, ‘Through three thick volumes, there is, for example, hardly a single important instance of sexual desire’ (Carl Freedman, ‘A Note on Marxism and Fantasy’ op.cit. p.263).

This combination of rarity and absence of sex enables Tolkien to place his main female characters on very high pedestals. Galadriel and Arwen are both wondrously beautiful (‘fair’), dignified, noble and kind. Goldberry, though not developed as a character is clearly cut from the same cloth. Eowyn, from a feminist standpoint the most interesting, is a kind of Joan of Arc figure, until she settles for regal domestic bliss with her second choice, Faramir.

Tolkien’s sexism is of the old fashioned gentlemanly ‘chivalrous’ kind, not the active misogyny found in Ian Fleming or Norman Mailer. There are no wicked women or femme fatales (unless you count Shelob, the female spider) and his very few key characters are certainly not weak or subservient. Galadriel is clearly superior – wiser and stronger – to her husband Celeborn and Eowyn is given one of the most dramatic and heroic moments in the whole of The Lord of the Rings, when, in a straight lift from Shakespeare’s Macbeth, she slays the Lord of the Nazgul.

‘ Hinder me? Thou fool. No living man may hinder me!’ [says the Nazgul as he stands over the fallen Theoden]

Then Merry heard of all sounds in that hour the strangest. It seemed that Dernhelm laughed, and the clear was like the ring of steel, ‘But no living man am I! You look upon a woman. Eowyn I am, Eomund’s daughter. You stand between me and my lord and kin. Begone if you be not deathless! For living or dark undead, I will smite you if you touch him’.

(The Return of the King p.116)

The issue of homophobia does not arise in Tolkien because, of course, there is no such thing as homosexuality in the imaginary world of Middle Earth.

John Molyneux
31 October , 2010

Del 1 (Part 1), Del 2 (Part 2)Del 4 (Part 4)Del 5 (Part 5)

Intressant?
Mer: Lotr, Tolkien Gateway, Middle Earth Enterprises, Kabam, Game Reactor, Arda Encyclopedia, Lotro, Lotr Films, The One Ring, Lotr Theatre Play, Lotr Fanatics, Fanfiction, IDG, Guardian, Goodreads,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Game of Thrones – sexistisk?

Ja, det kan jag nog tycka att den delvis är. Rasistisk? Knappast. Avsaknaden av svarta är ju inte rasistiskt i sig. Det handlar helt enkelt om en planet, en värld där det inte finns några svarta, eller så finns det inte i den del av världen, planeten som det handlar om. Det är ju bara trams att påstå att det är rasism eftersom det inte finns några svarta.

Sexistiskt kan det däremot vara , kvinnor är i allmänhet framställda som skönhets- och sexobjekt, prostitution normaliserat och den värld som beskrivs är starkt patriarkalisk samt dessutom socialt stelnad. Född överklass, alltid överklass, född slav alltid slav osv . Att beskriva en sådan värld är dock inte per definition sexistiskt. I spel, litteratur, film och TV måste man kunna beskriva världar, företeelser och annat som vi i det vanliga livet i vår vanliga värld inte skulle acceptera. Man måste också kunna beskriva dessa som normala i den värld man beskriver. Så även om det blir sexistiskt så måste det vara tillåtet. Även om det blir rasistiskt måste det vara tillåtet. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt:

I onsdags bjöd panelen in journalisten Teresa Axner för att reda ut begreppen.

– Martin hävdar att han har skrivit om en sexistisk värld. Men jämför serien med exempelvis ”Mad men”. När Mad Men-karaktären Joan blir våldtagen av sin fästman får man som tittare se hennes verkliga person och vad hon känner. Det mötet finns inte i ”Game of thrones”, menade Axner.

Malin Alkestrand doktorerar i fantasy-litteratur vid Lunds universitet:

– Att skildra en värld styrd av ett patriarkat är inte sexistiskt i sig. När Daenerys Targaryen i ”Game of thrones” blir våldtagen på sin bröllopsnatt och sedan lär sig ta makten i sovrummet, hittar hon då sin egen sexualitet eller gör hon bara sin plikt?

Som jag ser det måste det gå att beskriva samhällen som är skit och fel på många sätt i berättelser av olika slag. För nog är väl Njals saga eller Egil Skallagrimssons saga litteratur, stor litteratur även om det handlar om ett våldsbejakande, patriarkaliskt och sexistiskt samhälle. Och om vi kan acceptera Njals saga kan vi väl acceptera Game of Thrones. Eller?

Själv tycker jag att Game of Thrones är ganska spännande, kvinnoskildringarna är dock ofta lite tröttsamma, med undantag av Arya Stark (än så länge bara en flicka visserligen), Catelyn Stark, den obehagliga Cersei Lannister och  Daenerys Targaryen. Och ärligt sagt, nån madonna har jag inte sett till.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2012.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,