Provocerande, utmanande och intressant

The Darkness That Comes BeforeRecension, del 1
The Darkness that Comes Before
R. Scott Bakker

Provocerande, utmanande och intressant. Jag skall vara ärlig och avslöja det direkt – The Darkness that Comes Before är en av mina favoritböcker någonsin. Serien, ”The Prince of Nothing” kallad, inleds med denna bok och det är en väldigt mörk värld som Scott Bakker introducerar oss till.

Det är svårt att beskriva handlingen utan att beskrivna tankarna bakom. Handlingen är bara en sorts skådespel för vad som egentligen sker bakom.

Boken handlar om en messiasgestalt, Kellhus, men också om skeptikern, tvivlaren, Achamian. Den handlar också om ett sorts korståg, där ett politiskt krig skall föras mot de otrogna. Det handlar om magi och världens ursprung, om profetior som man inte riktigt vet om de är profetiska eller någons skanderade agenda. Det handlar om mänsklighet kontra djuriskhet och om filosofin bakom fri vilja.

Detta, och mycket mycket mer.

Med Kellhus och Achamian följer också de tre kvinnor. Tre stereotypa kvinnor. Till en början tycktes detta väldigt onödigt och väldigt plumpt, men när man inser att världen verkligen är en beskrivning av vår egen, sedd ur samma sorts ögon som människorna såg på världen genom under antiken, så blir plötsligt stereotyperna verkliga, och det på ett skrämmande sätt. Man inser att de är representationer av de kvinnliga stereotyperna ur bibeln – Madonnan, horan och modern. Bokstavligen. Det finns en gammal skröplig moder som manipulativt styr sin son, kejsaren. Det finns horan, som tas ur sin prostitution, först av tvivlaren och sedan av messias. Det finns madonnan, som höjs till en ikon av messiasfiguren men åtrås av barbaren, den smutsige Cnaiür.

Boken är en beskrivning av vår värld, om alla våra religioners uppfattningar från gammaltestamentlig tid faktiskt vore sanna. Den beskriver världen utifrån dessa premisser. Religionerna är tydligt hämtade från vår egen värld, dock med ett enormt eget djup som bottnar i en extremt rik och välutvecklad värld. Språk, kulturer, filosofi, magi, allting bottnar i en sorts grundtanke som ännu är höljd i dunkel men som vittnar om en komplex logisk struktur där allting hänger ihop.

Mer om själva storyn kommer i  del 2 av recensionen med detaljer om Bakkers språk och världsskapande på en nivå som inte setts på väldigt länge.

Zaramis

Intressant?
Mer: Goodreads, SFsite, SFReviews, SFFWorld, R. Scott Baker, Sandstorm, Chasing Bawa, FRB, Cesspit, DITW, CD, Google, SBR, AL, OFblog, SFFChronicles, Lovetrain, CS, Bookworm,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris

Religion och science fiction

Star TrekHäromdagen pratade jag men en vän som också gillar science-fiction. Han är ett stort fan av Star Trek och gillar också Firefly. Den Star Trek-serie jag tycker bäst om av de många olika som finns, Star Trek: Deep Space 9, tycker han sämst om. Han gillar Inte Babylon 5, en serie som jag inte sett mer än några avsnitt, men de gillade jag. Inte heller gillar han min favorit, Battlestar Galactica. Det han uppgav att han har problem med i dessa tre var att de hade religiösa referenser. Det är inte utan man undrar om inte min uppväxt i en religiös miljö på en liten ö gör att jag tycker med om de tre som har religiösa referenser.

Samtidigt är det så att de tre jag gillar mest, presenterar en mer genomtänkt och komplicerad samhällstruktur än vad de flesta Star Trek-serier gör. På många områden men också när det gäller religion:

Star Wars has very distinct religious themes. Indeed, the most memorable line from Star Wars is surely, ”The Force be with you”, a clear religious reference. Furthermore, the religion is pretty clearly spelled out: God is an impersonal force which pervades the universe, he/it has a ”dark side” and a ”light side” which complement each other, and ordinary people (oops, beings) can tap into this force and manipulate and use it. This is a straightforward New Age teaching. I’ll skip giving examples or justification because I think this is quite obvious and deliberate.

[…]

The religion of Star Trek is more subtle, but still comes out fairly clearly. In the first episode of Next Generation, ”Q” puts humanity on trial. One of his accusations is that humans kill each other in ”disputes over your tribal gods”. Note Picard’s reply. He doesn’t say that some people have used religion for their own personal ends, or that religious freedom is something worth fighting for. No, he replies that humanity has ”outgrown” that – in other words, he apologizes for the existence of religion in human history. In another episode, Picard beams down to a planet with a primitive civilization, and the people mistake him for a god and suddenly decide that they must do all sorts of terrible things to please ”the picard”. He finally solves the problem by returning to the planet and proving that he is just an ordinary person like themselves, and concludes with a speech declaring that the problem with worshipping a deity is figuring out what the deity really wants. (Of course a Jew, a Christian or a Moslem would reply that while there are occasionally difficulties in knowing God’s will in the details, we can easily find out what he wants in at least general principles by reading his book.) I could point to numerous other – admittedly scattered – examples. In short, Star Trek views religion as primitive superstition, something that people will outgrow as they evolve to higher levels. The religion of Star Trek is secular humanism.

[…]

Babylon 5 is more difficult to nail down. The Mimbari are routinely described as ”highly spiritual” and the implication of the series is that this is a positive quality. But few details of their religion are given. They apparently believe in individual souls. In one episode DeLenn explains that they do not believe in God as a person but rather as an impersonal force. The Centauri are polytheistic, but they don’t seem to take their religion very seriously. This seems to be portrayed as a flaw in their culture. G’Kar experiences a religious conversion during the series, from being essentially an agnostic to holding some strong beliefs and writing a book which his people consider sacred. After his conversion he changes from being hateful and violent to a loving peacemaker. But again, we are told little of his actual theology. (Side note: Each of the alien races appears to have only one religion. That ”racial unity” business again.) None of the main human characters has any clearly defined religious belief. They do discuss religion on occasion, but always end up with the sort of vague statements you often hear Americans make, ”I’d like to believe but I just don’t know” and that sort of thing. On the other hand, minor characters with clear religious beliefs do pass through. Several episodes dealt with an order of monks living aboard the station, who seemed to be presented positively. In another episode a Baptist minister is introduced, who is clearly a hero, risking his life to fight oppression. That episode ends with two of the main characters attending his Baptist service, and singing along joyfully with the hymns.

I find the treatment of religion in Babylon 5 the most interesting, perhaps because it is the least clear-cut. My tentative conclusion is that the producers believe that religion and spirituality are good things, but they don’t seem to differentiate between religions. Some things they said indicated that they see religion not as a quest for truth, with right and wrong answers, but rather as a process which is valuable because it enobles the seeker; that it is the looking that is important, rather than the finding. Or perhaps they believe that truth is important, but they are not prepared to acknowledge that any particular group has found it yet, or proven their case. In any event, their view can surely be described as ”tolerant”: Jews, Christians, pantheists, all are accorded respect.

När det gäller andra samhällsområden ska jag komma tillbaks till det i andra inlägg. Star Trek har mindre religiösa teman än många andra SF-serier, men det finns där. Som nämnts kanske främst i DS9:

Vad Profeterna egentligen är kommer inte att preciseras ingående här, detta är nämligen en artikel sig. Helt klart är dock att Bajoranerna ser dem som gudar, andra raser i serien betvivlar inte deras existens men är definitivt mer tveksamma huruvida de är gudar eller inte. Men det viktiga är som sagt inte vad de är utan att alla tolkningar ges utrymme utan att något direkt fördömande återfinns. Som vi såg i början var det religiösa något som pågick hos andra som inte var inkluderade i Federationens världsbild. Det religiösa existerade utanför, i och med Deep Space 9 flyttar det religiösa rakt in i den federationska verkligheten. Det religiösa blir en naturlig del i vardagen där en ständig dialog förekommer. Dessutom får alla vara med och lägga fram sina åsikter.

I avsnittet In the Hands of the Prophets (DS9 #20) tar det hela ordentlig fart i och med Vedek Winn gör sitt intåg som fundamentalistisk bajoranska. Hon hamnar snart i konflikt med stationens undervisning där hon anser att man ska lära ut att Profeterna är gudar och inte en ras bland andra i universumet. Hon menar att man måste sätta tron i första rummet ifall man skall få ett fungerande samhälle med en ljus framtid. Hennes bokstavliga tolkning respekteras och hon inkluderas i en dialog gällande utvecklingen på stationen och Bajor. Nu ska vi inte blanda in Winns politiska rävspel och falskhet, utan det intressanta är att hon som fundamentalist inbjuds utan fördömande till ett samtal. Detta faktum är ett steg ännu längre ifrån Bones tankar. Det räcker inte längre med att det religiösa förekommer även de fanatiska ska få vara med och få samma respekt. Den likvärdighet som man predikade på Kirks tid blir här en konkret verklighet, dvs man säger inte en sak och gör en annan.

Men nu räcker inte detta för författarna bakom serien, utan man kommer att flytta det religiösa in till den direkta framåtskridande intrigen. Det blir gudarna i maskhålet som blir dem som styr utvecklingen i vintergatan (i alla fall i Alpha och Gamma kvadranten). Det religiösa blir den verklighet som styr allt. Detta inleds i och för sig redan i pilotavsnittet Emissary(DS9 #1) där Kapten Sisko utses till Profeternas talesman. Men det blir först i och med redan nämnda Accession i säsong 4. Här måste Sisko återta sin position som det profetiska sändebudet från en religiös rival. Plötsligt blir Sisko medveten om sin roll och sitt ansvar. Det hela når sin kulmen i Image in the Sand (DS9 #151) där Sisko blir medveten om att han själv som person är bördig från profeterna. Sisko blir i sig en förening mellan det världsliga och det religiösa. Kriget med Dominionalliansen blir en underställd konflikt och när det metafysiska är i balans så löser sig allt det andra. Detta gestaltas kanske bäst i och med Siskos återtåg till stationen i Shadows and Symbols (DS9 #152). Alla federationens motgångar vänder i och med att det blir en metafysisk balans.

Oavsett vad man anser om den metafysiska intrigen i Deep Space 9 så är seriens relation med det religiösa mycket seriös, konstruktiv och empatisk. Här finns inga fördömande pekpinnar om vad som är rätt eller fel. Kanske blev det lite för mycket i serien, men med facit i handen kan man nog säga att det var nödvändigt för Star Trekuniversumet. Den religiösa intolerans som fanns i originalet stämmer inte överens med det förenande budskapet i serien. Relationen mellan vetenskapen och det religiösa blev en logisk inkonsekvens man var tvungen att lösa. Genom att vårt älskade universum är så stort är detta inte gjort över ett avsnitt, det är många många trådar som ska knytas samman. Det Deep Space Nine gör är att skapa balans i relationen, i och med detta så kan man flytta det religiösa mer i bakgrunden på Voyager och Enterprise utan att den logiska intoleransen ligger och pyr under ytan. För även om den religiösa sfären är mycket mindre framträdande i de efterföljande serierna så har man en mycket mer hälsosam relation med det religiösa även när det hettar till. I Chosen Realm (ENT #64) så lyckas man lösa en fundamentalistisk konflikt utan att slå ner på deras tro. I stället är det deras handlande i sig som står i centrum. De religiösa kaparna straffas för sina handlingar, deras tro i sig måste kanske omvärderas av dem på grund av konsekvenserna. Men deras grundtro respekterades och tillmötesgick av dem som inte trodde på dem. Avsnittet är ett bra bevis att man kan gå ”hårt” fram ifall man har en sund relation sinsemellan. Eller enklare sagt, man kan gräla på riktigt med sin bästa vän men denna vänskap förstörs inte utan den stärks och växer. Chosen Realm visar att vi kan förvänta oss nya och givande dialoger mellan det vetenskapliga och religiösa i framtiden i Star Trek.

Battlestar GalacticaOm religion, samhällsstruktur och klass i Battlestar Galactica har jag redan skrivit. Serien beskriver ett komplext samhälle där vetenskap och religion båda har stor betydelse. Det religiösa temat i serien är dock starkt och driver på många sätt handlingen framåt. Battlestar Galactica avviker också dramaturgiskt från de flesta vanliga SF-serier. Det är sällan avslutade avsnitt som berättar om en sak följt av ett nytt avsnitt som berättar om nåt annat. Det  är något jag gillar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Apokalypsens fyra ryttare och Battlestar Galactica

5 out of 5 stars (5 / 5) En SF-serie jag gillar är Battlestar Galactica. Trots den religiösa undertonen (ibland övertonen). Men den är antirasistisk, har lika många kvinnliga huvudroller som manliga och ingen är enbart god eller enbart ond. En av de kvinnliga huvudpersonerna är Kara ”Starbuck” Thrace. Hon är pilot, dör och återkommer sen som en slags ängel. Men inte vilken ängel som helst. Hon är en av apokalypsens fyra ryttare, Döden, också Dödens budbärare (Harbinger of Death). Det hela är taget ur bibeln och kom ihåg att cylons är de ”kristna”, de som tror på en gud, medan människor tror på många olika gudar. I serien alltså.

Uppenbarelseboken, kapitel 6 (gamla bibelövesättningen då den är språkligt mycket mer poetisk än den nya):

1 Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst: »Kom.»

2 Då fick jag se en vit häst; och mannen som satt på den hade en båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom segrare och för att segra.

3 Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra väsendet säga »Kom.»

4 Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev honom givet.

5 Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen som satt på den hade en vågskål i sin hand.

6 Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: »Ett mått vete för en silverpenning och tre mått korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke skada.»

7 Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: »Kom.»

8 Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på jorden.

9 Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade.

10 Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?»

11 Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro, till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.

12 Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och månen blev hel och hållen såsom blod;

13 och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind.

14 Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa; och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.

15 Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor.

16 Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.

17 Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»

Detta kapital ur Uppenbarelseboken är också kopplat till en film av Ingmar Bergman, Det sjunde inseglet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.