Slavoj Žižek om ”They Live”

Läs också: They Live – men filmen är inte så levande

Intressant?
Mer: Vigilante CitizenTopless RobotPropaganda MatrixThe VergeLATMetacritic,WPActivist PostCritical TheoryAV Club,
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

En månad kvar till premiären av The Hunger Games: Catching Fire

Catching Fire (Fatta Eld på svenska) är andra delen av Suzanne Collins boktrilogi Hunger Games. Det är också andra delen av filmserien som gjorts utifrån böckerna. Filmserien kommer sannolikt att bestå av 4 filmer då den tredje boken delas på två filmer. Den andra delen av filmserien ska ha premiär om en månad och handlingen i filmen såväl som i andra boken beskriv så här på film- och biobolagens sajter:

Katniss trodde att en vinst i Hungerspelen var lika med framgång, lycka och berömmelse, men istället skulle det bara leda till fruktan. Huvudstaden är inte nöjd med henne. Hennes prestationer på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna – och i takt med att upproret växer sig starkare, ökar också riskerna för Katniss och de hon älskar – inklusive Gale och Peeta som slåss om hennes gunst. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla.

Enligt folk som kommenterat mina tidigare inlägg om serien kommer det att bli mer och mer klasskamp i den. Radikalare, viktigare. Så är det tydligen i böckerna, vi får se om det är likadant i filmerna.

[imdblt]The Hunger Games: Catching Fire[/imdblt]

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

varldskrig-zBoknytt
Max Brooks
Världskrig Z
Modernista
ISBN: 9789186629267

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

Lennart Lundqvist konstaterade i Arbetet att det inte är så kul att spela tennis utan linjer. Hans poäng var att oändlig valfrihet inte är eftersträvansvärt. Han fortsatte med att berätta om sin brors roligaste dag i livet: dagen då radhusområdet belägrades av snökaos och all normal verksamhet kollapsade. Vilken gemenskap grannskapet utvecklade tillsammans för att överleva. Bristen skapade kreativitet och ömsesidighet men även trivsel. Temat genomsyrar Max Brooks fiktiva rapport Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget.

Utbrottet av sjukdomen sker i Kina, bakgrunden är oklar men spridningen sker snabbt. Trots upprättandet av karantäner så finns det andra vägar för att sprida vidare den (o)dödliga smittan. Den globala kapitalismens infrastruktur är flerdimensionell där legala och illegala nivåer överlappar varandra. Med väl upparbetade kanaler för illegal organhandel och människosmuggling är det omöjligt även för en auktoritär regim som den kinesiska att kväsa utbrottet. Det som möjliggör zombifieringens globala karaktär är kapitalismens smörjmedel av korruption och trafficking.

Upplägget är enkelt men effektivt. Genom en serie intervjuer av olika personer återskapas händelseförloppet; från förebudet över den stora paniken till det totala kriget erbjuds vi brottstycken från alla kontinenter, från hög som låg. Tyvärr går det i stå mot slutet och det glider över i inträngande detaljstudier över hur man tvingades lösa zombieproblemet på militär taktisk nivå. Jag misstänker att denna aspekt tyvärr har dominerat filmatiseringen med Brad Pitt i huvudrollen som FN-tjänsteman (premiär senare i år.)

Levande döda i ett sammanhang

Zombier i all ära, men det var det övergripande samhälleliga ramverket som överraskade. De hungriga horderna av stapplande odöda befinner sig i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Utan att bli skriven på näsan är det inte svårt att läsa in en hård kritik av den rådande marknadsfundamentalismens krassa människosyn. I ett lysande litet stycke återfinner vi kapitalismens kärna – den oändliga kapitalackumulationen – beskriven av en amerikansk general: ”För första gången i historien mötte vi en fiende som faktiskt kunde föra totalt krig. De hade ingen utmattningsgräns. De skulle aldrig förhandla, aldrig ge upp. De skulle kämpa till slutet eftersom var och en av dem, till skillnad från oss. ägnade varje sekund på dygnet åt att sluka allt liv på jorden.”

Enda sättet att hantera situationen var att agera gemensamt. Den effektivaste metoden att motverka asocialt beteende var att införa offentliga skamstraff – något som bekräftar bilden av oss som sociala djur, inte autonoma nyttomaximerare. När avgrunden knackar på, är det inte ”bostadsområden med yrkesarbetande människor ur övre medelklasen där alla saknade till och med de mest grundläggande kunskaper för att byta ut ett trasigt fönster” som behövdes. Där alla ”var någon form av ’verkställande’. ’representant’, ‘analytiker’ eller ’konsult’…  [och] fullständigt funktionsodugliga i den förestående krisen”.

När rollerna i ett slag ställs på huvudet uppstår problem. Arthur Sinclair Junior, chef för USA:s departement för strategiska resurser förklarar: ”Tänk dig att du är en högt uppsatt företagsjurist. Du har tillbringat större delen av ditt liv med att granska kontrakt, förhandla avtal, prata i telefon. Det är det du är bra på, det är det som har gjort dig rik och som har gjort att du fortsätter att prata i telefon. Ju mer du jobbar, ju mer pengar du tjänar, desto fler slavar anlitar du för att frigöra tid när du kan tjäna mer pengar. Det är så världen funkar. Men en dag gör den inte det. Ingen behöver få ett kontrakt granskat eller förhandla ett avtal. Vad folk behöver är fungerande toaletter. Och plötsligt är slaven din lärare. kanske till och med din chef. För somliga var detta mer skrämmande än de levande döda.”

Hoppet om en rimligare framtid

Där får vi nog även svaret på varför en del hellre kör planeten i botten än ställer om samhället för att undvika en klimatkollaps. De vet att de egentligen inte behövs, att deras välavlönade uppgifter är parasitära. Mellanskiktet är högst medvetet om sin priviligerade position under den nuvarande klassordningen. Så tyvärr krävs det nog ett rejält snökaos, en ordentlig kris för att steget ska kunna tas för det gemensamma projektet. Som Joe Mohammed påpekar i boken: ”Jag kommer inte att säga att kriget var någonting bra. Så sjuk är jag inte, men du måste medge att det förde människor samman.”

Att göra tillsammans är vår lott, vårt hopp. Men som även Lundqvist påpekade, det handlar inte om att vilja ha det som i Nordkorea eller att gå i kloster. Det handlar kort och gott om att livet ska vara mer rimligt. En ytterst radikal och subversiv tanke idag.

Abe Bergegårdh

Ursprungligen publicerad på Vardagens Politik.

Intressant?
Mer: Dagens Bok, Swedish Zombie, Pocketblogg, Drömmarnas berg, Bokcirklar, Kulturen, Spektakulärt, Gudomlig Komedi, Bokälskaren, Knuff, Skuggornas, Butter,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

George Orwells 1984

Har skrivit en recension av George Orwells 1984 på Svensson-bloggen. Kompletterar den här med att infoga recensioner från Goodreads. Det är i allra högsta grad aktuell bok idag som vi sett genom avslöjandet av den stora US-amerikanska övervakningen av världens människor.

[goodreviews isbn=”0451524934″ buyinfo=”off”]

Läs mer: Röda Malmö, Zellys, Dagens Bok, Hem utan böcker, SR, Harpolekaren, Tekoppen, Malin Johansson, Snigel, Montessoriskolan läser, Gradvall, Loke, Nellon, Diichan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Frontforskning

Universums gåtaBoktips
Universums gåta
John M Charap
Santérus förlag
ISBN: 9789189449619

Frontforskning

Finns det något mer fantasieggande än det mänskliga vetandets två frontlinjer; makrokosmos stjärnvärld och mikrokosmos atomvärld – och sambanden dem emellan? Dessa spännande forskningsfält ges full rättvisa i ”Universums gåta ­– Den moderna fysikens revolutioner”. Läsbart även om man, som jag, inte begriper allt,

Bakterier som hjälper oss med nanoteknik, elva dimensioner, vita hål, teorin om allt, att vi är gjorda av stjärnstoft, imaginär tid, materians fem tillstånd, universums födelse och öde, ny energi till u-länderna, livets ihärdighet, samt ur kaos komplexa självorganiserande system vars lagar även kan gälla på samhällsnivå! Svåra saker, men jätteintressanta.

Hans Norebrink

Tidigare publicerat på Svensson-bloggen.

Läs mer: Google,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Vogonernas fortsatta motorvägsbygge

Svenska Dagbladet tycks ha relativt goda förbindelser med högre makter. Det märks bland annat i deras ofta mycket förvirrade ledare. Förklaringen till att de är obegripliga är alltså att de är inspirerade av vogonerna (högre makter alltså) och deras tänkande. Ett tänkande som i sin förvirring inte står Pol Pot eller familjen Kim långt efter. Och snart får de värre konsekvenser för mänskligheten än Pol Pots terrorregim. När den intergalaktiska motorvägenbyggs så utplånas hela mänskligheten.

Svenska Dagbladet fortsätter sin rapportering om hur detta ska gå till. Nu funderar uppenbarligen vogonerna på att döda oss innan de spränger jorden i luften för att ge plats åt motorvägen. Detta genom att pricka vårt lilla klot med en asteroid. Eftersom det nu inte ska ske förrän 2182 har de dock gett ordentligt med tid för att försöka ta livet av oss själva innan. Genom klimatkatastrof, kärnvapenkrig, terroristnoja eller på nåt annat fantasifullt sätt som bara människor kan komma på. Exempelvis genom att förvägra människor rätten till vatten som den borgerliga svenska regeringen och Nestlés ledning (fast det där var nog inte ens sant, vogonernas inflytande i och över svensk media är större än vad vi trott) tydligen vill, eller?

Ursprungligen publicerad på bloggen Svensson. Något ändrad i och med denna publicering.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Källa: Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

Ärligt sagt: Det är onekligen lite löjligt att försöka skrämma upp folk med en asteroid som kanske, eventuellt och möjligen kan träffa jorden år 2182. Vi har väl mer närliggande och allvarliga problem att ta i itu med. Problem som verkligen existerar. Svält, fattigdom, ojämlikhet, ojämställdhet, klimatkris osv. Eller regeringar som uppenbart inspireras av vogonerna, eller är det av mer jordiska förebilder

2010: Första rapporten om vogonernas motorvägsbygge

Prostetnic Vogon Jeltz

Prostetnic Vogon Jeltz

Termosfären runt jorden har tydligen krympt kraftigt och forskarna vet inte varför. Inte enligt vad media uppger i alla fall. Men jag vet, via mycket välunderrättade och välplacerade källor vad det handlar om. Enligt källorna så är det nämligen vogonerna som håller på med förberedelsearbete inför byggandet av en intergalaktisk motorväg och jorden råkar tyvärr ligga i vägen för denna.  En krympning av termosfären är bara det första steget i vogonernas arbete med detta jättelika intergalaktiska infrastrukturprojekt.

Forskarna menar att det inte är nån fara för det hela kommer inte att påverka vädret eller klimatet. Men då bortser dom helt uppenbat från vad som verkligen är på gång. Ett intergalaktiskt vägarbete som kommer att utplåna planeten Jorden.

Ursprungligen publicerat på bloggen Svensson.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Källa: Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

Game of Thrones – sexistisk?

Ja, det kan jag nog tycka att den delvis är. Rasistisk? Knappast. Avsaknaden av svarta är ju inte rasistiskt i sig. Det handlar helt enkelt om en planet, en värld där det inte finns några svarta, eller så finns det inte i den del av världen, planeten som det handlar om. Det är ju bara trams att påstå att det är rasism eftersom det inte finns några svarta.

Sexistiskt kan det däremot vara , kvinnor är i allmänhet framställda som skönhets- och sexobjekt, prostitution normaliserat och den värld som beskrivs är starkt patriarkalisk samt dessutom socialt stelnad. Född överklass, alltid överklass, född slav alltid slav osv . Att beskriva en sådan värld är dock inte per definition sexistiskt. I spel, litteratur, film och TV måste man kunna beskriva världar, företeelser och annat som vi i det vanliga livet i vår vanliga värld inte skulle acceptera. Man måste också kunna beskriva dessa som normala i den värld man beskriver. Så även om det blir sexistiskt så måste det vara tillåtet. Även om det blir rasistiskt måste det vara tillåtet. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt:

I onsdags bjöd panelen in journalisten Teresa Axner för att reda ut begreppen.

– Martin hävdar att han har skrivit om en sexistisk värld. Men jämför serien med exempelvis ”Mad men”. När Mad Men-karaktären Joan blir våldtagen av sin fästman får man som tittare se hennes verkliga person och vad hon känner. Det mötet finns inte i ”Game of thrones”, menade Axner.

Malin Alkestrand doktorerar i fantasy-litteratur vid Lunds universitet:

– Att skildra en värld styrd av ett patriarkat är inte sexistiskt i sig. När Daenerys Targaryen i ”Game of thrones” blir våldtagen på sin bröllopsnatt och sedan lär sig ta makten i sovrummet, hittar hon då sin egen sexualitet eller gör hon bara sin plikt?

Som jag ser det måste det gå att beskriva samhällen som är skit och fel på många sätt i berättelser av olika slag. För nog är väl Njals saga eller Egil Skallagrimssons saga litteratur, stor litteratur även om det handlar om ett våldsbejakande, patriarkaliskt och sexistiskt samhälle. Och om vi kan acceptera Njals saga kan vi väl acceptera Game of Thrones. Eller?

Själv tycker jag att Game of Thrones är ganska spännande, kvinnoskildringarna är dock ofta lite tröttsamma, med undantag av Arya Stark (än så länge bara en flicka visserligen), Catelyn Stark, den obehagliga Cersei Lannister och  Daenerys Targaryen. Och ärligt sagt, nån madonna har jag inte sett till.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2012.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Avatar – indianer och vita i rymden

4 out of 5 stars (4 / 5) Filmen Avatar är på ytan en science-fictionfilm. Men i verkligheten är det en klassisk film om de vitas erövring av den US-amerikanska västern plus civilisationskritik, kritik av US-amerikansk imperialism och kritik mot plundring av naturresurser.

Avatar utspelar sig på planeten Pandora (egentligen en måne runt en planet i solsystemet Alpha Centauri A), där det bor en inhemsk art humanoider, Na’vi. De lever i harmoni med naturen och planeten. Deras samhälle och värld är en slags Gaia, en tänkande värld där allt är en del av samma organism och där världen själv är guden, Eywa. Likheten mellan na’vi och indianer är tydlig, kopplingen mellan folk och natur, människa och natur påminner om många indianers syn på naturen och människan.

Neytiri och jakesully

Det är en film som i sitt upplägg nästan exakt är samma film som Dansar med vargar. Skadad soldat kommer till utpost, skadad soldat överges ensam och måste umgås med ”vildarna” som visar sig vara oerhört civiliserade. Soldaten blir förälskad i en kvinna ur ursprungsbefolkningen, han blir upptagen i stammen, byter sida, blir tillfångatagen, rymmer, deltar i motståndet mot inkräktarna. Skillnaden är att i Dansar med vargar så är indianerna förlorare, i Avatar är na’vi vinnare. Så långt. När den gamle hövdingen uppgivet säger att det vita kommer att fortsätta komma och det går inte så säger jakesully (soldaten, hjälten till avatar) i Avatar att man kan stoppa dem genom att kämpa mot dem. SF-formatet möjliggör ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som inte fanns i verkligheten och inte finns i Dansar med vargar. Fast Dansar med vargar är en bättre film.

Men kanske kommer människorna ändå tillbaks? Uppföljare är på gång. Det är inte slut än alltså. Och kanske blir det inte så lyckligt i slutändan.

Givet att man accepterar de förutsättningar som SF-formatet innebär så tycker jag filmen var spännande och romantisk. En kombination jag gillar. Det är trovärdigt att na’vi nästan blir besegrade då de har primitiva vapen som pilbågar, spjut och slungor och strider mot en högteknologisk motståndare som kan färdas genom rymden. En civilisation med mechas, rymdskepp, avatarer, helikoptrar, moderna skjutvapen osv. Dessutom ett folk, människor, som är desperata då de har förstört sin egen planet som är döende. Men det är också trovärdigt att samma högteknologiska civilisation inte har en chans mot naturen, planeten i sig. En vacker film, en film om indianer och vita på en annan planet.

Själva Gaia-hypotesen förekommer för övrigt i många SF-historier. Planeten Pandora påminner i mångt och mycket om planet Midworld i Alan Dean Fosters böcker Midworld och Mid-Flinx. I Isaac Asimovs böcker Foundation’s Edge och Foundation & Earth förekommer en planet med namnet Gaia där planeten har intelligens, i  Lovelock  av Orson Scott Card & Kathryn H. Kidd används hypotesen liksom i Helliconia-trilogin av Brian W. Aldiss för att nämna några.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Mer: Avatar-Wiki, GPSVDGuardian1234Empire OnlineColliderDN12Simonsblogg,
Läs även andra bloggares åsikter om 

Illustrerade mannen

Mannen som skrev en av min ungdoms mest imponerande böcker är död. Författaren som dött är Ray Bradbury och boken jag blev så imponerad av som tonåring var Den illustrerade mannen. Ray Bradbury är mest känd för Fahrenheit 451 men de böcker jag tyckt bäst om är Invasion på Mars, Den illustrerade mannen och Oktoberlandet. Novellsamlingar som berörde mig bra mycket mer än Fahrenheit 451.

Utdrag från Illustrated Man:

Prologue

It was a warm afternoon in early September when I first met the Illustrated Man. Walking along an asphalt road, I was on the final long of a two weeks’ walking tour of Wisconsin. Late in the afternoon I stopped, ate some pork, beans, and a doughnut, and was preparing to stretch out and read when the Illustrated Man walked over the hill and stood for a moment against the sky.

I didn’t know he was Illustrated then. I only know that he was tall, once well muscled, but now, for some reason, going to fat. I recall that his arms were long, and the hands thick, but that his face was like a child’s, set upon a massive body.

He seemed only to sense my presence, for he didn’t look directly at me when he spoke his first words.

”Do you know where I earn find a job?”

”I’m afraid not,” I said.

”I hadn’t bad a job that’s lasted in forty years,” he said.

Though it was a hot late afternoon, he wore his wool shirt buttoned tight about his neck. His sleeves were rolled and buttoned down over his thick wrists. Perspiration was streaming from his face, yet he made no move to open his shirt.

”Well,” he said at last, ”this is as good a place as any to spend the night. Do you mind company.”

”I have some extra food you’d be welcome to,” I said.

He sat down heavily, grunting. ’You’ll be sorry you asked me to stay,” he said. ”Everyone always is. That’s why I’m walking. Here it is, early. September, the cream of the Labor Day carnival season. I should be making money hand over fist at any small town side show celebration, but here I am with no prospects.”

He took off an immense shoe and peered at it closely. ”I usually keep a job about ten days. Then something happens and they fire me. By now every carnival in America won’t touch me with a ten-foot pole.”

”What seems to be the trouble?” I asked.

For answer, he unbuttoned his tight collar, slowly. With his eyes shut, he put a slow hand to the task of unbuttoning his shirt all the way down. He slipped his fingers in to feel his chest. ”Funny,” he said, eyes still shut. ’You can’t feel them but they’re there. I always hope that someday I’ll look and they’ll be gone. I walk in the sun for hours on the hottest days, baking, and hope that my sweat’ll wash them off, the sun’ll cook them off, but at sundown they’re still there.” He turned his head slightly toward me and exposed his chest. ”Are they still there now?”

After a long while I exhaled. ”Yes,” I said. ”They’re still there.”

The Illustrations.

”Another reason I keep my collar buttoned up,” he said, opening his eyes, ”is the children. They follow me along country roads. Everyone wants to see the pictures, and yet nobody wants to see them.”

He took his shirt off and wadded it in his hands. He was covered with Illustrations from the blue tattooed ring about his neck to his belt line.

”It keeps right on going,” he said, guessing my thought. ”All of me is Illustrated. Look.” He opened his hand. On his palm was a rose, freshly cut, with drops of crystal wake among the soft pink petals. I put my hand out to touch it, but it was only an Illustration.

As for the rest of him, I cannot say how I sat and stared, for be was a riot of rockets and fountains and people, in such intricate detail and color that you could hear the voices murmuring small and muted, from the crowds that inhabited his body. When his flesh twitched, the tiny mouths flickered, the tiny green-and-gold eyes winked, the tiny pink hands gestured. There were yellow meadows and blue rivers and mountains and stars and suns and planets spread in a Milky Way across his chest. The people themselves were in twenty or more odd groups upon his arms, shoulders, back, sides, and wrists, as well as on the flat of his stomach. You found them in forests of hair, lurking among a constellation of freckles, or peering from armpit caverns, diamond eyes aglitter. Each seemed intent upon his own activity, each was a separate gallery portrait.

”Why, they’re beautiful!” I said.

How can I explain about his Illustrations? If El Greco had painted miniatures in his prime, no bigger than your hand, infinitely detailed, with all his sulphurous color, elongation, and anatomy, perhaps he might have used this man’s body for his art. The colors burned in three dimensions. They were windows looking in upon fiery reality. Here, gathered on one wall, were all the finest scenes in the universe the man was a walking treasure gallery. This wasn’t the work of a cheap carnival tattoo man with three colors and whisky on his breath. This was the accomplishment of a living genius vibrant, clear, and beautiful.

”Oh, yes,” said the Illustrated Man. ”I’m so proud of my Illustrations that I’d like to burn them off. I’ve tried sandpaper, acid, a knife . . .”

The sun was setting. The moon was already up in the East.

”For, you see,” said the Illustrated Man, ”these Illustrations predict the future.”

I said nothing.

”It’s all right in sunlight,” he went on.

”I would keep a carnival day job. But at night–the pictures move. The pictures change.”

I must have smiled. ”How long have you been Illustrated?”

”In 1900, when I was twenty years old and working a carnival, I broke my leg. It laid me up; I had to do something to keep my band in, so I decided to get tattooed.”

”But who tattooed you? What happened to the artist?”

”She went back to the future,” he said. ”I mean it. She was an old woman in a little house in the middle of Wisconsin here somewhere not far from this place. A little old witch who looked a thousand years old one moment and twenty years old the next, but she said she could travel in time. I laughed. Now, I know better.”

”How did you happen to meet her?”

He told me. He had seen her painted sign by the road SKIN ILLUSTRATION! Illustration instead of tattoo! Artistic! So he had sat all night while her magic needles stung him wasp stings and delicate bee stings. By morning he looked like a man who had fallen into a twenty color print press and been squeezed out, all bright and picturesque.

”I’ve hunted every summer for fifty years,” he said, putting his hands out on the air. ”When I find that witch I’m going to kill her.”

The sun was gone. Now the first stars were shining and the moon had brightened the fields of grass and wheat. Still the Illustrated Man’s pictures glowed like charcoals in the half light, like scattered rubies and emeralds, with Rouault colors and Picasso colors and the long, pressed out El Greco bodies.

”So people fire me when my pictures move. They don’t like it when violent things happen in my Illustrations. Each Illustration is a little story. If you watch them, in a few minutes they tell you a tale. In three hours of looking you could see eighteen or twenty stories acted right on my body, you could hear voices and think thoughts. It’s all here, just waiting for you to look. But most of all, there’s a special spot on my body.” He bared his back. ”See?” There’s no special design on my right shoulder blade, just a jumble.”

”Yes. ”

”When I’ve been around a person long enough, that spot clouds over and fills in. If I’m with a woman, her picture comes there on my back, in an hour, and shows her whole life-how she’ll live, how she’ll die, what she’ll look like when she’s sixty. And if it’s a man, an hour later his picture’s here on my back. It shows him falling off a cliff, or dying under a. train. So I’m fired again.”

All the time he had been talking his hands had wandered over the Illustrations, as if to adjust their frames, to brush away dust–the motions of a connoisseur, an art patron. Now he lay back, long and full in the moonlight. It was a warm night. There was no breeze and the air was stifling. We both had our shirts off.

”And you’ll never found the old woman?”

”Never.”

”And you think she came from the future?”

”How else could she know these stories she painted on me?”

He shut his eyes tiredly. His voice grew fainter. ”Sometimes at night I can fed them, the pictures, like ants, crawling on my skin. Then I know they’re doing what they have to do. I never look at them any more. I just try to rest. I don’t sleep much. Don’t you look at them either, I warn you. Turn the other way when you sleep.”

I lay back a few feet from him. He didn’t seem violent, and the pictures were beautiful. Otherwise I might have been tempted to get out and away from such babbling. But the Illustrations . . . I let my eyes fill up on them. Any person would go a little mad with such things upon his body.

The night was serene. I could bear the Illustrated Man’s breathing in the moonlight. Crickets were stirring gently in the distant ravines. I lay with my body sidewise so I could- watch the Illustrations. Perhaps half an hour passed. Whether the Illustrated Man slept I could not tell, but suddenly I heard him whisper, ’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

The pictures were moving, each in its turn, each for a brief minute or two. There in the moonlight, with the tiny tinkling thoughts and the distant sea voices, it seemed, each little drama was enacted. Whether it took an hour or three hours for the dramas to finish, it would be hard to say. I only know that I lay fascinated and did not move while the stars wheeled in the sky.

Eighteen Illustrations, tighten tales. I counted them one by one.

Primarily my eyes focused upon a scene, a large house with two people in it. I saw a flight of vultures on a blazing flesh sky, I saw yellow lions, and I heard voices.

Jag måste säga att boken gör starkt intryck på mig även idag.

’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Borgarmedia: DN, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp The Illustrated Man hos Adlibris

Köp The October Country hos Adlibris

Köp The Martian Chronicles hos Adlibris

Alien-filmerna

AlienEmma Engström i GP har återsett Alien-filmerna men har inte förstått allt. Det är i alla fall min slutsats. Den fjärde filmen, Alien Resurrection, som hon inte alls gillar har nämligen ett litet subtilt underliggande budskap som hon inte verkar ha greppat. De enda överlevande ”människorna” är nämligen sådan som inte är människor fullt ut  om man ska gå efter fördomar om en riktig och normal människa. Om man nu kan uttrycka sig så. Det är en robot (android), en fysiskt handikappad, en förståndshandikappad coh en person som bara är delvis alien och delvis människa. De ”normala” överlever inte och när de vill ta sig till de ”normalas” paradis jorden där ingen av dem tidigare varit så är detta förstört. Av allt att döma är det människorna, de normala människorna själva som förstört jorden och utplånat civilisationen. Inte aliens.

Sämst i mitt tycke är den tredje filmen där det finns logiska luckor och handlingen är seg.

Men hon konstaterar att den andra filmen, Aliens, är en mycket bra action-film med kamp mellan två ”mödrar”. Alien-drottningen mot Ripley:

Sigourney Weavers androgyna utstrålning används fullt ut i denna hårda och perfekt utförda actionfilm, där James Cameron i manus och regi lever ut alla de kvinnliga actionhjältefantasier som han sjösatte i Terminator några år tidigare. Cameron plockar upp influenser från Ramboestetiken och pumpar upp monstret till bristningsgränsen, till en gigantisk aliendrottning. Moderskapssymboliken, som antyddes i ettan, växer sig stark när Ripley adopterar en överlevande flicka och samtidigt slåss mot aliens överlägsna reproduceringsförmåga.

Den första filmen, Alien, är förstås ett skräck-mästerverk och en sekvens i den har föranlett den film som just haft premiär i Sverige och som utspelar sig i samma universum som Alien-filmerna. Nämligen Prometheus. Med Noomi Rapace i en av huvudrollerna.

Emma Engström underlåter samtidigt att nämna de övriga filmer som utspelar sig i samma universum som eller som inspirerat Alien-filmerna liksom den bok som sannolikt inspirerat Alien. Nämligen filmerna It! The Terror From Beyond Space från 1958, Terrore Nello Spazio (Planet of the Vampires) från 1965, Predator, Predator 2, Predators, Alien vs Predator och Alien vs Predator 2.

Boken som är förebild eller inspiration till till den första Alien-filmen liksom till Terrore Nello Spazio och IT! The Terror From Beyond Space är A.E. van Vogts The voyage of the Space Beagle från 1939, närmare bestämt berättelsen Discord in Scarlet från den boken.  Företaget bakom Aliem-filmen stämdes av AE van Vogt. Det gick aldrig till rättegång utan man gjorde upp innan dess. AE van Vogt fick 50 000 dollar.

Terrore Nello Spazio anses också ha inspirerat Pitch Black, den första filmen i serien om Riddick, liksom filmen Mission to Mars.

Alien:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Aliens:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Alien 3:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Alien Resurrection:4 out of 5 stars (4,0 / 5)
Predator:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Predator 2:2 out of 5 stars (2,0 / 5)
Alien vs Predator:2 out of 5 stars (2,0 / 5)

Resten av de nämnda filmerna har jag inte sett.

Ursprungligen postat på Svensson-bloggen år 2012.

 Intressant?
Borgarmedia: BT, HD1, 2, 3, Skanskan1, 2, SMP1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Det heter androider

I den svenska TV-serien Äkta Människor kallas de mänskliga robotarna för hubotar och det är ett ganska bra namn tycker jag. Det vedertagna namnet inom SF-genren är annars android. Men hubot är kanske egentligen ett bättre namn. En annan klassisk SF-genre grej de missat eller inte brytt sig om är robotlagarna som de formulerades av Isaac Asimov:

Lagarna, som ursprungligen var tre till antalet, lyder:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

I Asimovs roman Stiftelsen och jorden (utgiven 1986) presenteras senare den ”nollte”, övergripande lagen (på engelskaZeroth Law), som i den fjärran framtiden har skapats för att ha prioritet före de första tre:

0. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att mänskligheten skadas.

Nu är väl det ingen katastrof, det finns  gott om SF där lagarna inte används och gott om SF där robotar är elaka och obehagliga. I Battlestar Galactica, senare år bästa TV-serie i SF-genren är det dock betydligt mer komplicerat än så. Men Asimovs lagar använd helt klart inte.

Äkta människor förekommer dock inte enbart mänskliga robotar utan också människor med elektriska och mekaniska delar. Inom SF kallas sådana människor för cyborger. Jag tycker dessutom den svenska TV-serien är bättre än vad  SF-okunniga recensenter och kritiker i allmänhet verkar tycka.

Intressant?
Läs mer: OnyanseratHogreliusSocialistsimonNelly RönnstamNene Ormes,
Borgarmedia: SVD12ABGPDNHD,
Läs även andra bloggares åsikter om 

PS 120221. Jag har insett att jag undervärderat skaparna bakom serien. När jag nu sett fler avsnitt inser jag att man faktisk har med Robotlagarna som de formulerats av Asimov, men att de hubotar som kan döda har fått dessa lagar borttagna ur ”hjärnan”.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2012.

De har ”försvunnit” in i fantasy-böckerna

Troll, Tuvstarr, John BauerSagofigurerna, spökena, knytten ta försvunnit in i fantasy-böckerna, skräckböckerna- och filmerna. In i SF-litteraturen och SF-filmerna. In i rollspelens värld. Med lajv, brädspel etc. Där finns de alla, vättarna, tomtarna, alverna, älvorna, vampyrerna, varulvarna. Så de har egentligen inte försvunnit. Bara flyttat på sig. När vi inte längre skräms av vår omgivning låter vi oss kittlas och skrämmas av filmer, böcker och spel.

Men folkslivsforskaren Ebbe Schön har inte riktigt hängt med i denna utveckling tror jag (fast han har verkar dock ha viss kännedom om dagens läge). Oknytten som han sägerGengångare, monster, vampyrer och zombies. I fantasy-böckerna lever de. Drakarnagriparna och alla de andra sagoväsen som folktron i världens många länder skapat.

De lever vidare i annan form, som en slags kultur, ibland subkultur. Men alltid där. De lever och frodas i människans fantasi. Trots att det inte alltid är så mörkt i verkligheten, så är det ofta mörkt i böckernas, spelens och filmernas SF- eller fantasy-världar.

Och kanske blir de mer levande nu, när en SF-författare fått nobelpriset.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2007.

Läs mer: Kindred SocietyFantasyLajvRollspelSF
Borgarmedia: AB
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Doris Lessing – SF-författaren

Doris Lessing

2007 gick, för en gångs skull, nobelpriset till en författare som jag läst och uppskattat mycket. Jag har läst både vanliga romaner och romaner som hör hemma i SF-genren. För mig är hon faktiskt främst en Science Fiction-författare. Även om de flesta av hennes böcker inte är SF.

Hennes SF-böcker kallas med ett gemensamt namn, Canopus In Argos: Archives (eller på svenska: Canopus i Argo – ur arkiven). Det är en serie med som hanterar det stora. Det är Space Opera med tonvikt på utveckling, människans litenhet. Det utopi och dystopi i Ursula K. Le Guins anda, eller om det är tvärtom. Intressanta böcker, men lite träigt skrivna. Och det kanske är Doris Lessings största svaghet. Hennes böcker kan ibland bli lite sega och småtråkiga.

SF-serien består av fem böcker:
Shikasta
The Marriages Between Zones Three, Four and Five
The Sirian Experiments
The Making of the Representative for Planet 8
The Sentimental Agents

Jag har läst dem alla och tycker att bok nr1, Shikasta och bok nr 3, The Sirian Experiments är de bästa i serien.

Och äntligen ett nobelpris till en författare jag gillar.

Ursprungligen postat på Svensson-bloggen år 2007.

Intressant?
Andra bloggar om: