Killjoys – kul korsning mellan Firefly och Blade Runner

3 out of 5 stars (3 / 5) Killjoys är en SF-serie som utspelas i ett stjärnsystem med 4 planeter där makten innehas av ett antal elitfamiljer och ett stort superföretag. I centrum för handlingen är en grupp prisjägare som arbetar på kontrakt för en organisation som heter Reclamation Apprehension Coalition (RAC).

Mörka stadsmiljöer med undergångsstämning som i Blade Runenr korsat med en grupp outsider som slåss mot övermäktiga fiender av olika slag. Det rä faktiskt ganska kul. En huvudrollsinnehavare, Hannah John-Kamen, som pratar brittisk engelska är int helt fel det heller.

Överlag väl mottagen även om en del negativ kritik förekommer. Det är en lågbudgetproduktion mne ändåp föärvånanvsärt bra gjord även om den saknar Battlestar Galacticas komplexitet och Fireflys originalitet. Kompetent spel från flera av skådespelarna. Som så mycket annan SF produceras serien i Kanada. Producenterna av Killjoys har också gjort den sevärda serien Orphan Black. i Sverige finns serien att se på HBO Nordic.

Serien får klart godkänt och klarar Bechdeltestet, RasBechdeltestet såväl som Chavez-Perez-testet (som iofs är gjort för Sverige, men funkar bara i Kanada och USA också).

[imdblt]Killjoys[/imdblt]

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Slavoj Žižek om ”They Live”

Läs också: They Live – men filmen är inte så levande

Intressant?
Mer: Vigilante CitizenTopless RobotPropaganda MatrixThe VergeLATMetacritic,WPActivist PostCritical TheoryAV Club,
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Därför gillar jag science fiction

Ken MacLeod

Ken MacLeod

Några radikala brittiska SF-författare har i intervjuer i den radikala tidningen Red Pepper tillfrågats om vad science fiction har att säga oss om framtiden, om idag och om alternativen. Det är klart intressant och beskriver på ett bra sätt varför jag gillar SF:

Kim Stanley Robinson Yes, it can. The help science fiction can give culture is not a matter of prediction, but rather repeated speculations that help create the habit of historical thinking – which includes the idea that what we do now has consequences later, and that we can plan some things and try to create a sustainable civilisation, which should be the point of human history now.

[…]

Gwyneth JonesThe science fiction of protest – a strong tradition, embedded in a recalcitrantly right-wing genre – imagines how change could be achieved: a route to gender equality, a world beyond the collapse of capitalism. But these fictions are not solutions, they are stories about solutions. Plus they all have the problem that Zizek chastised in Occupy. The writer’s ideas are embedded in the dismal present, doomed to be addressing a bad consensus, always making the best of bad material. So maybe no, not directly.

On the other hand, intensely felt fantasies don’t have to be materially effective to open pathways in people’s minds and make the impossible – what we’re told is impossible – seem possible. So I’d say yes. Art has always inspired revolutionary movements, and vice-versa. Why shouldn’t sci-fi, the art of inventing the future, inspire fundamental change?

[…]

Ken MacLeod Just under two billion people went into the 20th century and six billion came out. Most of humanity went in as peasants and colonial or semi-colonial subjects under the domination of a handful of advanced countries, and almost all came out as citizens of independent states and nearly half as urban workers.
We went in with only a minority of extremists preaching universal suffrage and the equality of the races and sexes, to general ridicule, and came out with general agreement on all these – though practice lags, as always, and there’s still much to be done.

What do we mainly have to thank for that? The Russian and Chinese revolutions, that’s what! The Allied victory in the second world war, that’s what! What has made views like Zizek’s so commonplace? The absolute shameless bare-faced robbery of our history, that’s what! Orwell was right about this: ‘Who controls the past controls the future.’

Kids in Britain are taught about colonialism and the Nazis as terrible warnings about human evil, and are never encouraged to identify with the heroic millions – often enough their own parents and grandparents – who brought the empires and the Nazis down. The socialist revolutions are taught as if nothing happened but famines and gulags – which were real enough, and must never be denied, but are very far from the whole story. I don’t mean in the slightest that these experiences should be repeated. I mean the left should stop disavowing them as ‘not real socialism’ or whatever, which means refusing to learn from them and guarantees making the same mistakes again under the delusion that ‘real socialists’ wouldn’t do all these awful or stupid things.

In a less apocalyptic way, the post-war settlement and what it achieved has been hacked back and edited out of our common memory, to the extent that some aspects of the society I grew up in in the 1960s and early 1970s sound today like utopian dreams.

If we’re going to imagine better futures we have first to recover the real past, including the recent past, for ourselves.

[…]

Marge Piercy Science fiction is not really about prefiguring. It’s about getting people to see alternatives now. If we go on this way, this is likely to happen. If we did things this way, wouldn’t things be better? What would it look like if we recognised that gender and sex are not dichotomies but rather continuums, as the research of Fausto-Sterling has revealed? What would happen if we ran out of water?

It’s making possible outcomes concrete and real. It’s creating characters that embody choices for good or bad. It’s using the imagination to say that there are far more futures than we have guessed or assumed.

I intervjun ställs fler frågor och det är långa och mycket intressanta svar. Läs den. Och läs böcker av de intervjuade författarna, av vilka jag gillar Ken MacLeod bäst.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Stora SF-regissörer

För mig är de viktigaste och största moderna SF-regissörerna James Cameron, John Carpenter och Ridley Scott. Syskonen Wachowski skulle också kunna räknas dit även om de bara gjort en enda film som platsar bland de bästa SF-filmerna. Även Jean Pierre Jeunet och Joss Whedon platsar i gänget som jag ser det.

John Carpenter, född i USA 1948, har gjort kultfilmen Dark Star (1974), Flykten från New York (1981), The Thing (1982), Starman (1984), They Live (1988), Den osynlige mannen (1992), Flykten från L.A. (1996), Ghosts of Mars (2001). Den sistnämnda filmen fick dålig kritik, men jag tycker nog, efter att precis ha sett den, den är bättre än sitt rykte. They Live är också en kultrulle med kollektiv kamp och arbetarklasshjälte. Dessutom ska den ha inspirerat PC-spels-karaktären Duke Nukem. The Thing är för sin del en nyinspelning av en filmklassiker från 1951 som löst bygger på en historia av John W. Campbell Jr med titeln Who Goes There? Utöver det har Carpenter gjort ett antal zombie- och vampyrfilmer.

James CameronMin favorit är annars James Cameron då han gjort några av mina favoritfilmer inom Science Fiction, nämligen Aliens (1986), Terminator 2 (1991) och Avatar (2009). Utöver det har han bland annat gjort den grymma och bra klassikern Terminator (1984), The Abyss (Avgrunden, 1989), kortfilmen Xenogenesis (1978), och skrivit TV-serierna Dark Angels (2000-2002) och Terminator: The Sarah Connor Chronicles (2008-2009). Den sistnämnda serien är faktiskt rätt bra och har Lena Headey i huvudrollen som Sarah Connor. Hon är också känd för att spela Cersei Lannister i Game of Thrones. För Dark Angels var han även producent.

Ridley Scott har för sin del gjort två av de bästa SF-filmerna genom tiderna, Alien (1979) och Blade Runner (1982). Dessutom har han regisserat  Prometheus (2012) och varit producent för TV-serien The Andromeda Strain (2008-). Syskonen Wachowski är för sin del kända för Matrix-trilogin, The Matrix (1999), The Matrix Reloaded (2003) och The Matrix Revolutions (2003). Dessutom V för Vendetta (2005) och den nya filmen Cloud Atlas (2013). Den senare tillsammans med Tom Tykwer.

Jean Pierre Jeunet är inte lika känd som de andra jag hittills nämnt. Men han har gjort den finurliga SF-filmen Delikatessen (1991) tillsammans med Marc Caro och den enligt mig underskattade fjärde Alien-filmen, Alien Resurrection (1997). Dessutom har han regisserat fantasyfilmen De förlorade barnens stad (1995), också den ihop med Marc Caro. Marco Caro var också serietecknare i den franska tidskriften Métal Hurlant.

Så till Joss Whedon som gjort den mycket bra TV-serien Firefly (2002-2003) och skrivit filmerna Serenity (2005) och Alien Resurrection (1997). Dessutom har han skrivit och regisserat de kända vampyr-TV-serierna Buffy och vampyrerna (1996-2003) samt Angel (1999-2004) och SF-filmen Titan A.E. (2000).

De välkända regissörerna Steven Spielberg och George Lucas tillhör inte mina favoriter även om de regisserat en rad SF-filmer.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om James Cameron, John Carpenter, Jean-Pierre Jeunet, Joss Whedon, Dark Star, They Live, The Thing, Aliens, Terminator, Terminator 2, Sarah Connor Chronicles, Avatar, Ridley Scott, Blade Runner, Alien, Andy Wachowski, Lana Wachowski, Larry Wachowski, Matrix, Cloud Atlas, Alien Resurrection, Delikatessen, Firefly, Serenity, Film, Science-Fiction

George Orwells 1984

Har skrivit en recension av George Orwells 1984 på Svensson-bloggen. Kompletterar den här med att infoga recensioner från Goodreads. Det är i allra högsta grad aktuell bok idag som vi sett genom avslöjandet av den stora US-amerikanska övervakningen av världens människor.

[goodreviews isbn=”0451524934″ buyinfo=”off”]

Läs mer: Röda Malmö, Zellys, Dagens Bok, Hem utan böcker, SR, Harpolekaren, Tekoppen, Malin Johansson, Snigel, Montessoriskolan läser, Gradvall, Loke, Nellon, Diichan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Utomjordingar landar främst i USA

GreyEnligt de UFO-rapporter som publicerats så syns och landar utomjordingar främst i anglosaxiska länder. Tar vi tre länder med lika stor befolkning så blir skillnaderna i UFO-rapportering tydliga.

  • Storbritannien: 10 000 rapporter
  • Frankrike: 1 600 rapporter
  • Italien: 300 rapporter

Förutom den stora mängden rapporter i engelsktalande länder så finns det också många rapporter från de nordiska länderna. Det tycks finnas en stor kulturell faktor för mängden rapporter. Där det verkas krävas protestantism i någon form och ett högteknologiskt samhälle med kännedom om Science Fiction-litteratur (som är mycket större i anglosaxiska länder än i andra länder) för att man ska se UFOn överhuvudtaget. Snarare än att utomjordingar föredrar Norden och de anglosaxiska länderna.

I filmer är det mycket stor dominans för landningar i USA som exempelvis i Predator II (Rovdjuret II), Närkontakt av tredje graden, E.T. och Terminator-filmerna.

Inlägget är tidigare publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Borgarmedia: DN1234AxessEX, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Iron Sky – nazister från månen

3 out of 5 stars (3 / 5) En slags steampunk-film om den anomali som är nazister i dagens värld. Med utdaterad teknologi om än inte ångdriven. Bara nästan. Övervintrande tyska nazister från andra världskriget på månens baksida. Nazister som kvarlevor, anomalier, baksidan av allting. Så fel, så misslyckat och så ohållbart. En underhållande film, en hygglig film. En snygg film. Rätt bra i alla fall. Inte världen bästa men underhållande. Lite kult också. Satir, Buskis. Men inte helt helt fel. Från ett så udda land som Finland.

Intressant är att filmen delvis finansierades med crowd-funding.

[imdblt]Iron Sky[/imdblt]

Intressant?
Läs mer: RT, DN, SVD, Feber, Iron Sky Wiki,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Fint om Ray Bradbury

the-martian-chronicles-book-coverCecilia Verdinelli skriver fint om en av min favoritförfattare inom science-fictiongenren. Ray Bradbury. Hon gör det i GP:

Jag läste nyligen om boken, med den försiktighet man läser om böcker man idiotälskat som mycket ung. Jag blev inte besviken, däremot lite generad över att bokens budskap till stor del gått mig förbi som tonåring. Boken är framförallt en kritik av imperialism och kolonialism. Med tanke på att novellerna skrevs under sent 1940-tal är det en sanslöst radikal kritik.

[…]

Bradburys marsnoveller säger ungefär samma saker som det som i dag skrivs inom postkoloniala studier. Han gör det helt utan tungfotad teoribildning och i en form som är begriplig för envar. Beteckningar som ”finkultur” och ”populärkultur” är irrelevanta i förhållande till Bradburys verk. Han överskrider majestätiskt de flesta genrebeteckningar. För Bradbury handlar science fiction varken om teknologi eller nödvändigtvis om framtiden. Genom att förlägga sin berättelse utanför vår verklighets fysiska begränsningar ger han narrationen en lätthet som i själva verket blixtbelyser vårt här-och-nu. Från Mars ser vi jorden klarare. Jag önskar att fler författare tillät sig själva den lättheten.

Den bok hon skriver om är Invasion på Mars. En bok som är nästan lika bra som Den illustrerade mannen.

Jag läste också Bradbury när jag var ung. Första gången alltså. Jag har läst flera av hans böcker ytterligare ett antal gånger sen dess. I motsats till Verdinelli greppade jag budskapet när jag var ung och har förstått det än bättre med tiden. Jag kan inte heller se vad böckerna har gemensamt med postkoloniala studier. När det gäller äldre sådan kan jag se det, men inte moderna postkoloniala studier med rötter i postmodernism. Det är för mig i det mesta obegriplig och oanvändbar teroibildning. Men kanske vet jag för lite om det hela.

Oavsett vilket så duger Bradbury bättre. Det är lättare att förstå, lättare att ta in. Det ger helt enkelt mer. Bättre. Det är skolande med science-fiction.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Böcker om marxism och science-fiction

Det finns ett par betydande nutida böcker som diskuterar marxism och science-fiction. Jag har inte läst dem men när jag gjort det ämnar jag återkomma i ämnet. De böcker jag tänker på är Fredric Jamesons Archaeologies of the FutureThe Desire Called Utopia and Other Science Fictions (2005) och Red Planets: Marxism & Science Fiction (2009) med China Miéville och Mark Bould som redaktörer.

Archaelogies of the FutureOm Jamesons bok skriver Matthew Beaumont i vänstertidskriften International Socialism så här:

As its title insists, Archaeologies of the Future represents a self-conscious, and triumphantly self-confident, attempt to find traces of an alternative future that lie embedded in the alienated cultural forms of the present. The first section, an essay on “The Desire Called Utopia”, asks whether culture can be political, “which is to say critical and subversive”, or whether it is instead “necessarily reappropriated and co-opted by the social system of which it is part”. There Fredric Jameson carefully sifts the dialectical relationship of the ideological and the utopian. He insists that, after the convulsive shift signalled by the rise of neoliberalism, “the commitment to imagining possible Utopias as such”, as opposed to the outdated or perhaps simply untimely attempt to create utopian blueprints, is itself potentially emancipatory.

This substantial section of almost 250 pages is written with Jameson’s characteristic skill. Without ever quite losing his exhilarated and finally exhausted reader, he pursues sophisticated and often intricately argued points both across vast tracts of theoretical and historical reflection and through dense though colourful passages of textual analysis. Among the former there is an especially interesting engagement with Theodor Adorno. Among the latter there are fascinating interpretations of utopists, as they are sometimes called, from Thomas More through William Morris to Stanislaw Lem.

This utopian corpus is elaborated and further explored in the second section of Archaeologies of the Future, entitled “As Far as Thought Can Reach”. Most of its chapters have in fact been published previously, but this book makes readily available for the first time a pioneering body of criticism on science fiction and related forms—most of them originally published in comparatively specialist journals, such as Science Fiction Studies—over the past 35 years.

There are fascinating articles in this section on Brian Aldiss, Ursula Le Guin, Philip K Dick and others, all of them in some respect illustrative of the provocative but convincing claim that science fiction’s “deepest vocation is to bring home, in local and determinate ways and with a fullness of concrete detail, our constitutional inability to imagine Utopia itself”. The name of this “constitutional inability to imagine Utopia” is ideology. So imagining the unimaginable Utopia is, according to Jameson, an attempt to traverse the limits of ideology—like a spaceship struggling to escape a planet’s gravitational pull.

Jameson proceeds according to the principle that “the ostensible content, the manifest topic or subject matter, always masks a deeper one of an entirely different nature”. So in an essay on George Bernard Shaw’s Back to Methuselah (1921), which he provocatively couples with Robert A Heinlein’s Time Enough for Love (1973), Jameson interprets “Longevity as Class Struggle” and argues that utopian or dystopian representations of immortality are a displaced image of the class conflicts that create social contradictions in the present and that demand to be resolved collectively in the future.

Science fiction is thus for Jameson a privileged literary genre, one that has assumed the role that the historical novel played in the 19th century, because the attempt to represent society as a totality is absolutely structural to its narrative form. For the benefit of “outsiders to SF”, he emphasises that “the unique new possibilities of this representational discourse…are social, political and historical far more than they are technological or narrowly scientific”.

Red PlanetsPaul Kincaid skriver på SF-sajten SF-site om Red Planets:

Marxist thought in turn informed much of the science fiction being written, writers from Wells to the Futurians were on the political left. And from the 1970s onwards, Marxist theory became almost the default academic approach to the study of science fiction, building primarily on Darko Suvin’s notions of cognitive estrangement and the novum, ideas that are only now coming in for revision in, for example, The Seven Beauties of Science Fiction by Istvan Csicsery-Ronay Jr.

Marxist theory has been incredibly productive and valuable in the study of sf, but I have never been totally comfortable with it. For a start, as this volume demonstrates, it can be authoritarian. It is authoritarian in the obvious sense that these essays constantly appeal to authority. Names like Adorno, Benjamin, Jameson and Zizek litter the book not to raise debate but to settle it. The only time that the inarguable authority of these giant figures is disputed comes towards the end of the volume, when Althusser is pitted against Jameson (in ’Towards a Revolutionary Science Fiction: Althusser’s Critique of Historicity’ by Darren Jorgensen) and Raymond Williams is pitted against Suvin (’Utopia and Science Fiction Revisited’ by Andrew Milner); though this does no more than measure one giant authority figure against another.

It is authoritarian in other senses also. It uses a language that, in effect if not necessarily in intent, excludes many potential readers. Thus, in one of the less cluttered sentences in the entire book, Jorgensen argues:

”Jameson defers to history as the ground of his analysis while discursively constructing this history, relying on texts to construct that which is also a material horizon for the production of meaning.”

This is plain English, the words used are common and familiar, it is not an exercise in jargon, yet the sentence itself is virtually impenetrable. I have read it several times, I think I know what Jorgensen is saying, though I have still got to determine the rhetorical point in the precise placing of some of these words. Elsewhere, the specific language of Marxist theory makes many sentences in every one of the essays collected here even less plain. In other words, you have to learn Marxist theory in order to read Marxist theory, which seems to the outsider at least a recursive exercise in elitism.

And it is authoritarian in the way that, once an idea is ”theorized” (a favourite word of all the contributors), it becomes retrospectively true. This particular take on the history of ideas, for instance, allows William J. Burling (’Art as ”The Basic Technique of Life”: Utopian Art and Art in Utopia in The Dispossessed and Blue Mars’) to castigate Ursula K. Le Guin for failing, in her 1974 novel, to accommodate theories of art first formulated in 1978, and Rob Latham (’The Urban Question in New Wave SF’) to compare and contrast stories by Thomas M. Disch first written in the late 1960s with Marxist urban theories first formulated around 1975 as if they were exact contemporaries. This is not a value judgement on my part, I happen to consider the Burling one of the weakest essays in the book and the Latham one of the best, but it is a comment on the way theory is dominant. In a work that supposedly puts Marxist theory and science fiction on an equal footing, the contributors refer to many more theorists than they do sf writers. And, indeed, however radical their take on theory, their views of science fiction tend to be conventional; no-one seems to imagine any earlier work of sf than Frankenstein, no-one seeks to place science fiction within a spectrum of the fantastic (indeed all seem to regard sf as fully definable, even if they don’t all conform to Suvin’s definition), no-one cites an sf film more recent than The Matrix.

[…]

Not surprisingly, those essays which engage with specific works seem to have the most focussed and therefore the most interesting things to say: Phillip Wegner’s analysis of Ken MacLeod’s Fall Revolution quartet (and the internecine warfare between factions of the left familiar from so many of MacLeod’s stories are a good way of approaching the theory wars that seem to be glimpsed from the corner of the eye so often in this collection); Rob Latham on Disch; Steven Shaviro on Charles Stross’s Accelerando. Among the essays on film (Carl Freedman very readably comparing science fiction and film noir, John Rieder on Until the End of the World by Wim Wenders) the one that stood out for me was ’”Madonna in moon rocket with breeches”: Weimar SF Film Criticism during the Stabilisation Period’ which examines contemporary leftist film criticism of Lang’s Frau im Mond, perhaps because this is a topic I know little about.

In the end, though, and perhaps perversely given what I have said so far, the essay I most engaged with was ’Utopia and Science Fiction Revisited’ by Andrew Milner, one of the more heavily theoretical of the contributions. It uses the work of Raymond Williams to offer a contrast to Suvin’s definition of science fiction, approaching it primarily from the position that utopian literature is separate from science fiction. I don’t agree with much of what Milner has to say, I think he is too wedded to the notion that there is a hard and fast definition of science fiction that clearly differentiates it from other forms of the fantastic, a position that I believe to be increasingly difficult to sustain. Nevertheless, it is a good essay to disagree with because it is well argued and does offer an insightful way of approaching the genre.

Även på andra håll har dessa två böcker berörts, hanterats, recenserats, ofta kritiskt eller mycket kritiskt: Monthly Review, MUSE1, 2Reviews in Cultural Theory, Historical Materialism, Kasama, THE, Marx & Philosophy, Goodreads1, 2Google1, 2, Politics and Culture, Posthuman Destinies, The Future – a Rough Guide, Cosmos & History, Charles LaBelle, Paris Review, Oxford Journals, Locus Online,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Planeter kring Alpha Centauri

Alpha Centauri planetAstronomer har hittat en jordliknande planet kring den stjärna, rättare sagt i det stjärnsystem, som ligger närmast vårt eget solsystem, Alfa Centauri. Systemet består av en dubbelstjärna med en tredje kompanjon lite längre ut från sin dubbelsystemet, Proxima Centauri.

Planeten ligger för nära sin sol/stjärna, Alfa Centauri B, för att vara beboelig. Men det är naturligtvis uppseendeväckande och stort att hitta en jordliknande planet så nära. Inga fler planeter har hittats i dubbelstjärnsystemet, men teoretiskt har man beräknat att det kan finnas fler. Det är sånt här som kan få en att fundera på om vi ändå, trots allt, inte är ensamma i universum.

Alfa Centauri-systemet är på grund av sin belägenhet är inom SF-litteraturen ett mycket populärt stjärnsystem för planeter.  I Larry Nivens Known Space Universe ligger planeten Wunderland i systemet, spelet Alpha Centauri utspelas på planeten Chiron i systemet, spelet Escape Velocity har planeten Landfall is Alfa Centauri-systemet, i C.J. Cherryh’s Alliance-Union framtidshistoria är systemet platsen för Beta Station,  i Star Trek och Doctor Who finns bebodda planeter där osv.

Omarbetat inlägg ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Arbetarkamp i Battlestar Galactica

Fackföreningsledaren Galen Tyrol håller tal

Fackföreningsledaren Galen Tyrol håller tal

Tidigare har jag nämnt avsnittet Dirty Hands där arbetarna på raffinaderiskeppet Hitei Kan går ut i strejk. Chief Galen Tyrol är i slutet av den strejken strejkledare och fackföreningsledare. En position som han fick redan på planeten New Caprica där han i avsnittet Lay Down Your Burdens, Part II, håller ett tal på ett fackföreningsmöte för fackföreningen Colonial Workers Alliance.

Talet som Galen Tyrol håller bygger på Mario Savios tal på University of California, Berkeley, som en del av Free Speech Movement in 1964

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Vogonernas fortsatta motorvägsbygge

Svenska Dagbladet tycks ha relativt goda förbindelser med högre makter. Det märks bland annat i deras ofta mycket förvirrade ledare. Förklaringen till att de är obegripliga är alltså att de är inspirerade av vogonerna (högre makter alltså) och deras tänkande. Ett tänkande som i sin förvirring inte står Pol Pot eller familjen Kim långt efter. Och snart får de värre konsekvenser för mänskligheten än Pol Pots terrorregim. När den intergalaktiska motorvägenbyggs så utplånas hela mänskligheten.

Svenska Dagbladet fortsätter sin rapportering om hur detta ska gå till. Nu funderar uppenbarligen vogonerna på att döda oss innan de spränger jorden i luften för att ge plats åt motorvägen. Detta genom att pricka vårt lilla klot med en asteroid. Eftersom det nu inte ska ske förrän 2182 har de dock gett ordentligt med tid för att försöka ta livet av oss själva innan. Genom klimatkatastrof, kärnvapenkrig, terroristnoja eller på nåt annat fantasifullt sätt som bara människor kan komma på. Exempelvis genom att förvägra människor rätten till vatten som den borgerliga svenska regeringen och Nestlés ledning (fast det där var nog inte ens sant, vogonernas inflytande i och över svensk media är större än vad vi trott) tydligen vill, eller?

Ursprungligen publicerad på bloggen Svensson. Något ändrad i och med denna publicering.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Källa: Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

Ärligt sagt: Det är onekligen lite löjligt att försöka skrämma upp folk med en asteroid som kanske, eventuellt och möjligen kan träffa jorden år 2182. Vi har väl mer närliggande och allvarliga problem att ta i itu med. Problem som verkligen existerar. Svält, fattigdom, ojämlikhet, ojämställdhet, klimatkris osv. Eller regeringar som uppenbart inspireras av vogonerna, eller är det av mer jordiska förebilder

2010: Första rapporten om vogonernas motorvägsbygge

Prostetnic Vogon Jeltz

Prostetnic Vogon Jeltz

Termosfären runt jorden har tydligen krympt kraftigt och forskarna vet inte varför. Inte enligt vad media uppger i alla fall. Men jag vet, via mycket välunderrättade och välplacerade källor vad det handlar om. Enligt källorna så är det nämligen vogonerna som håller på med förberedelsearbete inför byggandet av en intergalaktisk motorväg och jorden råkar tyvärr ligga i vägen för denna.  En krympning av termosfären är bara det första steget i vogonernas arbete med detta jättelika intergalaktiska infrastrukturprojekt.

Forskarna menar att det inte är nån fara för det hela kommer inte att påverka vädret eller klimatet. Men då bortser dom helt uppenbat från vad som verkligen är på gång. Ett intergalaktiskt vägarbete som kommer att utplåna planeten Jorden.

Ursprungligen publicerat på bloggen Svensson.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Källa: Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

Postapokalyptiska filmer – hur kan man missa Blade Runner?

bladerunner.jpgSVD har gjort en tidslinje och över och ett reportage om postapokalyptiska/apokalyptiska filmer, men missar flera av de bästa. Möjligen för att de första filmerna i samma serier är med, men ändå. Med i listan finns Mad Max och Terminator 1, men inte de bättre filmerna Road Warrior och T2.

Inte heller finns Alien 3 och Alien 4 med. Bägge två är att betrakta som postapokalyptiska filmer. Speciellt nummer 4 där man till slut landar på jorden som är helt ödelagd. Ingen av de som landar på jorden har ju nånsin varit där förut, så de vet ju inte sanningen, men vi som tittare vet ju.

Och så har man missat flera av filmerna från 1950-talet, som Mannen från Mars 1951 (fast den räknas kanske inte, den går ju ut på att förhindra apokalypsen kan man säga) och den rejält läskiga Världsrymden anfaller från det på alla sätt erkänt bra året 1956, en film som är klart bättre än den listade Triffiderna anfaller från 1961.

Och hur i hela världen kan man ha missat världens bästa SF-film, Blade Runner. Det är faktiskt obegripligt.

SVD har dessutom också länkat till en spellista på Spotify.

Ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Borgarmedia: DN, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Avatar – indianer och vita i rymden

4 out of 5 stars (4 / 5) Filmen Avatar är på ytan en science-fictionfilm. Men i verkligheten är det en klassisk film om de vitas erövring av den US-amerikanska västern plus civilisationskritik, kritik av US-amerikansk imperialism och kritik mot plundring av naturresurser.

Avatar utspelar sig på planeten Pandora (egentligen en måne runt en planet i solsystemet Alpha Centauri A), där det bor en inhemsk art humanoider, Na’vi. De lever i harmoni med naturen och planeten. Deras samhälle och värld är en slags Gaia, en tänkande värld där allt är en del av samma organism och där världen själv är guden, Eywa. Likheten mellan na’vi och indianer är tydlig, kopplingen mellan folk och natur, människa och natur påminner om många indianers syn på naturen och människan.

Neytiri och jakesully

Det är en film som i sitt upplägg nästan exakt är samma film som Dansar med vargar. Skadad soldat kommer till utpost, skadad soldat överges ensam och måste umgås med ”vildarna” som visar sig vara oerhört civiliserade. Soldaten blir förälskad i en kvinna ur ursprungsbefolkningen, han blir upptagen i stammen, byter sida, blir tillfångatagen, rymmer, deltar i motståndet mot inkräktarna. Skillnaden är att i Dansar med vargar så är indianerna förlorare, i Avatar är na’vi vinnare. Så långt. När den gamle hövdingen uppgivet säger att det vita kommer att fortsätta komma och det går inte så säger jakesully (soldaten, hjälten till avatar) i Avatar att man kan stoppa dem genom att kämpa mot dem. SF-formatet möjliggör ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som inte fanns i verkligheten och inte finns i Dansar med vargar. Fast Dansar med vargar är en bättre film.

Men kanske kommer människorna ändå tillbaks? Uppföljare är på gång. Det är inte slut än alltså. Och kanske blir det inte så lyckligt i slutändan.

Givet att man accepterar de förutsättningar som SF-formatet innebär så tycker jag filmen var spännande och romantisk. En kombination jag gillar. Det är trovärdigt att na’vi nästan blir besegrade då de har primitiva vapen som pilbågar, spjut och slungor och strider mot en högteknologisk motståndare som kan färdas genom rymden. En civilisation med mechas, rymdskepp, avatarer, helikoptrar, moderna skjutvapen osv. Dessutom ett folk, människor, som är desperata då de har förstört sin egen planet som är döende. Men det är också trovärdigt att samma högteknologiska civilisation inte har en chans mot naturen, planeten i sig. En vacker film, en film om indianer och vita på en annan planet.

Själva Gaia-hypotesen förekommer för övrigt i många SF-historier. Planeten Pandora påminner i mångt och mycket om planet Midworld i Alan Dean Fosters böcker Midworld och Mid-Flinx. I Isaac Asimovs böcker Foundation’s Edge och Foundation & Earth förekommer en planet med namnet Gaia där planeten har intelligens, i  Lovelock  av Orson Scott Card & Kathryn H. Kidd används hypotesen liksom i Helliconia-trilogin av Brian W. Aldiss för att nämna några.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Mer: Avatar-Wiki, GPSVDGuardian1234Empire OnlineColliderDN12Simonsblogg,
Läs även andra bloggares åsikter om 

Apokalypsens fyra ryttare och Battlestar Galactica

5 out of 5 stars (5 / 5) En SF-serie jag gillar är Battlestar Galactica. Trots den religiösa undertonen (ibland övertonen). Men den är antirasistisk, har lika många kvinnliga huvudroller som manliga och ingen är enbart god eller enbart ond. En av de kvinnliga huvudpersonerna är Kara ”Starbuck” Thrace. Hon är pilot, dör och återkommer sen som en slags ängel. Men inte vilken ängel som helst. Hon är en av apokalypsens fyra ryttare, Döden, också Dödens budbärare (Harbinger of Death). Det hela är taget ur bibeln och kom ihåg att cylons är de ”kristna”, de som tror på en gud, medan människor tror på många olika gudar. I serien alltså.

Uppenbarelseboken, kapitel 6 (gamla bibelövesättningen då den är språkligt mycket mer poetisk än den nya):

1 Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst: »Kom.»

2 Då fick jag se en vit häst; och mannen som satt på den hade en båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom segrare och för att segra.

3 Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra väsendet säga »Kom.»

4 Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev honom givet.

5 Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen som satt på den hade en vågskål i sin hand.

6 Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: »Ett mått vete för en silverpenning och tre mått korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke skada.»

7 Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: »Kom.»

8 Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på jorden.

9 Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade.

10 Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?»

11 Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro, till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.

12 Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och månen blev hel och hållen såsom blod;

13 och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind.

14 Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa; och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.

15 Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor.

16 Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.

17 Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»

Detta kapital ur Uppenbarelseboken är också kopplat till en film av Ingmar Bergman, Det sjunde inseglet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Illustrerade mannen

Mannen som skrev en av min ungdoms mest imponerande böcker är död. Författaren som dött är Ray Bradbury och boken jag blev så imponerad av som tonåring var Den illustrerade mannen. Ray Bradbury är mest känd för Fahrenheit 451 men de böcker jag tyckt bäst om är Invasion på Mars, Den illustrerade mannen och Oktoberlandet. Novellsamlingar som berörde mig bra mycket mer än Fahrenheit 451.

Utdrag från Illustrated Man:

Prologue

It was a warm afternoon in early September when I first met the Illustrated Man. Walking along an asphalt road, I was on the final long of a two weeks’ walking tour of Wisconsin. Late in the afternoon I stopped, ate some pork, beans, and a doughnut, and was preparing to stretch out and read when the Illustrated Man walked over the hill and stood for a moment against the sky.

I didn’t know he was Illustrated then. I only know that he was tall, once well muscled, but now, for some reason, going to fat. I recall that his arms were long, and the hands thick, but that his face was like a child’s, set upon a massive body.

He seemed only to sense my presence, for he didn’t look directly at me when he spoke his first words.

”Do you know where I earn find a job?”

”I’m afraid not,” I said.

”I hadn’t bad a job that’s lasted in forty years,” he said.

Though it was a hot late afternoon, he wore his wool shirt buttoned tight about his neck. His sleeves were rolled and buttoned down over his thick wrists. Perspiration was streaming from his face, yet he made no move to open his shirt.

”Well,” he said at last, ”this is as good a place as any to spend the night. Do you mind company.”

”I have some extra food you’d be welcome to,” I said.

He sat down heavily, grunting. ’You’ll be sorry you asked me to stay,” he said. ”Everyone always is. That’s why I’m walking. Here it is, early. September, the cream of the Labor Day carnival season. I should be making money hand over fist at any small town side show celebration, but here I am with no prospects.”

He took off an immense shoe and peered at it closely. ”I usually keep a job about ten days. Then something happens and they fire me. By now every carnival in America won’t touch me with a ten-foot pole.”

”What seems to be the trouble?” I asked.

For answer, he unbuttoned his tight collar, slowly. With his eyes shut, he put a slow hand to the task of unbuttoning his shirt all the way down. He slipped his fingers in to feel his chest. ”Funny,” he said, eyes still shut. ’You can’t feel them but they’re there. I always hope that someday I’ll look and they’ll be gone. I walk in the sun for hours on the hottest days, baking, and hope that my sweat’ll wash them off, the sun’ll cook them off, but at sundown they’re still there.” He turned his head slightly toward me and exposed his chest. ”Are they still there now?”

After a long while I exhaled. ”Yes,” I said. ”They’re still there.”

The Illustrations.

”Another reason I keep my collar buttoned up,” he said, opening his eyes, ”is the children. They follow me along country roads. Everyone wants to see the pictures, and yet nobody wants to see them.”

He took his shirt off and wadded it in his hands. He was covered with Illustrations from the blue tattooed ring about his neck to his belt line.

”It keeps right on going,” he said, guessing my thought. ”All of me is Illustrated. Look.” He opened his hand. On his palm was a rose, freshly cut, with drops of crystal wake among the soft pink petals. I put my hand out to touch it, but it was only an Illustration.

As for the rest of him, I cannot say how I sat and stared, for be was a riot of rockets and fountains and people, in such intricate detail and color that you could hear the voices murmuring small and muted, from the crowds that inhabited his body. When his flesh twitched, the tiny mouths flickered, the tiny green-and-gold eyes winked, the tiny pink hands gestured. There were yellow meadows and blue rivers and mountains and stars and suns and planets spread in a Milky Way across his chest. The people themselves were in twenty or more odd groups upon his arms, shoulders, back, sides, and wrists, as well as on the flat of his stomach. You found them in forests of hair, lurking among a constellation of freckles, or peering from armpit caverns, diamond eyes aglitter. Each seemed intent upon his own activity, each was a separate gallery portrait.

”Why, they’re beautiful!” I said.

How can I explain about his Illustrations? If El Greco had painted miniatures in his prime, no bigger than your hand, infinitely detailed, with all his sulphurous color, elongation, and anatomy, perhaps he might have used this man’s body for his art. The colors burned in three dimensions. They were windows looking in upon fiery reality. Here, gathered on one wall, were all the finest scenes in the universe the man was a walking treasure gallery. This wasn’t the work of a cheap carnival tattoo man with three colors and whisky on his breath. This was the accomplishment of a living genius vibrant, clear, and beautiful.

”Oh, yes,” said the Illustrated Man. ”I’m so proud of my Illustrations that I’d like to burn them off. I’ve tried sandpaper, acid, a knife . . .”

The sun was setting. The moon was already up in the East.

”For, you see,” said the Illustrated Man, ”these Illustrations predict the future.”

I said nothing.

”It’s all right in sunlight,” he went on.

”I would keep a carnival day job. But at night–the pictures move. The pictures change.”

I must have smiled. ”How long have you been Illustrated?”

”In 1900, when I was twenty years old and working a carnival, I broke my leg. It laid me up; I had to do something to keep my band in, so I decided to get tattooed.”

”But who tattooed you? What happened to the artist?”

”She went back to the future,” he said. ”I mean it. She was an old woman in a little house in the middle of Wisconsin here somewhere not far from this place. A little old witch who looked a thousand years old one moment and twenty years old the next, but she said she could travel in time. I laughed. Now, I know better.”

”How did you happen to meet her?”

He told me. He had seen her painted sign by the road SKIN ILLUSTRATION! Illustration instead of tattoo! Artistic! So he had sat all night while her magic needles stung him wasp stings and delicate bee stings. By morning he looked like a man who had fallen into a twenty color print press and been squeezed out, all bright and picturesque.

”I’ve hunted every summer for fifty years,” he said, putting his hands out on the air. ”When I find that witch I’m going to kill her.”

The sun was gone. Now the first stars were shining and the moon had brightened the fields of grass and wheat. Still the Illustrated Man’s pictures glowed like charcoals in the half light, like scattered rubies and emeralds, with Rouault colors and Picasso colors and the long, pressed out El Greco bodies.

”So people fire me when my pictures move. They don’t like it when violent things happen in my Illustrations. Each Illustration is a little story. If you watch them, in a few minutes they tell you a tale. In three hours of looking you could see eighteen or twenty stories acted right on my body, you could hear voices and think thoughts. It’s all here, just waiting for you to look. But most of all, there’s a special spot on my body.” He bared his back. ”See?” There’s no special design on my right shoulder blade, just a jumble.”

”Yes. ”

”When I’ve been around a person long enough, that spot clouds over and fills in. If I’m with a woman, her picture comes there on my back, in an hour, and shows her whole life-how she’ll live, how she’ll die, what she’ll look like when she’s sixty. And if it’s a man, an hour later his picture’s here on my back. It shows him falling off a cliff, or dying under a. train. So I’m fired again.”

All the time he had been talking his hands had wandered over the Illustrations, as if to adjust their frames, to brush away dust–the motions of a connoisseur, an art patron. Now he lay back, long and full in the moonlight. It was a warm night. There was no breeze and the air was stifling. We both had our shirts off.

”And you’ll never found the old woman?”

”Never.”

”And you think she came from the future?”

”How else could she know these stories she painted on me?”

He shut his eyes tiredly. His voice grew fainter. ”Sometimes at night I can fed them, the pictures, like ants, crawling on my skin. Then I know they’re doing what they have to do. I never look at them any more. I just try to rest. I don’t sleep much. Don’t you look at them either, I warn you. Turn the other way when you sleep.”

I lay back a few feet from him. He didn’t seem violent, and the pictures were beautiful. Otherwise I might have been tempted to get out and away from such babbling. But the Illustrations . . . I let my eyes fill up on them. Any person would go a little mad with such things upon his body.

The night was serene. I could bear the Illustrated Man’s breathing in the moonlight. Crickets were stirring gently in the distant ravines. I lay with my body sidewise so I could- watch the Illustrations. Perhaps half an hour passed. Whether the Illustrated Man slept I could not tell, but suddenly I heard him whisper, ’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

The pictures were moving, each in its turn, each for a brief minute or two. There in the moonlight, with the tiny tinkling thoughts and the distant sea voices, it seemed, each little drama was enacted. Whether it took an hour or three hours for the dramas to finish, it would be hard to say. I only know that I lay fascinated and did not move while the stars wheeled in the sky.

Eighteen Illustrations, tighten tales. I counted them one by one.

Primarily my eyes focused upon a scene, a large house with two people in it. I saw a flight of vultures on a blazing flesh sky, I saw yellow lions, and I heard voices.

Jag måste säga att boken gör starkt intryck på mig även idag.

’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Borgarmedia: DN, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp The Illustrated Man hos Adlibris

Köp The October Country hos Adlibris

Köp The Martian Chronicles hos Adlibris

Alien-filmerna

AlienEmma Engström i GP har återsett Alien-filmerna men har inte förstått allt. Det är i alla fall min slutsats. Den fjärde filmen, Alien Resurrection, som hon inte alls gillar har nämligen ett litet subtilt underliggande budskap som hon inte verkar ha greppat. De enda överlevande ”människorna” är nämligen sådan som inte är människor fullt ut  om man ska gå efter fördomar om en riktig och normal människa. Om man nu kan uttrycka sig så. Det är en robot (android), en fysiskt handikappad, en förståndshandikappad coh en person som bara är delvis alien och delvis människa. De ”normala” överlever inte och när de vill ta sig till de ”normalas” paradis jorden där ingen av dem tidigare varit så är detta förstört. Av allt att döma är det människorna, de normala människorna själva som förstört jorden och utplånat civilisationen. Inte aliens.

Sämst i mitt tycke är den tredje filmen där det finns logiska luckor och handlingen är seg.

Men hon konstaterar att den andra filmen, Aliens, är en mycket bra action-film med kamp mellan två ”mödrar”. Alien-drottningen mot Ripley:

Sigourney Weavers androgyna utstrålning används fullt ut i denna hårda och perfekt utförda actionfilm, där James Cameron i manus och regi lever ut alla de kvinnliga actionhjältefantasier som han sjösatte i Terminator några år tidigare. Cameron plockar upp influenser från Ramboestetiken och pumpar upp monstret till bristningsgränsen, till en gigantisk aliendrottning. Moderskapssymboliken, som antyddes i ettan, växer sig stark när Ripley adopterar en överlevande flicka och samtidigt slåss mot aliens överlägsna reproduceringsförmåga.

Den första filmen, Alien, är förstås ett skräck-mästerverk och en sekvens i den har föranlett den film som just haft premiär i Sverige och som utspelar sig i samma universum som Alien-filmerna. Nämligen Prometheus. Med Noomi Rapace i en av huvudrollerna.

Emma Engström underlåter samtidigt att nämna de övriga filmer som utspelar sig i samma universum som eller som inspirerat Alien-filmerna liksom den bok som sannolikt inspirerat Alien. Nämligen filmerna It! The Terror From Beyond Space från 1958, Terrore Nello Spazio (Planet of the Vampires) från 1965, Predator, Predator 2, Predators, Alien vs Predator och Alien vs Predator 2.

Boken som är förebild eller inspiration till till den första Alien-filmen liksom till Terrore Nello Spazio och IT! The Terror From Beyond Space är A.E. van Vogts The voyage of the Space Beagle från 1939, närmare bestämt berättelsen Discord in Scarlet från den boken.  Företaget bakom Aliem-filmen stämdes av AE van Vogt. Det gick aldrig till rättegång utan man gjorde upp innan dess. AE van Vogt fick 50 000 dollar.

Terrore Nello Spazio anses också ha inspirerat Pitch Black, den första filmen i serien om Riddick, liksom filmen Mission to Mars.

Alien:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Aliens:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Alien 3:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Alien Resurrection:4 out of 5 stars (4,0 / 5)
Predator:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Predator 2:2 out of 5 stars (2,0 / 5)
Alien vs Predator:2 out of 5 stars (2,0 / 5)

Resten av de nämnda filmerna har jag inte sett.

Ursprungligen postat på Svensson-bloggen år 2012.

 Intressant?
Borgarmedia: BT, HD1, 2, 3, Skanskan1, 2, SMP1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,