Rymdvästern fast bättre än så

4 out of 5 stars (4 / 5) Firefly är en av de SF-serier jag gillar mest. Idén om fribrytare och avvikare, folk som inte vara med och som försöker överleva i utkanten av universum, både rent fysiskt, mental, socialt och kulturellt är ovanlig för TV-mediet i samband med SF-serier. Detta även om Jeunets två SF-filmer, Delikatessen och Alien: Resurrection, är inne på samma tema. Många av skådespelarna från Firefly har också gått vidare till andra storproduktioner eller förekommer i biroller i andra filmer som då ofta har referenser till just Firefly. Jewel Staite kan vi se i Stargate Atlantis, The Killing och många andra TV-serier, Morena Baccarin i Stargate SG-1, V, The Good Wife och Homeland samt många andra filmer och TV-serier, Summer Glau i Terminator: The Sarah Connor Chronicles, Dollhouse, The Cape etc, Nathan Fillion i Desperate Housewives och Castle, Gina Torres i 24, Alias, Standoff, Transformers Prime och Suits med mera. För att nämna några.

FireflyBesättningen ombord på rymdskeppet Firefly är precis som de förlorande sydstatssoldaterna i det US-amerikanska inbördeskriget. De söker sig bort från civilisation, till utkanten och det outforskade. Vilda västern, vilt, våldsamt och ofta olagligt. Kaptenen Malcolm Reynolds (Nathan Fillion) och hans närmaste besättningsman Zoe Reynolds (Gina Torres) var båda soldater på den förlorande sidan i ett krig. De andra i besättningen är med undantag av den prostituerade kvinnan Inara Serra (Morena Baccarin) utanför på ett eller annat sätt. På rymmen, på resa av okänd anledning, behövde ett tillfälligt jobb eller var och är egentligen legosoldat. Med hjälp av ett hjälpligt ihoplappat rymdskepp hankar de sig fram på tillfälliga jobb, lagliga såväl som olagliga. Smuggling, handel, stölder, transporter osv.

Varje avsnitt kan sägas vara ett avslutat äventyr samtidigt som de också ingår i ett längre äventyr. Personer som varit med i ett avsnitt dyker ofta upp fler gånger även senare. Serien är uppbyggd på ett sätt som ligger mitt emellan det sätt som Star Trek och Stargate-serierna är uppbyggda på, med varje avsnitt som ett avslutat äventyr, och Battlestars Galacticas uppbyggnad, i princip utan avsnitt där varje avsnitt har en egen berättelse att förtälja.

Firefly vare en ovanlig Space Opera då den inte handlade inte om några centrala personer med makt som ju annars är det vanliga, utan om figurer i periferin.  Varje avsnitt kanske inte alltid är så spännande men rollfigurerna är intressant och man gillar dem och vill se hur det går. Serien är sammantaget och trots sina få avsnitt och få säsonger en av de allra bästa SF-serie som gjorts.

Tyvärr slutade serien helt abrupt, utan ett ordentligt slut, och inga planer fanns eller finns på nya avsnitt. Seriens extremt trogna fans tog då initiativ till att få nåt bolag att producera en film som gör avslut och avslöjar en del frågetecken. Det blev filmen Serenity. Exempelvis hur Reavers kom att skapas och många andra saker. Men en gåta får vi inte svar på. Vem var egentligen Shepherd Book (Ron Glass)? Vad gjorde han innan han hamnade på Firefly? Varför hamnade han där? Var/är han verkligen präst?

Över tid har Firefly fått en otrolig kultstatus och referenser till TV-serien och en efterföljande filmen Serenity är många i alla möjliga och omöjliga sammanhang:

Brad Wright, co-creator of Stargate SG-1 has said that the 200th episode of SG-1, is ”A little kiss to Serenity and Firefly, which was possibly one of the best canceled series in history”. In the episode, ”Martin Lloyd has come to the S.G.C. [Stargate Command] because even though ”Wormhole X-Treme!” was canceled after three episodes, it did so well on DVD they’re making a feature [film]”.[91] The follow-up film, Serenity, was voted the best science fiction movie of all time in an SFX magazine poll of 3,000 fans.[92]Firefly was later ranked #25 on TV Guide’s Top Cult Shows Ever.[93] The name for the Google beta app Google Wave was inspired by this TV series.[94][95]

On the CBS sitcom, The Big Bang TheorySheldon Cooper is a fan of Firefly. When he and Leonard Hofstadter are discussing their roommate agreement, they instill a passage in which they dedicate Friday nights to watching Firefly, as Sheldon believes it will last for years. Upon its cancellation, he brandsRupert Murdoch, the owner of Fox, a traitor.[96]

On the NBC comedy Community, the characters Troy and Abed are fans of the show. They have an agreement that if one of them dies, the other will stage it to look like a suicide caused by the cancellation of Firefly, in the hopes that it will bring the show back.[97]

In the 2003 Battlestar Galactica miniseries/pilot, a ship resembling Serenity appears in the background of the scene where Laura Roslin (Mary McDonnell) is diagnosed with breast cancer.[98]Serenity is one of several spaceships inserted as cameos into digital effects scenes by Zoic Studios, the company responsible for digital effects in both Firefly and Battlestar Galactica.[98]

In an interview on February 17, 2011, with Entertainment WeeklyNathan Fillion joked that: ”If I got $300 million from the California Lottery, the first thing I would do is buy the rights to Firefly, make it on my own, and distribute it on the Internet”.[99] This quickly gave rise to a fanbased initiative to raising the funds to purchase the rights.[100] On March 7, 2011, the organizers announced the closure of the project due to lack of endorsement from the creators, with $1 million pledged at the time it was shut down.[101] Those fans are now working on creating their own fan-funded science fiction production company.[102]

Joss Whedon, Tim Minear, and cast members Nathan Fillion, Alan Tudyk, Summer Glau, Adam Baldwin and Sean Maher reunited at the 2012 San Diego Comic-Con for a 10th anniversary panel. Ten thousand people lined up to get into the panel, and the panel ended with the entire crowd giving the cast and crew a standing ovation.[103]

A tenth anniversary special, Browncoats Unite, was shown on the Science Channel on November 11, 2012. The special featured Joss Whedon, Tim Minear, and several of the cast members, in a discussion of the history of the series.[104]

The television series Castle, where Nathan Fillion plays the lead character Richard Castle, has made ongoing homages to Firefly. Castle has props from Firefly as decorative items in his home, has dressed up as a ”space cowboy” for Halloween (”You wore that five years ago,” cracked his daughter), speaks Chinese that he learned from ”a TV show [he] loved”, and has made rapid ”two-by-two” finger motions while wearing blue surgical gloves. He has been humorously asked if he has ever heard of a spa known as ”Serenity”, and Firefly catchphrases such as ”shiny”, ”special hell” and ”I was aiming for the head” have been used as punchlines during various dramatic scenes in Castle. He has worked a murder case at a science fiction convention with suspects being the cast of a long-cancelled space opera that only ran for a season, and has had incidental interaction with people portrayed by his Firefly co-stars Adam Baldwin and Gina Torres.

Till detta kan läggas att det finns en referens till Firefly och filmen Serenity även i deckaren The Killing.

Firefly:4 out of 5 stars (4 / 5)
Serenity:4 out of 5 stars (4 / 5)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Utomjordingar landar främst i USA

GreyEnligt de UFO-rapporter som publicerats så syns och landar utomjordingar främst i anglosaxiska länder. Tar vi tre länder med lika stor befolkning så blir skillnaderna i UFO-rapportering tydliga.

  • Storbritannien: 10 000 rapporter
  • Frankrike: 1 600 rapporter
  • Italien: 300 rapporter

Förutom den stora mängden rapporter i engelsktalande länder så finns det också många rapporter från de nordiska länderna. Det tycks finnas en stor kulturell faktor för mängden rapporter. Där det verkas krävas protestantism i någon form och ett högteknologiskt samhälle med kännedom om Science Fiction-litteratur (som är mycket större i anglosaxiska länder än i andra länder) för att man ska se UFOn överhuvudtaget. Snarare än att utomjordingar föredrar Norden och de anglosaxiska länderna.

I filmer är det mycket stor dominans för landningar i USA som exempelvis i Predator II (Rovdjuret II), Närkontakt av tredje graden, E.T. och Terminator-filmerna.

Inlägget är tidigare publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Borgarmedia: DN1234AxessEX, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Planeter kring Alpha Centauri

Alpha Centauri planetAstronomer har hittat en jordliknande planet kring den stjärna, rättare sagt i det stjärnsystem, som ligger närmast vårt eget solsystem, Alfa Centauri. Systemet består av en dubbelstjärna med en tredje kompanjon lite längre ut från sin dubbelsystemet, Proxima Centauri.

Planeten ligger för nära sin sol/stjärna, Alfa Centauri B, för att vara beboelig. Men det är naturligtvis uppseendeväckande och stort att hitta en jordliknande planet så nära. Inga fler planeter har hittats i dubbelstjärnsystemet, men teoretiskt har man beräknat att det kan finnas fler. Det är sånt här som kan få en att fundera på om vi ändå, trots allt, inte är ensamma i universum.

Alfa Centauri-systemet är på grund av sin belägenhet är inom SF-litteraturen ett mycket populärt stjärnsystem för planeter.  I Larry Nivens Known Space Universe ligger planeten Wunderland i systemet, spelet Alpha Centauri utspelas på planeten Chiron i systemet, spelet Escape Velocity har planeten Landfall is Alfa Centauri-systemet, i C.J. Cherryh’s Alliance-Union framtidshistoria är systemet platsen för Beta Station,  i Star Trek och Doctor Who finns bebodda planeter där osv.

Omarbetat inlägg ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Svensk science fiction

Karin BoyeSvenskspråkig science-fiction och fantasy är inte speciellt välkänd. Det har dock genom åren förekommit en del författare i dessa genrer och ett antal mainstreamförfattare har skrivit böcker som tillhör genren. Till de senare hör Harry Martinsson som skrivit Aniara, Karin Boye med den mycket välkända Kallocain, P.C. Jersild med böcker som exempelvis DjurdoktornEn levande själ och Efter floden, Per Wahlöö med Mord på 31:a våningen och StålsprångetIvar Lo-Johansson med Elektra: Kvinna år 2070, Hans Alfredson med Attentatet i Pålsjö skog, Lars Gustafsson med bl.a. Det sällsamma djuret från norr, Steve Sem-Sandberg med Sländornas världSökare i dödsskuggan, Menageriet och novellsamlingen Vilse . Pär Lagerkvist, P O Enquist, Jan Guillou med Gudarnas Berg och Per Rådström. I allmänhet har det i dessa fall handlat om dystopier. Forskare menar också att svenska författare faktiskt påverkat den internationella SF-romanen. Aniara har också resulterat i en opera och det förekommer planer på en filmatisering av Kallocain.

Bland författare som främst har skrivit och skriver science-fiction och fantasy återfinns Otto WittClaes Lundin, Vladimir SemitjovDénis LindbohmSam J. Lundwall, Bertil Mårtensson, Peter Nilson (har dock mest skrivit vetenskaplig litteratur) med bl.a. Arken, Rymdväktaren och Nyaga, Sven-Christer Swahn och Lars Jakobson.

Förutom den redan nämnde Lars Jakobsson återfinns fler nutida svenska författare bland dem som skriver eller skrivit SF och fantasy. En är Jerker Virdborg som skrivit Kall feber som är influerad av Kallocain och Staden och lågorna. Vidare Eskil Block med Kvinnoplaneten, Gunnar Gällmo, George Johansson och K.G. Johansson med Chimärerna och Googolplex.

Andra författare som skrivit SF och Fantasy inkluderar Bertil Cleve, Börje Crona, Sture Lönnerstrand, Olof Möller, Eugen Semitjov (son till Vladimir Semitjov)

Peter Nilsons två böcker Rymdväktaren och Nyaga tillhör enligt mig det bästa som skrivits på svenska i sciencefictiongenren tillsammans med P.C. Jersilds och Per Wahlöös SF-böcker. De senare förbises alltför ofta när det skrivs om svensk sciencefiction men borde läsas av alla intresserade. Samtidigt måste jag också nämna att jag inte läst speciellt mycket svensk SF så mitt tyckande i frågan får tas med en nypa salt.

Utanför böckernas värld förekommer ett antal svenska TV-serier för vuxna som är SF, Ålder okändSvenska Slut och Äkta människor som jag skrivit om tidigare. Humorserien Kenny Starfighter kan väl anses vara ytterligare en även om jag nog uppfattat den som avsedd för barn. Dessutom några serier för barn, Galaxer i mina braxer, Vintergatan 5a, Vintergatan 5bVintergatanTillbaka till Vintergatan, Vid Vintergatans slut, Pax jordiska äventyr, Volrammos och Vägen till Gyllenblå.

Om Kenny Starfighter finns också en film, Kenny Begins. Andra svenska SF-filmer är komedin Blinka lilla stjärna, Gladiatorerna, barnfilmen Gröna gubbar från Y.R., Kraftwerk 3714, Kunskapens pris, den animerade filmen Metropia, Monismanien, kortfilmen Ned$kärning, Res aldrig på enkel biljett, Rymdinvasion i Lappland, Sektor 236 – Tors vrede och Sommarens tolv månader.

En film som är gjord i Sverige men kanske ändå inte kan kallas svensk är Triers Melancholia. Detta blev mycket kortfattat om filmerna och jag ämnar därför återkomma till SF-filmerna och TV-serierna samt deras regissörer med mera.

Efter denna genomgång så kan man nog säga att det finns mycket mer svensk sciencefiction än vad människor i allmänhet är medvetna om.

Till svensk fantasy och fantasyförfattare ska jag också återkomma i ett annat inlägg då de numera blivit rätt så vanliga även om också de i allmänhet är rätt okända. Med ett undantag förstås. Astrid Lindgren.

Läs mer: AB, Bonniers1, 2UNT, SVD1, 2, 3HD, SR, ArbB, Sydsvenskan, DN1, 2Svensson-galaxen, Bokmaffian, Google, Den svenska Argus, Beroende av böcker, Feuerzeug, Ackerfors, Politisk Filosofi, Drömmarnas Berg, Wastelandz, Maskinskrift, Goodreads,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SF-författare som är vänster – del 3

Michael Moorcock

Michael Moorcock

Många människor får ibland för sig att författare som Robert Heinlein är vänster. Det är naturligtvis ett helt vansinnigt ställningstagande. Från 1950-talet fram till 1970-talet var en majoritet av science-fictionförfattarna inte vänster på något sätt. Det gäller också många som uppges ha varit vänster som unga, exempelvis Isaac Asimov. Michael Moorcock, en SF-författare som är frihetlig anarkist skrev 1977 en text, Starship Stormtroopers, som totalt sågade en stor del av den SF som fram tills dess skrivits:

John W. Campbell, who in the late thirties took over Astounding Science Fiction Stories and created what many believe to be a major revolution in the development of sf, was the chief creator of the school known to buffs as ’Golden Age’ sf and written by the likes of Heinlein, Asimov and A.E. Van Vogt wild-eyed paternalists to a man, fierce anti-socialists, whose work reflected the deep-seated conservatism of the majority of their readers, who saw a Bolshevik menace in every union meeting. They believed, in common with authoritarians everywhere, that radicals wanted to take over old-fashioned political power, turn the world into a uniform mass of ’workers’ with themselves (the radicals) as commissars. They offered us such visions, when they attempted any overt discussion of politics at all. They were about as left-wing as The National Enquirer or The Saturday Evening Post (where their stories occasionally were to appear). They were xenophobic, smug and confident that the capitalist system would flourish throughout the universe, though they were, of course, against dictators and the worst sort of exploiters (no longer Jews but often still ’aliens’). Rugged individualism was the most sophisticated political concept they could manage — in the pulp tradition, the Code of the West became the Code of the Space Frontier, and a spaceship captain had to do what a spaceship captain had to do…

[…]

By the early fifties Astounding had turned by almost anyone’s standard into a crypto-fascist deeply philistine magazine pretending to intellectualism and offering idealistic kids an ’alternative’ that was, of course, no alternative at all. Through the fifties Campbell used his whole magazine as propaganda for the ideas he promoted in his editorials. His writers, by and large, were enthusiastic. Those who were not fell away from him, disturbed by his increasingly messianic disposition (Alfred Bester gives a good account of this). Over the years Campbell promoted the mystical, quasi-scientific Scientology (first proposed by one of his regular writers L. Ron Hubbard and aired for the first time in Astounding as ’Dianetics: The New Science of the Mind’), a perpetual motion machine known as the ’Dean Drive’, a series of plans to ensure that the highways weren’t ’abused’, and dozens of other half-baked notions, all in the context of cold-war thinking. He also, when faced with the Watts riots of the mid-sixties, seriously proposed and went on to proposing that there were ’natural’ slaves who were unhappy if freed. I sat on a panel with him in 1965, as he pointed out that the worker bee when unable to work dies of misery, that the moujiks when freed went to their masters and begged to be enslaved again, that the ideals of the anti-slavers who fought in the Civil War were merely expressions of self-interest and that the blacks were ’against’ emancipation, which was fundamentally why they were indulging in ’leaderless’ riots in the suburbs of Los Angeles! I was speechless (actually I said four words in all — ’science-fiction’ — ’psychology’ — Jesus Christ!’- before I collapsed), leaving John Brunner to perform a cool demolition of Campbell’s arguments, which left the editor calling on God in support of his views — an experience rather more intense for me than watching Doctor Strangelove at the cinema.

Starship Troopers (serialised in Astounding as was most of Heinlein’s fiction until the early sixties) was probably Heinlein’s last ’straight’ sf serial for Campbell before he began his ’serious’ books such as Farnham’s Freehold and Stranger in a Strange Land — taking the simplified characters of genre fiction and producing some of the most ludicrously unlikely people ever to appear in print. In Starship Troopers we find a slightly rebellious cadet gradually learning that wars are inevitable, that the army is always right, that his duty is to obey the rules and protect the human race against the alien menace. It is pure debased Ford out of Kipling and it set the pattern for Heinlein’s more ambitious paternalistic, xenophobic (but equally sentimental) stories which became for me steadily more hilarious until I realised with some surprise that people were taking them as seriously as they had taken, say, Atlas Shrugged a generation before — in hundreds of thousands! That middle-America could regard such stuff as ’radical’ was easy enough to understand. I kept finding that supporters of the Angry Brigade were enthusiastic about Heinlein, that people with whom I thought I shared libertarian principles were getting off on every paternalistic, bourgeois writer who had ever given me the creeps! I still can’t fully understand it. Certainly I can’t doubt the sincerity of their idealism. But how does it equate with their celebration of writers like Tolkein and Heinlein? The clue could be in the very vagueness of the prose, which allows for liberal interpretation; it could be that the ciphers they use instead of characters are capable of suggesting a wholly different meaning to certain readers. To me, their naive and emblematic reading of society is fundamentally misanthropic and therefore anti-libertarian. We are faced, once again, with quasi-religion, presented to us as radicalism. At best it is the philosophy of the Western applied to the complex social problems of the twentieth century — it is Reaganism, it is John Wayne in Big John Maclean and The Green Berets, it is George Wallace and Joe McCarthy — at its most refined it is William F. Buckley Jr., who, already a long way more sophisticated than Heinlein, is still pretty simple-minded.

Michael Moorcock är uppenbarligen mycket upprörd och har svårt att förstå varför annars bra, tänkande och reflekterande vänstermänniskor gillar reaktionär och/eller konservativ science-fiction. Han verkar inte förstå att man faktiskt kan gilla saker utan att köpa eller gilla själva budskapet i boken man läser eller just läst. Det är för övrigt väldigt lite SF-litteratur som faller Moorcock i smaken:

It was Alfred Bester who first attracted me to science fiction. I’d read some fantasy and Edgar Rice Burroughs before that, but I thought that if The Stars My Destination (also called Tiger! Tiger!) was sf, then this was the fiction for me. It took me some years to realise that Bester was one of the few exceptions. At the ending of The Stars My Destination the self-educated, working class, ’scum of the spaceways’, Gully Foyle, comes into possession of the substance known as PyrE, capable of detonating at a thought and probably destroying the solar system at very least. The plot has revolved around the attempts of various powerful people to get hold of the stuff. Foyle has it. Moral arguments or forceful persuasions are brought against him to make him give PyrE up to a ’responsible’ agency. In the end he scatters the stuff to ’the mob’ of the solar system. Here you are, he says, it’s yours. Its your destiny. Do with it how you see fit.

This is one of the very, very few ’libertarian’ sf novels I have ever read. If I hadn’t read it, I very much doubt I should have read any more sf. It’s a wonderful adventure story. It has a hero developing from a completely stupefied, illiterate hand on a spaceship to a brilliant and mature individual taking his revenge first on those who have harmed him and then gradually developing what you might call a ’political conscience.’ I know of no other sf book which so thoroughly combines romance with an idealism almost wholly acceptable to me. It is probably significant that it enjoys a relatively small success compared to, say, Stranger in a Strange Land.

Leaving aside the very worthy but to my mind journalistic The Dispossessed by U.K. Le Guin, it is quite hard for me to find many other examples of sf books which, as it were, ’promote’ libertarian ideas. M. John Harrison is an anarchist. His books are full of anarchists — some of them very bizarre like the anarchist aesthetes of The Centauri Device. Typical of the New Worlds school he could be described as an existential anarchist. There is Brian Aldiss with his Barefoot in the Head vision of an LSD ’bombed’ Europe almost totally liberated and developing bizarre new customs. There are J. G. Ballard’s ’terminal ironies’ such as The Atrocity Exhibition and Crash and so on, which have brought criticisms of ’nihilism’ against him. There is Joanna Russ’s marvellous The Female Man. So little sf has fundamental humanitarian values, let alone libertarian ideals, one is hard put to find other examples. My own taste, I suppose, is sometimes at odds with my political views. I admire Barrington J. Bayley, whose stories are often extremely abstract. One of his most enjoyable books recently published is The Soul of the Robot which discusses the nature of individual identity. Charles L. Harness is another favourite of mine. The Rose, in particular, lacks the simplifications of most sf, and The Paradox Men with its sense of the nature of Time, its thief hero, its ironic references to America Imperial, is highly entertaining. I also have a soft spot for C. M. Kornbluth who to my mind had a rather stronger political conscience than he allowed himself, so that his stories are sometimes confused as he tried to mesh middle-American ideas with his own radicalism. One of my favourites (though structurally it is a bit weak) is The Syndic (about a society where a rather benign Mafia is paramount). Fritz Leiber is probably the best of the older American sf writers for his prose-style, his wit and his humanity, as well as his abiding contempt for authoritarianism. His Gather, Darkness is one of the best sf books to relate political power to religious power (this was also serialised in Astounding during the forties . John Brunner, author of the CND marching song ’H-Bomb’s Thunder’, often writes from a distinctly socialist point of view. Harlan Ellison, who for some time had associations with a New York street gang and who has identified himself for many years with radicalism in the US, writes many short stories whose heroes have no truck with authority of any sort, though the conventions of the genre sometimes get in the way of the essential messages of his stories. This has to be true of most genre fiction. Ellison’s best work is written outside the sf genre. Philip K. Dick, John Sladek, Thomas M.Disch, Joanna Russ…

I ovanstående uppräkning av författare han gillar så förekommer en del författare som även nämnts i mina tidigare inlägg om SF-författare som är vänster. Exempelvis Joanna Russ, Harlan Ellison, John Brunner, C.M. Kornbluth, Ursula K. Le Guin och J.G. Ballard men även en del jag inte tidigare nämnt som John Sladek, Thomas M. Disch (fast är han verkligen vänster?), Fritz Leiber, Charles L. Harness, Barrington J. Bayley, M. John Harrison och Alfred Bester.  Men han avfärdar såna som H.G. Wells och Jack London som överhuvudtaget varande frihetliga eller vänster. Båda är kända för en del reaktionära och konservativa ställningstaganden.

En del av de författare Moorcock tar upp nämns också i en del andra texter om röd SF som exempelvis ett blogginlägg på Spirit of Contradiction där förutom Iain Banks, Ursula K. Le Guin och Ken MacLeod också Harry Harrison, Charles Stross och James P. Hogan nämns. Charles Stross uppfattar inte jag som politiskt radikal på något sätt och James P. Hogan var kanske politisk radikal som ung, men tycks ha blivit allt mer reaktionär och förvirrad. Inlägget på Spirit of Contradiction hänvisar också till China Miévilles lista på 50 SF-böcker en vänstermänniska bör läsa.

 Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Iain Banks – SF-författare med hjärtat till vänster

Iain BanksIain Banks, född 16 februari 1954 i Dunfermline, är en skotsk författare. Han skriver mainstreamlitteratur som Iain Banks och science fiction som Iain M. Banks.

Banks läste engelska, filosofi och psykologi vid University of Stirling. Efter sina akademiska studier flyttade han till London och bodde i södra England till 1988, då han återvände till Skottland, först i Edinburgh och senare Fife.

Banks’ far var officer i Amiralitetet och hans mor var professionell skridskoåkare. Banks träffade sin blivande hustru Annie i London, innan hans första bok släpptes 1984. De gifte sig i Hawaii 1992.

En stark medvetenhet om historia och övertygelser skymtar i Banks författargärning. Politiskt står han till vänster och tillhör den grupp som försöker ställa Tony Blair inför riksrätt för att bland annat ha ljugit om Irakkriget. Banks har även uttalat sitt stöd för skotsk självständighet. Tidigare var han en av de som skrev under Declaration of Calton Hill, som krävde skotsk självständighet.

Banks är en sekulär humanist och ”Honorary Associate of the National Secular Society” och en framstående supporter för Humanist Society of Scotland.

Kulturen-romanerna består för närvarande av en dekalogi:

1987 Consider Phlebas

Den första Kulturen-romanen. Dess huvudperson arbetar åt det religiösa Idiran-imperiet mot Kulturen. En rik, även om den i grunden är en rak berättelse om att rädda en av Kulturens artificiella nästan mänskliga ”förnimmare”, Qualia-medvetandena, så äger den rum mot bakgrundsmullret från det galax-omspännande Idirankriget.

1988 The Player of Games

En skicklig men uttråkad game-spelare från Kulturen är insyltad och utpressad att arbeta som Särskilda Omständigheter agent i det brutala interstellära Azad-Imperiet. Deras samhällssystem och statsledning är helt baserad på ett sinnrikt strategispel.

1990 Use of Weapons

En snårig berättelse om en Kulturens legosoldat kallad Zakalwe. Kapitel som beskriver dennes äventyr för Särskilda Omständigheter växlar med historier från hans förflutna, där läsaren sakta upptäcker varför denne man är så bekymrad

1991 The State of the Art

En novellsamling, varav flertalet saknar samband med Kulturen. Den innehåller dock två noveller och den eponymiska titel-kortromanen, vilka utspelar sig i detta universum. Kortromanen handlar om ett Kulturen-uppdrag till Jorden under 1970-talet.

1996 Excession

Kulturens Psyken upptäcker ett Externkontext Problem, en term myntad av Banks för romanens ändamål; något är så sällsport oväntat och sällsamt att det skulle kunna skaka deras civilisation i sina grundvalar.

1998 Inversions

Detta är helt klart ett Särskilda Omständigheter uppdrag sett från andra sidan – på en planet vars utvecklingsnivå är ungefär på 1200-talets Europas. Inversions har inte fått etiketten ”En Kulturen-roman”, men den anses allmänt utspela sig i samma universum.

2000 Look to Windward

Lite av en uppföljare till Consider Phlebas. Kulturen har lagt sig i Chels utveckling med förskräckande följder. Nu i ljuset av en stjärna, som förstördes 800 år tidigare under Idiran-kriget, kläcks planer för hämnd.

2008 Matter

Djan Seriy Anaplian, en Särskilda Omständigheter agent, återvänder till sin krigshärjade feodala värld. Kulturen måste avgöra om man ska blanda sig i denna världs problem eller ej.

2010 Surface Detail

En före detta slavinna, som blev mördad av sin ägare och sedan reinkarnerad genom intervention från en av Kulturens goldondrar, söker hämnd mot den vidare backgrunden av en intrig i ett krig mellan de virtuella och verkliga världarna över virtuella Helvetens framtid.

Intressant intervju med Iain Banks i Socialist Review. Enligt media har Iain Banks drabbats av cancer och har bara en kort tid kvar att leva.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Postapokalyptiska filmer – hur kan man missa Blade Runner?

bladerunner.jpgSVD har gjort en tidslinje och över och ett reportage om postapokalyptiska/apokalyptiska filmer, men missar flera av de bästa. Möjligen för att de första filmerna i samma serier är med, men ändå. Med i listan finns Mad Max och Terminator 1, men inte de bättre filmerna Road Warrior och T2.

Inte heller finns Alien 3 och Alien 4 med. Bägge två är att betrakta som postapokalyptiska filmer. Speciellt nummer 4 där man till slut landar på jorden som är helt ödelagd. Ingen av de som landar på jorden har ju nånsin varit där förut, så de vet ju inte sanningen, men vi som tittare vet ju.

Och så har man missat flera av filmerna från 1950-talet, som Mannen från Mars 1951 (fast den räknas kanske inte, den går ju ut på att förhindra apokalypsen kan man säga) och den rejält läskiga Världsrymden anfaller från det på alla sätt erkänt bra året 1956, en film som är klart bättre än den listade Triffiderna anfaller från 1961.

Och hur i hela världen kan man ha missat världens bästa SF-film, Blade Runner. Det är faktiskt obegripligt.

SVD har dessutom också länkat till en spellista på Spotify.

Ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Borgarmedia: DN, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Avatar – indianer och vita i rymden

4 out of 5 stars (4 / 5) Filmen Avatar är på ytan en science-fictionfilm. Men i verkligheten är det en klassisk film om de vitas erövring av den US-amerikanska västern plus civilisationskritik, kritik av US-amerikansk imperialism och kritik mot plundring av naturresurser.

Avatar utspelar sig på planeten Pandora (egentligen en måne runt en planet i solsystemet Alpha Centauri A), där det bor en inhemsk art humanoider, Na’vi. De lever i harmoni med naturen och planeten. Deras samhälle och värld är en slags Gaia, en tänkande värld där allt är en del av samma organism och där världen själv är guden, Eywa. Likheten mellan na’vi och indianer är tydlig, kopplingen mellan folk och natur, människa och natur påminner om många indianers syn på naturen och människan.

Neytiri och jakesully

Det är en film som i sitt upplägg nästan exakt är samma film som Dansar med vargar. Skadad soldat kommer till utpost, skadad soldat överges ensam och måste umgås med ”vildarna” som visar sig vara oerhört civiliserade. Soldaten blir förälskad i en kvinna ur ursprungsbefolkningen, han blir upptagen i stammen, byter sida, blir tillfångatagen, rymmer, deltar i motståndet mot inkräktarna. Skillnaden är att i Dansar med vargar så är indianerna förlorare, i Avatar är na’vi vinnare. Så långt. När den gamle hövdingen uppgivet säger att det vita kommer att fortsätta komma och det går inte så säger jakesully (soldaten, hjälten till avatar) i Avatar att man kan stoppa dem genom att kämpa mot dem. SF-formatet möjliggör ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som inte fanns i verkligheten och inte finns i Dansar med vargar. Fast Dansar med vargar är en bättre film.

Men kanske kommer människorna ändå tillbaks? Uppföljare är på gång. Det är inte slut än alltså. Och kanske blir det inte så lyckligt i slutändan.

Givet att man accepterar de förutsättningar som SF-formatet innebär så tycker jag filmen var spännande och romantisk. En kombination jag gillar. Det är trovärdigt att na’vi nästan blir besegrade då de har primitiva vapen som pilbågar, spjut och slungor och strider mot en högteknologisk motståndare som kan färdas genom rymden. En civilisation med mechas, rymdskepp, avatarer, helikoptrar, moderna skjutvapen osv. Dessutom ett folk, människor, som är desperata då de har förstört sin egen planet som är döende. Men det är också trovärdigt att samma högteknologiska civilisation inte har en chans mot naturen, planeten i sig. En vacker film, en film om indianer och vita på en annan planet.

Själva Gaia-hypotesen förekommer för övrigt i många SF-historier. Planeten Pandora påminner i mångt och mycket om planet Midworld i Alan Dean Fosters böcker Midworld och Mid-Flinx. I Isaac Asimovs böcker Foundation’s Edge och Foundation & Earth förekommer en planet med namnet Gaia där planeten har intelligens, i  Lovelock  av Orson Scott Card & Kathryn H. Kidd används hypotesen liksom i Helliconia-trilogin av Brian W. Aldiss för att nämna några.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Mer: Avatar-Wiki, GPSVDGuardian1234Empire OnlineColliderDN12Simonsblogg,
Läs även andra bloggares åsikter om 

Illustrerade mannen

Mannen som skrev en av min ungdoms mest imponerande böcker är död. Författaren som dött är Ray Bradbury och boken jag blev så imponerad av som tonåring var Den illustrerade mannen. Ray Bradbury är mest känd för Fahrenheit 451 men de böcker jag tyckt bäst om är Invasion på Mars, Den illustrerade mannen och Oktoberlandet. Novellsamlingar som berörde mig bra mycket mer än Fahrenheit 451.

Utdrag från Illustrated Man:

Prologue

It was a warm afternoon in early September when I first met the Illustrated Man. Walking along an asphalt road, I was on the final long of a two weeks’ walking tour of Wisconsin. Late in the afternoon I stopped, ate some pork, beans, and a doughnut, and was preparing to stretch out and read when the Illustrated Man walked over the hill and stood for a moment against the sky.

I didn’t know he was Illustrated then. I only know that he was tall, once well muscled, but now, for some reason, going to fat. I recall that his arms were long, and the hands thick, but that his face was like a child’s, set upon a massive body.

He seemed only to sense my presence, for he didn’t look directly at me when he spoke his first words.

”Do you know where I earn find a job?”

”I’m afraid not,” I said.

”I hadn’t bad a job that’s lasted in forty years,” he said.

Though it was a hot late afternoon, he wore his wool shirt buttoned tight about his neck. His sleeves were rolled and buttoned down over his thick wrists. Perspiration was streaming from his face, yet he made no move to open his shirt.

”Well,” he said at last, ”this is as good a place as any to spend the night. Do you mind company.”

”I have some extra food you’d be welcome to,” I said.

He sat down heavily, grunting. ’You’ll be sorry you asked me to stay,” he said. ”Everyone always is. That’s why I’m walking. Here it is, early. September, the cream of the Labor Day carnival season. I should be making money hand over fist at any small town side show celebration, but here I am with no prospects.”

He took off an immense shoe and peered at it closely. ”I usually keep a job about ten days. Then something happens and they fire me. By now every carnival in America won’t touch me with a ten-foot pole.”

”What seems to be the trouble?” I asked.

For answer, he unbuttoned his tight collar, slowly. With his eyes shut, he put a slow hand to the task of unbuttoning his shirt all the way down. He slipped his fingers in to feel his chest. ”Funny,” he said, eyes still shut. ’You can’t feel them but they’re there. I always hope that someday I’ll look and they’ll be gone. I walk in the sun for hours on the hottest days, baking, and hope that my sweat’ll wash them off, the sun’ll cook them off, but at sundown they’re still there.” He turned his head slightly toward me and exposed his chest. ”Are they still there now?”

After a long while I exhaled. ”Yes,” I said. ”They’re still there.”

The Illustrations.

”Another reason I keep my collar buttoned up,” he said, opening his eyes, ”is the children. They follow me along country roads. Everyone wants to see the pictures, and yet nobody wants to see them.”

He took his shirt off and wadded it in his hands. He was covered with Illustrations from the blue tattooed ring about his neck to his belt line.

”It keeps right on going,” he said, guessing my thought. ”All of me is Illustrated. Look.” He opened his hand. On his palm was a rose, freshly cut, with drops of crystal wake among the soft pink petals. I put my hand out to touch it, but it was only an Illustration.

As for the rest of him, I cannot say how I sat and stared, for be was a riot of rockets and fountains and people, in such intricate detail and color that you could hear the voices murmuring small and muted, from the crowds that inhabited his body. When his flesh twitched, the tiny mouths flickered, the tiny green-and-gold eyes winked, the tiny pink hands gestured. There were yellow meadows and blue rivers and mountains and stars and suns and planets spread in a Milky Way across his chest. The people themselves were in twenty or more odd groups upon his arms, shoulders, back, sides, and wrists, as well as on the flat of his stomach. You found them in forests of hair, lurking among a constellation of freckles, or peering from armpit caverns, diamond eyes aglitter. Each seemed intent upon his own activity, each was a separate gallery portrait.

”Why, they’re beautiful!” I said.

How can I explain about his Illustrations? If El Greco had painted miniatures in his prime, no bigger than your hand, infinitely detailed, with all his sulphurous color, elongation, and anatomy, perhaps he might have used this man’s body for his art. The colors burned in three dimensions. They were windows looking in upon fiery reality. Here, gathered on one wall, were all the finest scenes in the universe the man was a walking treasure gallery. This wasn’t the work of a cheap carnival tattoo man with three colors and whisky on his breath. This was the accomplishment of a living genius vibrant, clear, and beautiful.

”Oh, yes,” said the Illustrated Man. ”I’m so proud of my Illustrations that I’d like to burn them off. I’ve tried sandpaper, acid, a knife . . .”

The sun was setting. The moon was already up in the East.

”For, you see,” said the Illustrated Man, ”these Illustrations predict the future.”

I said nothing.

”It’s all right in sunlight,” he went on.

”I would keep a carnival day job. But at night–the pictures move. The pictures change.”

I must have smiled. ”How long have you been Illustrated?”

”In 1900, when I was twenty years old and working a carnival, I broke my leg. It laid me up; I had to do something to keep my band in, so I decided to get tattooed.”

”But who tattooed you? What happened to the artist?”

”She went back to the future,” he said. ”I mean it. She was an old woman in a little house in the middle of Wisconsin here somewhere not far from this place. A little old witch who looked a thousand years old one moment and twenty years old the next, but she said she could travel in time. I laughed. Now, I know better.”

”How did you happen to meet her?”

He told me. He had seen her painted sign by the road SKIN ILLUSTRATION! Illustration instead of tattoo! Artistic! So he had sat all night while her magic needles stung him wasp stings and delicate bee stings. By morning he looked like a man who had fallen into a twenty color print press and been squeezed out, all bright and picturesque.

”I’ve hunted every summer for fifty years,” he said, putting his hands out on the air. ”When I find that witch I’m going to kill her.”

The sun was gone. Now the first stars were shining and the moon had brightened the fields of grass and wheat. Still the Illustrated Man’s pictures glowed like charcoals in the half light, like scattered rubies and emeralds, with Rouault colors and Picasso colors and the long, pressed out El Greco bodies.

”So people fire me when my pictures move. They don’t like it when violent things happen in my Illustrations. Each Illustration is a little story. If you watch them, in a few minutes they tell you a tale. In three hours of looking you could see eighteen or twenty stories acted right on my body, you could hear voices and think thoughts. It’s all here, just waiting for you to look. But most of all, there’s a special spot on my body.” He bared his back. ”See?” There’s no special design on my right shoulder blade, just a jumble.”

”Yes. ”

”When I’ve been around a person long enough, that spot clouds over and fills in. If I’m with a woman, her picture comes there on my back, in an hour, and shows her whole life-how she’ll live, how she’ll die, what she’ll look like when she’s sixty. And if it’s a man, an hour later his picture’s here on my back. It shows him falling off a cliff, or dying under a. train. So I’m fired again.”

All the time he had been talking his hands had wandered over the Illustrations, as if to adjust their frames, to brush away dust–the motions of a connoisseur, an art patron. Now he lay back, long and full in the moonlight. It was a warm night. There was no breeze and the air was stifling. We both had our shirts off.

”And you’ll never found the old woman?”

”Never.”

”And you think she came from the future?”

”How else could she know these stories she painted on me?”

He shut his eyes tiredly. His voice grew fainter. ”Sometimes at night I can fed them, the pictures, like ants, crawling on my skin. Then I know they’re doing what they have to do. I never look at them any more. I just try to rest. I don’t sleep much. Don’t you look at them either, I warn you. Turn the other way when you sleep.”

I lay back a few feet from him. He didn’t seem violent, and the pictures were beautiful. Otherwise I might have been tempted to get out and away from such babbling. But the Illustrations . . . I let my eyes fill up on them. Any person would go a little mad with such things upon his body.

The night was serene. I could bear the Illustrated Man’s breathing in the moonlight. Crickets were stirring gently in the distant ravines. I lay with my body sidewise so I could- watch the Illustrations. Perhaps half an hour passed. Whether the Illustrated Man slept I could not tell, but suddenly I heard him whisper, ’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

The pictures were moving, each in its turn, each for a brief minute or two. There in the moonlight, with the tiny tinkling thoughts and the distant sea voices, it seemed, each little drama was enacted. Whether it took an hour or three hours for the dramas to finish, it would be hard to say. I only know that I lay fascinated and did not move while the stars wheeled in the sky.

Eighteen Illustrations, tighten tales. I counted them one by one.

Primarily my eyes focused upon a scene, a large house with two people in it. I saw a flight of vultures on a blazing flesh sky, I saw yellow lions, and I heard voices.

Jag måste säga att boken gör starkt intryck på mig även idag.

’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Borgarmedia: DN, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp The Illustrated Man hos Adlibris

Köp The October Country hos Adlibris

Köp The Martian Chronicles hos Adlibris

Alien-filmerna

AlienEmma Engström i GP har återsett Alien-filmerna men har inte förstått allt. Det är i alla fall min slutsats. Den fjärde filmen, Alien Resurrection, som hon inte alls gillar har nämligen ett litet subtilt underliggande budskap som hon inte verkar ha greppat. De enda överlevande ”människorna” är nämligen sådan som inte är människor fullt ut  om man ska gå efter fördomar om en riktig och normal människa. Om man nu kan uttrycka sig så. Det är en robot (android), en fysiskt handikappad, en förståndshandikappad coh en person som bara är delvis alien och delvis människa. De ”normala” överlever inte och när de vill ta sig till de ”normalas” paradis jorden där ingen av dem tidigare varit så är detta förstört. Av allt att döma är det människorna, de normala människorna själva som förstört jorden och utplånat civilisationen. Inte aliens.

Sämst i mitt tycke är den tredje filmen där det finns logiska luckor och handlingen är seg.

Men hon konstaterar att den andra filmen, Aliens, är en mycket bra action-film med kamp mellan två ”mödrar”. Alien-drottningen mot Ripley:

Sigourney Weavers androgyna utstrålning används fullt ut i denna hårda och perfekt utförda actionfilm, där James Cameron i manus och regi lever ut alla de kvinnliga actionhjältefantasier som han sjösatte i Terminator några år tidigare. Cameron plockar upp influenser från Ramboestetiken och pumpar upp monstret till bristningsgränsen, till en gigantisk aliendrottning. Moderskapssymboliken, som antyddes i ettan, växer sig stark när Ripley adopterar en överlevande flicka och samtidigt slåss mot aliens överlägsna reproduceringsförmåga.

Den första filmen, Alien, är förstås ett skräck-mästerverk och en sekvens i den har föranlett den film som just haft premiär i Sverige och som utspelar sig i samma universum som Alien-filmerna. Nämligen Prometheus. Med Noomi Rapace i en av huvudrollerna.

Emma Engström underlåter samtidigt att nämna de övriga filmer som utspelar sig i samma universum som eller som inspirerat Alien-filmerna liksom den bok som sannolikt inspirerat Alien. Nämligen filmerna It! The Terror From Beyond Space från 1958, Terrore Nello Spazio (Planet of the Vampires) från 1965, Predator, Predator 2, Predators, Alien vs Predator och Alien vs Predator 2.

Boken som är förebild eller inspiration till till den första Alien-filmen liksom till Terrore Nello Spazio och IT! The Terror From Beyond Space är A.E. van Vogts The voyage of the Space Beagle från 1939, närmare bestämt berättelsen Discord in Scarlet från den boken.  Företaget bakom Aliem-filmen stämdes av AE van Vogt. Det gick aldrig till rättegång utan man gjorde upp innan dess. AE van Vogt fick 50 000 dollar.

Terrore Nello Spazio anses också ha inspirerat Pitch Black, den första filmen i serien om Riddick, liksom filmen Mission to Mars.

Alien:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Aliens:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Alien 3:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Alien Resurrection:4 out of 5 stars (4,0 / 5)
Predator:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Predator 2:2 out of 5 stars (2,0 / 5)
Alien vs Predator:2 out of 5 stars (2,0 / 5)

Resten av de nämnda filmerna har jag inte sett.

Ursprungligen postat på Svensson-bloggen år 2012.

 Intressant?
Borgarmedia: BT, HD1, 2, 3, Skanskan1, 2, SMP1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

De har ”försvunnit” in i fantasy-böckerna

Troll, Tuvstarr, John BauerSagofigurerna, spökena, knytten ta försvunnit in i fantasy-böckerna, skräckböckerna- och filmerna. In i SF-litteraturen och SF-filmerna. In i rollspelens värld. Med lajv, brädspel etc. Där finns de alla, vättarna, tomtarna, alverna, älvorna, vampyrerna, varulvarna. Så de har egentligen inte försvunnit. Bara flyttat på sig. När vi inte längre skräms av vår omgivning låter vi oss kittlas och skrämmas av filmer, böcker och spel.

Men folkslivsforskaren Ebbe Schön har inte riktigt hängt med i denna utveckling tror jag (fast han har verkar dock ha viss kännedom om dagens läge). Oknytten som han sägerGengångare, monster, vampyrer och zombies. I fantasy-böckerna lever de. Drakarnagriparna och alla de andra sagoväsen som folktron i världens många länder skapat.

De lever vidare i annan form, som en slags kultur, ibland subkultur. Men alltid där. De lever och frodas i människans fantasi. Trots att det inte alltid är så mörkt i verkligheten, så är det ofta mörkt i böckernas, spelens och filmernas SF- eller fantasy-världar.

Och kanske blir de mer levande nu, när en SF-författare fått nobelpriset.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2007.

Läs mer: Kindred SocietyFantasyLajvRollspelSF
Borgarmedia: AB
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kultureliten dömer ut SF

Jag läser hos Erik Berg på bloggen Approximation att när delar den svenska kultureliten diskuterade Doris Lessing i radioprogrammet Kulturnytt så dömde man ut SF-litteraturen och specifikt Doris Lessings Shikasta-böcker med svepande formuleringar som ”just de böckerna” inte hade ”några större litterära kvalitéer” eftersom det är svårt att ”göra något bra av science fiction”.

Men ingen av de som uttalade sig hade läst Shikasta-böckerna! Vilket förakt! Vilken nonchalans!

Har de som uttalde sig överhuvudtaget läst nån science fiction överhuvudtaget. Förmodligen inte. Litterära kvalitéer? Det är klart att det finns litterär kvalitet i SF-böcker också. Liksom spänning. En annan litterär kvalitet som många människor gillar. Men som kanske inte anses vara det av finkulturella tyckare. Har de läst Iain Banks? Har de läst Ursula K. LeGuin? Eller nån annan av de högkvalitativa och bra författare som skriver SF-böcker. Harlan Ellison, JG Ballard, Alastair Reynolds, Greg Bear, Kristin Kathryn Rusch?

Är de medvetna om att väldigt många SF-författare är kvinnor? Att SF-litteraturen lämpar sig väldigt väl för att diskutera jämställdhet mellan könen, alternativa samhällsformer, jämlikhetsfrågor etc. Just därför att man inte behöver ta hänsyn till det existerande. Detta faktum gör att man lättare kan fundera i andra banor än de vanliga.

Läs dock Jonas Thente i DN. Hans skriver bra om SF, Kulturmaffian och Doris Lessing.

Kanske får vi med nobelpriset till en SF-författare äntligen ett erkännande av SF-litteraturen i Sverige. Kanske kommer mer SF nu att översättas. Man kan alltid hoppas.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2007.

Intressant?
Andra bloggar om: