Jens Lapidus bok Paradis City är något så ovanligt som en svensk science-fiction-historia. Det handlar om en relativt snar framtid och mycket påminner om idag även om samhället är mer segregerat, rasismen institutionaliserad, apartheid införd och de om har en utländsk bakgrund är förpassade till muromgärdade ghetton.
Själva storyn liknar Flykten till New York men i bokform. Vilket väl inte är så förvånande då Jens Lapidus i grunden är en deckarförfattare. Det känns som en lång bok. Det märkliga är att trots längden ändå finns en del logiska märkligheter.
Dessutom dras den av ett problem som finns i nästan alla spänningsserier, deckare och thrillers av idag. Samma problem finns också många såpor och romantiska komedier. För att förlänga historien och inte hitta lösningar så ser manusförfattare och författare till att alla människor förhindras att faktiskt prata med varandra. Dessa grepp är bar till för att kunna göra fler avsnitt och göra böckerna längre. Men det innebär att det i allmänhet också blir en mycket sämre historia.
I Lapidus bok yttrar det sig genom att varenda person pratar en himla massa, men aldrig om nåt djupare eller med den person som de egentligen ska prata med. Något som leder ologiskt agerande och korkade val. Faktum är att det också gör Paradis City till en tråkig bok. Det är betydligt mer spännande att läsa Diamant Salihus verklighetsbeskrivning Tills alla dör. Även den handlar om Rinkeby och resten av Järvafältet precis som Paradis City.
Paradis City hade kunnat vara en bra bok. Om den varit på cirka 300 sidor och alla dumma saker som bara finns där för att förlänga berättelsen tagits bort. För den som gillar den här typen av historier kan den ändå vara läsvärd, men framförallt tycker jag att en då ska läsa två betydligt bättre science-fictionberättelser och deckare om en nära framtid i Sverige. Per Wahlöös Stålsprånget och Tandooriälgen av Zac O’Yeah.
Läs mer: