Stöld ligger bakom Planet 9 i vårt solsystem

En extrasolär planet, en exoplanet, har per definition varit en planet belägen utanför vårt eget solsystem. Nu verkar det som att den definitionen inte är gångbar längre. Enligt astronomer i Lund pekar mycket på att Planet 9 fångats upp av solen när solen var ung och sedan dess, oupptäckt, varit en del av vårt solsystem.

Planet 9

– Det är nästan ironiskt att medan astronomer ofta hittar exoplaneter många hundra ljusår bort i andra solsystem så har vi sannolikt en som gömmer sig på vår egen bakgård, säger Alexander Mustill, astronom vid Lunds universitet i ett pressmeddelande.

Solen stal Planet 9 ur en annan omloppsbana

Stjärnor föds i kluster och passerar då ofta nära varandra. Det är i dessa möten som en stjärna kan ”stjäla” en eller flera planeter som ligger i omloppsbana runt en annan stjärna. Så har det förmodligen gått till när vår egen sol fångat Planet 9.

I en datorsimulerad modell har Alex Mustill tillsammans med astronomer i Lund och Bordeaux visat att Planet 9 förmodligen har fångats upp av vår egen sol när Planet 9 låg i omloppsbana runt en annan stjärna. När den stjärnan hamnade väldigt nära vår egen sol så lade solen beslag på Planet 9.

– Planet 9 kan mycket väl ha ”knuffats” av andra planeter och när den hamnat i en alltför vid omloppsbana runt sin egen stjärna kan vår sol ha passat på att stjäla och tillfångata Planet 9 från ursprungsstjärnan. När solen senare har avlägsnat sig från stjärnklustret där den föddes har Planet 9 fastnat i omloppsbana runt solen, säger Alexander Mustill.

Tio gånger större än jorden

– Det finns ingen bild av Planet 9, inte ens en ljuspunkt. Ingen vet om den består av sten, is eller gas. Allt vi vet är att dess massa förmodligen är ungefär tio gånger så stor som jordens massa.

Ännu återstår mycket forskning innan det med säkerhet går att fastslå att Planet 9 är den första exoplaneten i vårt solsystem. Visar det sig stämma tror Alexander Mustill att studierna av rymden och förståelsen av solens och jordens skapelse kommer att ta stora steg framåt.

– Det är den enda exoplaneten som vi realistiskt sett skulle kunna nå med en rymdsond, säger han.

Artikeln publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society Letters, MNRASL.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Utomjordiska hav kan innebära att liv är vanligare än vi tror

Isiga himlakroppar i vårt solsystem har stora hav under deras ytor, där liv skulle kunna uppstå och frodas. Detta framgår, enligt ett pressmeddelande från Umeå Universiteti en ny avhandling av Jesper Lindkvist, doktorand vid Institutet för rymdfysik och Umeå universitet.

Callisto

Insidan av Jupiters måne Callisto. Teckning: NASA/JPL

Det har länge spekulerats om Jupiters stora isiga måne Callisto har ett hav under dess yta. Observationer av Callistos rymdmiljö, enligt mätningar från rymdinstrument ombord rymdfarkosten Galileo som kretsar kring Jupiter, tyder enligt pressmeddelandet på att det finns ett hav under ytan. Datorsimuleringar av plasmaväxelverkan stödjer detta.

– Om man hittar hav under ytan på en måne, kanske detta stämmer även vid andra isiga himlakroppar, säger Jesper Lindkvist i pressmeddalndet.

Dvärgplaneten Ceres, som ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, har utflöden av vattenånga från dess yta. Detta skulle kunna tyda på en vattenreservoar, även den relaterad till ett stort hav under ytan. Rymdfarkosten Dawn är just nu vid Ceres och försöker besvara denna fråga.

– Om man i framtiden bygger en rymdbas vid någon av dessa himlakroppar, för att t.ex. leta efter liv, föreslår jag att ta med ett pimpelspö och en extra lång isborr, skämtar Jesper Lindkvist.

Utflöde av vattenånga från en himlakropp liknar det vi ser vid kometer. Den isiga kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som passerade runt solen under sommaren 2015 följdes av den europeiska rymdfarkosten Rosetta. Mätningar av rymdmiljön visar att vattnet som flödar från kometens kärna skapar en tydlig atmosfär som växelverkar med solens konstanta utflöde av joniserade partiklar, solvinden.

– Att förstå ursprunget och hur isiga kroppar utvecklas är ännu en pusselbit som behövs för att kunna förklara vårt solsystems ursprung och dess slutliga öde, säger Jesper Lindkvist.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tre potentiellt bebeoliga planeter hittade kring närliggande ultrasval stjärna

Med hjälp av teleskopet TRAPPIST vid ESO:s La Silla-observatorium har astronomer upptäckt tre planeter som kretsar kring en ultrasval dvärgstjärna bara 40 ljusår från jorden. Dessa världar, som är jämförbara med Venus och jorden i både storlek och temperatur, är de bästa målen hittills för forskare som söker efter liv utanför solsystemet. De är också de första planeterna som hittats hos en sådan pytteliten och ljussvag stjärna. .

Ett forskarlag lett av astronomen Michaël Gillon vid Institutet för astrofysik och geofysik vid Lièges universitet i Belgien har använt det belgiska teleskopet TRAPPIST [1] för att observera stjärnan 2MASS J23062928-0502285, nu även känd som TRAPPIST-1. De upptäckte att vid jämna mellanrum bleknade stjärnan lite grann, vilket tydde på att flera föremål passerade mellan stjärnan och jorden [2]. En detaljerad analys visade sedan att här fanns tre planeter, var och en ungefär lika stor som jorden.

TRAPPIST-1 är en ultrasval dvärgstjärna. Den är mycket svalare och rödare än solen, och knappt större än Jupiter. Sådana stjärnor är både mycket vanligt förekommande i Vintergatan och väldigt långlivade, men det är första gången som planeter har hittats kring en av dem. Trots att den ligger så nära jorden är stjärnan för ljussvag och för röd för att kunna ses med blotta ögat, eller ens med ett större amatörteleskop. Den ligger i stjärnbilden Vattumannen.

Emmanuël Jehin, medförfattare till den nya studien, tycker att de nya resultaten är spännande.

– Det här innebär verkligen ett paradigmskifte vad gäller planetpopulationen och vägen mot att hitta liv i universum. Fram tills nu har förekomsten av “röda världar” som kretsar kring ultrasvala dvärgstjärnor var rent teoretisk. Men nu har vi inte bara en ensam planet runt en sådan ljussvag, röd stjärna, utan ett helt system med tre planeter! säger han i ett pressmeddelande från ESO.

Michaël Gillon, förstaförfattare till forskningsartikeln som beskriver upptäckten, förklarar betydelsen av de nya fynden.

– Varför försöker vi detektera jordliknande planeter hos de minsta och svalaste stjärnorna i solens omgivning? Skälet är enkelt: system kring dessa pyttestjärnor är de enda ställen som vi med dagens teknik kan detektera liv på en jordstor planet. Så om vi vill hitta liv på annat håll i universum är det här som vi borde börja leta, säger han.

Astronomer kommer att söka efter tecken på liv genom att studera hur atmosfären på en planet som passerar framför sin stjärna påverkar det stjärnljus som når jorden. För jordstora planeter som kretsar kring de flesta stjärnor överglänses denna väldigt lilla effekten helt av stjärnans starka ljus. Bara i fallet röda, ultrasvala dvärgstjärnor – som TRAPPIST-1 – är effekten stor nog för att kunna registreras.

Uppföljningsobservationer med större teleskop, bland dem med instrumentet HAWK-I på ESO:s 8-metersteleskop Very Large Telescope (VLT) i Chile, har visat att planeterna runt TRAPPIST-1 har storlekar som liknar jordens. Två av planeterna har omloppstider på ungefär 1,5 dygn respektive 2,4 dygn; den tredje planeten har en mindre välbestämd omloppstid på mellan 4,5 och 73 dagar.

– Med så korta omloppstider ligger planeterna mellan 20 och 100 gånger närmare sin stjärna än jordens bana kring solen. Detta planetsystem har en struktur vars skala snarare liknar Jupiters månar än solsystemets, förklarar Michaël Gillon.

Trots att de kretsar väldigt nära sin lilla värdstjärna tar de två inre planeterna emot bara fyra gånger respektive dubbelt så mycket strålning som jorden får från solen, därför att deras stjärna är mycket ljussvagare än solen. De ligger därför närmare stjärnan än systemets beboeliga zon, men det är också möjligt att deras ytor har beboeliga delar. Den tredje, yttre planetens bana är ännu inte välbestämd. Den fångar troligen upp mindre strålning än jorden men kanske ändå tillräckligt mycket för att ligga i den beboeliga zonen.

Julien de Wit, astronom vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i USA, är också medförfattare till studien.

– Tack vare att flera jätteteleskop nu håller på att byggas, bland dem ESO:s E-ELT och NASA/ESA/CSA:s James Webb Space Telescope som ska sändas upp 2018, kommer vi snart att kunna studera atmosfärernas sammansättning hos dessa planeter och utforska först deras vatten, och sedan efter spår av biologisk aktivitet. Det är ett jättekliv i sökandet efter liv i universum, fastslår han.

Detta arbete öppnar upp ett nytt fält för exoplanetjägare därför att omkring 15 procent av stjärnorna i solens närhet är ultrasvala dvärgstjärnor. Det visar dessutom att sökandet efter exoplaneter har nu intagit ett nytt territorium, nämligen det som tillhör jordens potentiellt bebeoliga kusiner. TRAPPIST:s kartläggning är en prototyp för ett mer ambitiöst projekt, kallat SPECULOOS, som kommer att installeras vid ESO:s Paranalobservatorium [3].

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Noter

[1] TRAPPIST (the TRAnsiting Planets and PlanetesImals Small Telescope) är ett belgiskt, robotstyrt, 0,6-metersteleskop som drivs från Lièges universitet och ligger vid ESO’s La Silla Observatory i Chile. Teleskopet ägnar en större del av sin tid på att bevaka ljuset från ett 60-tal av de närmaste ultrasvala dvärgstjärnorna och bruna dvärgar (“stjärnor” vars massor inte riktigt är tillräckliga för att hålla igång fusionsreaktioner i sina kärnor) – allt för att leta efter tecken på planetpassager. Målet i detta fall, TRAPPIST-1, är en ultrasval dvärgstjärna med omkring 0,05 procent av solens luminositet och en massa på cirka 8 procent av solens.

[2] Detta är en av de vanligaste metoderna som astronomer använder för hitta planeter runt andra stjärnor än solen. De tittar på ljuset från stjärnan för att försöka upptäcka om en del av ljuset blockeras när planeten passerar framför värdstjärnan längs siktlinjen mot jorden. Det kallas för en passage. Allt medan planeten kretsar kring solen förväntar man sig att kunna se små, regelbundna minskningar av ljuset från stjärnan när planeten passerar framför den.

[3] SPECULOOS är till största del finansierat av det Europeiska forskningsrådet ERC och leds också av Lièges universitet. Fyra robotstyrda enmeterstelekop kommer att installeras vid Paranalobservatoriet under de närmaste fem åren med mål att söka efter beboeliga planeter hos omkring 500 ultrasvala stjärnor

ESO-kalendern 2016

ESO-kalendern 2016 är en skitsnygg årskalender att ha på väggen för den som gillar astronomi, rymden och science-fiction. Jag har ett exemplar som bara dök upp i min brevlåda en dag.

ESO Calendar 2016

ESO-kalendern 2016.  Källa: Y. Beletsky (LCO)/ESO

Omslagsbilden som syns ovan föreställer ESO:s Very Large Telescope (VLT) som observerar ett område runt det supermassiva svarta hålet i Vintergatans (vår galax) mitt. Kalendern är full med snygga och fantastiska bilder från rymden och från ESO rymdobservatorium i norra Chile:

Highlights include Comet Lovejoy glowing emerald green above ESO’s La Silla Observatory for the month of February, and the most detailed image ever taken of the strange Medusa Nebula for September. In June, the sharpest image taken so far by ALMA — sharper than is routinely achieved with the NASA/ESA Hubble Space Telescope in visible light — shows the protoplanetary disc surrounding the young star HL Tauri. Each month also marks the dates of lunar phases.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur en Dödstjärna byggs

Brian Muirhead, chefsingenjör på NASA Jet Propulsion Lab har räknat ut bästa sättet att bygga en dödsstjärna på. Enligt honom så gjorde Rymdimperiet och Palpatine det mesta fel. För det bäst hade varit att börja med en asteroid och bygga utifrån den och med material som utvinns ur den samtidigt som dödsstjärnan byggs på platsen för asteroiden:

The Empire’s blueprints were crap. To make Death Stars they always built them—literally—out of thin air. What they should’ve done was use something that was already up there.

The best way to build a Death Star is to construct one out of an already-existing asteroid, says Brian Muirhead, chief engineer at NASA’s Jet Propulsion Laboratory. “It could provide the metals,” he says. “You have organic compounds, you have water—all the building blocks you would need to build your family Death Star.”

Brian Muirhead jobbar i vardagslag med NASA:s Asteroid Redirect Mission som går ut på att en farkost ska land på en asteroid, ta en stor bit material och sen placera detta material i en bana runt månen där andra forskare senare kan studera den, hämta material och mycket mer. Att besöka en liten himlakropp som snurrar kring månen är mycket enklare och snabbare än att åka ända ut till asteroidbältet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Habit ska mäta möjligheterna för liv på Mars

HABITHabit blir första svenska instrumentet på Mars. Mätinstrumentet åker med på ESA:s nästa stora marsexpedition 2018. På plats ska Habit mäta planetens beboelighet, men också fungera som mätresurs för framtida marsprojekt.

Habit har utvecklats av en internationell forskargrupp som leds av professor Javier Martin-Torres vid Luleå tekniska universitet. Rymdorganisationen (ESA) European Space Agency har valt ut Habit till sin nästa stora Marsexpedition ExoMars 2018.

– Vi är mycket stolta att vårt instrument. Habit är ett banbrytande multiinstrument som kommer att monteras i en plattform på Mars yta och är en viktig del i ESA:s nya rymdsatsning, säger Javier Martin-Torres, professor i atmosfärsvetenskap vid Luleå tekniska universitet.

Habit har möjlighet att utvärdera bebolighet på Mars men fungerar även som en mätresurs på plats för framtida Mars projekt,

ESA's ExoMars Rover

ESA’s ExoMars Rover. Credit: ESA

I ESA:s nästa Marsexpedition, ExoMars 2018, ingår dels en ny marsfarkost, en så kallad Rover, och dels en ny rysk rymdplattform till vilken två europeiska mätinstrument valts ut. Ett är HABIT som Javier Martin-Torres leder och ett annat är Lander Radioscience experiment (LaRa) som ska leverera detaljer om Mars inre struktur.

Parametrar för liv

HABIT är ett avancerat instrument med flera funktioner. Det ska bland annat kunna undersöka och kvantifiera landningsområdets tre mest kritiska parametrar för liv som vi känner det. Det betyder tillgång på rinnande vatten, ultraviolett strålningsdos och termiska intervall. En annan funktion är att leverera olika slags miljöinformation som till exempel luft- och marktemperatur, relativ fuktighet på marken och UV-strålning.

– Genom det kan vi undersöka vattenförekomst i atmosfären och under ytan samt hur ozon, vatten och damm beter sig över tid i en atmosfärscykel, säger Javier Martin-Torres.

En tredje uppgift för HABIT är att vara en forskningsresurs på plats och över tid för kommande rymdforskning på Mars.

Tecken på flytande vatten

Redan i april 2015 kunde en forskargrupp som Javier Martin-Torres hade ansvar för presentera tecken som tyder på att det förekommer flytande vatten på Mars. Alla bevis som framkom i det forskningsprojektet baserades på indirekta observationer som behöver verifieras ytterligare.

– Det är vad HABIT ska åstadkomma genom att mäta processer och registrera data från relevanta parametrar som hör till frågeställningen, säger Martin-Torres.

Javier Martin-Torres, professor i atmosfärsvetenskap vid Luleå tekniska universitet leder forskargruppen som utvecklat Mars-instrumentet HABIT.

Anarres/Luleå Tekniska Universitet

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Rymdsonden som ska studera gravitationsvågor

Den 2 dec 2015 skickas Lisa Pathfinder mot rymden från Kourou i Franska Guiana. Det är första gången som en rymdsond ska försöka studera gravitationsvågor. Rymdsonden är en teknikdemonstration, ett slags experiment med målet är att testa tekniken för att hitta och studera gravitationsvågor. Inuti Lisa Pathfinder finns två guldpläterade kuber som befinner sig i fritt fall och ska ta upp minsta rörelse från dessa små och svårfunna vågor. Hittills har det aldrig lyckats att mäta gravitationsvågor.

Efter Lisa Pathfinder hoppas den europeiska rymdorganisationen ESA kunna påbörja ett betydligt större rymduppdrag där tre liknande rymdfarkoster ska flyga i formation med 5 miljoner kilometers mellanrum. I varje farkost ska då finnas en kub och genom laser ska avstånden mellan de fritt svävande kuberna mätas. Det är samma teknik i större skala som den som nu ska testas i Lisa Pathfinder. Flera svenska forskare vill delta i projektet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Saturnus ringar i fokus

Saturnus måne Enceladus har stora sprickor i sitt isskal. Från sprickorna sprutar ett konstant flöde av vattenånga från det hav som döljer sig under isytan. Dessa vattenplymer är också vad som anses vara den största källan till det material av vattenmolekyler och isstoft som finns i den inre delen av Saturnus magnetosfär. Mika Holmberg, Institutet för rymdfysik (IRF ) har undersökt den yttre delen av planeten Saturnus praktfulla ringsystem

Saturnus ringar fotograferade av rymdsonden Cassini.

Saturnus ringar fotograferade av rymdsonden Cassini. Foto: NASA

En god förståelse av Saturnus närområde är värdefull till exempel när nya missioner både till Saturnus och till andra gasjättar med liknande plasmaförhållanden planeras.

Större delen av det observerbara universum består av plasma, det vill säga fria elektroner och joner. Vår sol består av plasma som i små mängder, jämfört med solens massa, hela tiden strömmar ut i och fyller upp vårt solsystem. Denna ström av partiklar kallas solvinden. När solvinden stöter på en planets magnetfält så böjs partikelns bana av och ett särskilt område i rymden runt planeten skapas, detta område kallas planetens magnetosfär.

Resultaten i Mika Holmbergs avhandling baseras på data från Cassinisatelliten, som är i omloppsbana runt Saturnus sedan 2004. I huvudsak har forskarna använt sig av data från Cassinis Langmuirprob, som gör in situ mätningar av de laddade partiklar, det vill säga plasmat, som befinner sig runt Saturnus. Med Langmuirproben mäts plasmats densitet, hastighet och temperatur.

Sprickor i isskalet

En av Cassinis viktigaste upptäckter är att Saturnus måne Enceladus har stora sprickor i sitt isskal varifrån vattenånga konstant sprutar ut från det hav som döljer sig under isytan. Dessa vattenplymer är också vad som anses vara den största källan till det material av vattenmolekyler och isstoft som finns i den inre delen av Saturnus magnetosfär. När vattenmolekyler joniseras av elektronkollisioner eller av solens strålning så skapas plasma.

Mika Holmberg och hennes kollegor har använt fem års Cassinimätningar för att visa plasmadiskens utbredning. När de begränsat sin studie till densitetsmätningar i ekvatorialplanet så visar det ett densitetsmaximum vid Enceladus bana, som motsvarar genomflygningar av Enceladusplymen.

Dessa mätningar visar densiteter på 100 000 joner per kubikcentimeter. Utanför plymen är densiteterna mycket lägre, i stort sett aldrig över 150 joner per kubikcentimeter. En viktig upptäckt är att densiteterna varierar mycket mer än vad som var förväntat. Detta beror på att plasmadisken är väldigt dynamisk.

Studien visar att Saturnus inre plasmadisk har en stark dag/natt-asymmetri. Jonhastigheterna i området 4 till 6 Saturnus radier varierar med 5-12 km/s, för ett valt radiellt avstånd, mellan dagsidan av Saturnus och nattsidan. Hastigheterna är högre på nattsidan. Detta ger upphov till att partiklarna som kretsar runt Saturnus får banor som är skiftade i riktning mot solen. Det visar sig också i dom uppmätta densiteterna som är högre på nattsidan än på dagsidan. Densiteterna i området 4 till 6 Saturnus radier är nästan dubbelt så stora på nattsidan.

Stoftkornen större än jonerna

– Vi föreslår att det kan bero på en interaktion mellan laddat stoft och joner i plasmadisken. Stoftkornen, som är mycket större än jonerna, påverkas mer av strålningstrycket från solen. Strålningstrycket i samverkan med Saturnus magnetfält ger upphov till en extra jondrift som kan vara den vi uppmäter, säger Mika Holmberg.

Avhandlingens studier undersöker också de kemiska reaktioner som pågår i plasmadisken. Forskarna har beräknat hur många joner per sekund som försvinner på grund av rekombination och jämfört det med hur mycket som försvinner på grund av det radiella utflödet.

Undersökningen visar att förlusten på grund av transport dominerar förlusten på grund av rekombination i hela plasmadisken. Studierna visar också att kemisk förlust ändå kan vara viktigt för plasmadiskens struktur i Enceladus närområde, där skillnaden i förlusterna bara är omkring en faktor 2. Resultaten bekräftar även mätningar som visar att den inre delen av plasmadisken variera med tiden.

Anarres/Uppsala Universitet

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Uppdrag: Krascha rymdfarkost mot asteroid

Minns du filmerna Armageddon och Deep Contact från 1998? Enorma asteroider på väg mot jorden med hot om katastrofala följder, och vetenskapsmän som gör sitt yttersta för att eliminera dem. Nu kämpar forskare vid KTH för att vara med på ett rymduppdrag av liknande karaktär: Att knocka en asteroid ur sin bana.

Asteroidkrock

Om några år, 2022, planerar NASA att skicka upp en 300 kilos rymdfarkost och ramma asteroiden Didymos. Parallellt kommer då en ESA-byggd satellit att cirkulera i omloppsbana runt Didymos och registrera samt spela in den spektakulära händelsen.

En grupp forskare med bland annat rymdfysiker från KTH, är ett av fem team som konkurrerar om att just deras satellit ska ingå i ESA:s Asteroid Impact Mission (AIM).

Det är för att få en större vetenskaplig avkastning från uppdraget som ESA och NASA samarbetar och efterfrågat två Cubesat-satelliter som ska hänga med AIM-rymdfarkosten ut till Didymos. ESA kommer att utse de bästa förslagen i juni 2016.

Mäta asteroidens magnetism

ESA:s uppdrag är tudelat, och det Cubesat-förslag som KTH designat kommer att kunna ta hand om ett antal olika mätningar.

– Vi har föreslagit två Cubesat-satelliter som kommer att mäta asteroidens magnetism, undersöka vad asteroiden består av samt studera det material som kommer att slungas ut från Didymos när asteroiden träffas av NASA:s rymdfarkost, berättar Lorenz Roth, rymd- och plasmafysiker på KTH.

Asteroid Impact Mission planeras in i minsta detalj redan nu, i god tid inför beslutet om att köra eller inte som tas i december 2016. Uppdraget kommer att vara det första i sitt slag att stöta på en dubbelasteroid i rymden. Ja, Didymos har nämligen sällskap av en måne som cirkulerar runt asteroiden.

Hur är det då tänkt att fungera med Cubesat-satelliterna?

Jo, de kommer släppas ut i Didymos omloppsbana från AIM-rymdfarkosten, som själv kommer att befinna sig på behörigt avstånd från asteroiden.

– Cubesat är både enklare och billigare än standardsatelliter för sådana här högriskuppdrag. ESA vill inte att AIM-rymdfarkosten ska påverkas av själva närkontakten mellan NASA:s rymdfarkost och Didymos, så då måste den befinna sig på säkert avstånd från kollisionen.

Om Cubesat-satelliterna blir skadade är dessa de enda rymdfarkoster du förlorat, säger Lorenz Roth. Han berättar samtidigt att det återstår en hel del forskning om just asteroider.

Studera effekten av kraschen

– Även om vi vet ungefär vad Didymos består av är dess måne lite av ett mysterium. Jag tycker på det hela taget att detta är ett coolt forskningsprojekt. Att krascha en 300 kilo tung rymdfarkost rakt in i en asteroid och sedan studera effekterna av det. Vi interagerar verkligen med vårt forskningsobjekt i stället för att bara stirra på det på avstånd, säger Lorenz Roth.

Det ska tilläggas att Didymos mäter 800 meter i diameter medan Didymoon, som är smeknamnet på månen, är 150 meter i diameter. ESA:s Asteroid Impact Mission och NASA:s Double Asteroid Redirection Test (DART) kommer att genomföras när Didymos befinner sig så nära jorden som möjligt (år 2022), vilket är ungefär fyra gånger avstånden mellan jorden och månen.

I den forskargrupp som KTH ingår i återfinns även Institutet för rymdfysik, ÅAC Microtec, Institute for Space Sciences of Catalonia (IEEC) och German Aerospace Center (DLR).

Förutom Lorenz Roth ingår även KTH-forskarna Gunnar Tibert och Nickolay Ivchenko i forskargruppen, som går under namnet The PALS (Payload of Advanced Little Satellites).

Anarres/KTH

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,