Kosmisk fri vilja

KosmosBoktips
Kosmos – en kortkort historik
Hawking & Mlodinow
Prisma

Kosmisk fri vilja

Detta är en förenklad (renodlad), förkortad (avteknifierad) och förnyad (uppdaterad) version av Hawkings storsäljande succébok ”Kosmos – en kort historik”. Och den är lättare – men inte lätt. Vår hjärna är inte skapad för att förstå det minsta och största i universum, eftersom vi själva lever på medelnivån. Vem kan exempelvis begripa sig på tidsresor?

Bäst gillar jag att det verkar stå allt klarare att tidigare teorier om vetenskaplig determinism inte håller. Alltså tanken att allt går att räkna ut, vilket skulle innebära att allt mänskligt beteende skulle kunna förutsägas.

Detta skulle i sin tur omöjliggöra existensen av mänskliga valmöjligheter. Den nya kvantteorins tankar om slumpmässighet verkar ge oss en chans till fri vilja!

Hans Norebrink

Tidigare publicerad på Svensson-bloggen.

Läs mer: GoogleKnuff,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

varldskrig-zBoknytt
Max Brooks
Världskrig Z
Modernista
ISBN: 9789186629267

Om zombiekrig, oändlig kapitalackumulation och en rimlig framtid

Lennart Lundqvist konstaterade i Arbetet att det inte är så kul att spela tennis utan linjer. Hans poäng var att oändlig valfrihet inte är eftersträvansvärt. Han fortsatte med att berätta om sin brors roligaste dag i livet: dagen då radhusområdet belägrades av snökaos och all normal verksamhet kollapsade. Vilken gemenskap grannskapet utvecklade tillsammans för att överleva. Bristen skapade kreativitet och ömsesidighet men även trivsel. Temat genomsyrar Max Brooks fiktiva rapport Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget.

Utbrottet av sjukdomen sker i Kina, bakgrunden är oklar men spridningen sker snabbt. Trots upprättandet av karantäner så finns det andra vägar för att sprida vidare den (o)dödliga smittan. Den globala kapitalismens infrastruktur är flerdimensionell där legala och illegala nivåer överlappar varandra. Med väl upparbetade kanaler för illegal organhandel och människosmuggling är det omöjligt även för en auktoritär regim som den kinesiska att kväsa utbrottet. Det som möjliggör zombifieringens globala karaktär är kapitalismens smörjmedel av korruption och trafficking.

Upplägget är enkelt men effektivt. Genom en serie intervjuer av olika personer återskapas händelseförloppet; från förebudet över den stora paniken till det totala kriget erbjuds vi brottstycken från alla kontinenter, från hög som låg. Tyvärr går det i stå mot slutet och det glider över i inträngande detaljstudier över hur man tvingades lösa zombieproblemet på militär taktisk nivå. Jag misstänker att denna aspekt tyvärr har dominerat filmatiseringen med Brad Pitt i huvudrollen som FN-tjänsteman (premiär senare i år.)

Levande döda i ett sammanhang

Zombier i all ära, men det var det övergripande samhälleliga ramverket som överraskade. De hungriga horderna av stapplande odöda befinner sig i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Utan att bli skriven på näsan är det inte svårt att läsa in en hård kritik av den rådande marknadsfundamentalismens krassa människosyn. I ett lysande litet stycke återfinner vi kapitalismens kärna – den oändliga kapitalackumulationen – beskriven av en amerikansk general: ”För första gången i historien mötte vi en fiende som faktiskt kunde föra totalt krig. De hade ingen utmattningsgräns. De skulle aldrig förhandla, aldrig ge upp. De skulle kämpa till slutet eftersom var och en av dem, till skillnad från oss. ägnade varje sekund på dygnet åt att sluka allt liv på jorden.”

Enda sättet att hantera situationen var att agera gemensamt. Den effektivaste metoden att motverka asocialt beteende var att införa offentliga skamstraff – något som bekräftar bilden av oss som sociala djur, inte autonoma nyttomaximerare. När avgrunden knackar på, är det inte ”bostadsområden med yrkesarbetande människor ur övre medelklasen där alla saknade till och med de mest grundläggande kunskaper för att byta ut ett trasigt fönster” som behövdes. Där alla ”var någon form av ’verkställande’. ’representant’, ‘analytiker’ eller ’konsult’…  [och] fullständigt funktionsodugliga i den förestående krisen”.

När rollerna i ett slag ställs på huvudet uppstår problem. Arthur Sinclair Junior, chef för USA:s departement för strategiska resurser förklarar: ”Tänk dig att du är en högt uppsatt företagsjurist. Du har tillbringat större delen av ditt liv med att granska kontrakt, förhandla avtal, prata i telefon. Det är det du är bra på, det är det som har gjort dig rik och som har gjort att du fortsätter att prata i telefon. Ju mer du jobbar, ju mer pengar du tjänar, desto fler slavar anlitar du för att frigöra tid när du kan tjäna mer pengar. Det är så världen funkar. Men en dag gör den inte det. Ingen behöver få ett kontrakt granskat eller förhandla ett avtal. Vad folk behöver är fungerande toaletter. Och plötsligt är slaven din lärare. kanske till och med din chef. För somliga var detta mer skrämmande än de levande döda.”

Hoppet om en rimligare framtid

Där får vi nog även svaret på varför en del hellre kör planeten i botten än ställer om samhället för att undvika en klimatkollaps. De vet att de egentligen inte behövs, att deras välavlönade uppgifter är parasitära. Mellanskiktet är högst medvetet om sin priviligerade position under den nuvarande klassordningen. Så tyvärr krävs det nog ett rejält snökaos, en ordentlig kris för att steget ska kunna tas för det gemensamma projektet. Som Joe Mohammed påpekar i boken: ”Jag kommer inte att säga att kriget var någonting bra. Så sjuk är jag inte, men du måste medge att det förde människor samman.”

Att göra tillsammans är vår lott, vårt hopp. Men som även Lundqvist påpekade, det handlar inte om att vilja ha det som i Nordkorea eller att gå i kloster. Det handlar kort och gott om att livet ska vara mer rimligt. En ytterst radikal och subversiv tanke idag.

Abe Bergegårdh

Ursprungligen publicerad på Vardagens Politik.

Intressant?
Mer: Dagens Bok, Swedish Zombie, Pocketblogg, Drömmarnas berg, Bokcirklar, Kulturen, Spektakulärt, Gudomlig Komedi, Bokälskaren, Knuff, Skuggornas, Butter,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

George Orwells 1984

Har skrivit en recension av George Orwells 1984 på Svensson-bloggen. Kompletterar den här med att infoga recensioner från Goodreads. Det är i allra högsta grad aktuell bok idag som vi sett genom avslöjandet av den stora US-amerikanska övervakningen av världens människor.

[goodreviews isbn=”0451524934″ buyinfo=”off”]

Läs mer: Röda Malmö, Zellys, Dagens Bok, Hem utan böcker, SR, Harpolekaren, Tekoppen, Malin Johansson, Snigel, Montessoriskolan läser, Gradvall, Loke, Nellon, Diichan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Världsalltet som musik

Ett utsökt universumBoktips
Ett utsökt universum
Brian Greene
Norstedts

Världsalltet som musik

Populärvetenskap är kul. Universum är spännande. Ja, både vetandets jättestora, yttre kosmiska front, och dess pyttelilla, inre atomära front är fascinerande. De väcker filosofiska frågor om allts ursprung, framtid och mening. Materia och energi, tid och rum – hur hänger allt ihop i rymden och på partikelnivå?

Ett svar är att det inte hänger ihop. Den moderna fysiken förklarar med hjälp av Einsteins relativitetsteori hur det fungerar uppe på stjärnhimlen ovanför oss. Kvantfysiken beskriver hur atomer och elektroner beter sig. Men dessa två förklaringsmodeller går inte att förena.

Tills nu. Nu finns äntligen en Teori för Allting (TfA) kallad supersträngsteorin. Den förklarar allt i universum, och förenar relativitetsteori och kvantfysik. Det menar en av världens ledande strängteoretiker i sin egen bok  ”Ett utsökt universum – supersträngar, dolda dimensioner och sökandet efter den slutgiltiga teorin” (översatt av en svensk teoretisk fysiker).

Oerhört intressant ämne. Ödmjuk bok som erkänner att vi kanske aldrig får veta den slutliga sanningen. Hoppfull i konstaterandet att universum inte är ett deterministiskt klockverk, vilket lämnar plats för vår älskade fria vilja. Vacker i beskrivningen av världen som musikaliskt uppbyggd av vibrerande strängar.

Men boken är svår. Vi människor är nog inte evolutionärt skapade till att behöva begripa dessa mega-mikro-sammanhang. Och personligen tror och hoppas jag att vi i slutändan tvingas konstatera det som alla andra generationer gjort före oss. Det behövs en gud som yttersta förklaring.

Tyvärr. Jag tycker boken är flyhänt välskriven, men för svår för en rent populärvetenskaplig publik. Alldeles för lång med sina 500 sidor. Alldeles för detaljerad. Jag orkar inte hålla mig skärpt i läsandet och tänkandet så länge och på en sådan nivå. Trots att ämnet är allt annat än torrt.

För nybörjarstudenter i fysik och astronomi däremot fungerar boken säkert perfekt. Vi vanliga människor skulle istället behöva något kortare och mer i stora drag. Men jag håller öppet för att ämnet är så svårt i sig att detta kanske helt enkelt inte låter sig göras.

Hans Norebrink

Tidigare publicerat på Svensson-bloggen.

Läs mer: Fof,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Frontforskning

Universums gåtaBoktips
Universums gåta
John M Charap
Santérus förlag
ISBN: 9789189449619

Frontforskning

Finns det något mer fantasieggande än det mänskliga vetandets två frontlinjer; makrokosmos stjärnvärld och mikrokosmos atomvärld – och sambanden dem emellan? Dessa spännande forskningsfält ges full rättvisa i ”Universums gåta ­– Den moderna fysikens revolutioner”. Läsbart även om man, som jag, inte begriper allt,

Bakterier som hjälper oss med nanoteknik, elva dimensioner, vita hål, teorin om allt, att vi är gjorda av stjärnstoft, imaginär tid, materians fem tillstånd, universums födelse och öde, ny energi till u-länderna, livets ihärdighet, samt ur kaos komplexa självorganiserande system vars lagar även kan gälla på samhällsnivå! Svåra saker, men jätteintressanta.

Hans Norebrink

Tidigare publicerat på Svensson-bloggen.

Läs mer: Google,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Mars vårt öde

Boktips
Framåt Mars!
Ella Carlsson
Fahrenheit
ISBN: 9789172320673

Mars vårt  öde

Rymdforskning kostar, men ger tekniska framsteg.  Den drivs av mänsklig nyfikenhet och vandringslust. Från Afrika till Asien till Amerika till Månen, och nu väntar den röda planeten Mars. En utmaning som kan ena och inspirera mänskligheten.

Marsforskaren Ella Carlsson skriver initierat och entusiastiskt om vägen till Mars. Hon har deltagit i Mars-simuleringsexpeditioner på jorden, och diskuterar grundligt förutsättningarna  för liv på vår grannplanet. Och kanske Mars i framtiden kan ”terraformas” till ett nytt människohem !

Hans Norebrink

Tidigare publicerad på Svensson-bloggen.

Läs mer: Snowflakes in Rain, Tentakel, EX, Knuff, IRF, Blaskan, PA, Rymden idag,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Köp boken på Bokus

Köp boken hos Adlibris

Kosmos olokalt

Det stoff varav kosmos vävesBoktips
Brian Greene
Det stoff varav kosmos väves
Norstedts
ISBN: 978-91-1-301397-8

Kosmos olokalt

Einstein sa att energi/materia inte kan färdas snabbare än ljuset. Så en plats i universum måste ligga långt från en annan. Men kvantmekaniken visar att partiklar på stora avstånd kan direktpåverka varandra – en förbindelse snabbare än ljuset. Det visar att kosmos och rummet inte är lokalt. Mer om ”Rummet, tiden och verkligheten” i denna svindlande bok.

Tänk om vi kunde använda detta till att färdas på nolltid till nyfunna jordliknande planeter?

Hans Norebrink

Recensionen tidigare publicerad på Svensson-bloggen.

Läs mer: Google, Rymdkanalen, Bokmoster, NT, DN, SVD1, 2,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Bokus

2010: Första rapporten om vogonernas motorvägsbygge

Prostetnic Vogon Jeltz

Prostetnic Vogon Jeltz

Termosfären runt jorden har tydligen krympt kraftigt och forskarna vet inte varför. Inte enligt vad media uppger i alla fall. Men jag vet, via mycket välunderrättade och välplacerade källor vad det handlar om. Enligt källorna så är det nämligen vogonerna som håller på med förberedelsearbete inför byggandet av en intergalaktisk motorväg och jorden råkar tyvärr ligga i vägen för denna.  En krympning av termosfären är bara det första steget i vogonernas arbete med detta jättelika intergalaktiska infrastrukturprojekt.

Forskarna menar att det inte är nån fara för det hela kommer inte att påverka vädret eller klimatet. Men då bortser dom helt uppenbat från vad som verkligen är på gång. Ett intergalaktiskt vägarbete som kommer att utplåna planeten Jorden.

Ursprungligen publicerat på bloggen Svensson.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,,

Källa: Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

Postapokalyptiska filmer – hur kan man missa Blade Runner?

bladerunner.jpgSVD har gjort en tidslinje och över och ett reportage om postapokalyptiska/apokalyptiska filmer, men missar flera av de bästa. Möjligen för att de första filmerna i samma serier är med, men ändå. Med i listan finns Mad Max och Terminator 1, men inte de bättre filmerna Road Warrior och T2.

Inte heller finns Alien 3 och Alien 4 med. Bägge två är att betrakta som postapokalyptiska filmer. Speciellt nummer 4 där man till slut landar på jorden som är helt ödelagd. Ingen av de som landar på jorden har ju nånsin varit där förut, så de vet ju inte sanningen, men vi som tittare vet ju.

Och så har man missat flera av filmerna från 1950-talet, som Mannen från Mars 1951 (fast den räknas kanske inte, den går ju ut på att förhindra apokalypsen kan man säga) och den rejält läskiga Världsrymden anfaller från det på alla sätt erkänt bra året 1956, en film som är klart bättre än den listade Triffiderna anfaller från 1961.

Och hur i hela världen kan man ha missat världens bästa SF-film, Blade Runner. Det är faktiskt obegripligt.

SVD har dessutom också länkat till en spellista på Spotify.

Ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Borgarmedia: DN, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Game of Thrones – sexistisk?

Ja, det kan jag nog tycka att den delvis är. Rasistisk? Knappast. Avsaknaden av svarta är ju inte rasistiskt i sig. Det handlar helt enkelt om en planet, en värld där det inte finns några svarta, eller så finns det inte i den del av världen, planeten som det handlar om. Det är ju bara trams att påstå att det är rasism eftersom det inte finns några svarta.

Sexistiskt kan det däremot vara , kvinnor är i allmänhet framställda som skönhets- och sexobjekt, prostitution normaliserat och den värld som beskrivs är starkt patriarkalisk samt dessutom socialt stelnad. Född överklass, alltid överklass, född slav alltid slav osv . Att beskriva en sådan värld är dock inte per definition sexistiskt. I spel, litteratur, film och TV måste man kunna beskriva världar, företeelser och annat som vi i det vanliga livet i vår vanliga värld inte skulle acceptera. Man måste också kunna beskriva dessa som normala i den värld man beskriver. Så även om det blir sexistiskt så måste det vara tillåtet. Även om det blir rasistiskt måste det vara tillåtet. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt:

I onsdags bjöd panelen in journalisten Teresa Axner för att reda ut begreppen.

– Martin hävdar att han har skrivit om en sexistisk värld. Men jämför serien med exempelvis ”Mad men”. När Mad Men-karaktären Joan blir våldtagen av sin fästman får man som tittare se hennes verkliga person och vad hon känner. Det mötet finns inte i ”Game of thrones”, menade Axner.

Malin Alkestrand doktorerar i fantasy-litteratur vid Lunds universitet:

– Att skildra en värld styrd av ett patriarkat är inte sexistiskt i sig. När Daenerys Targaryen i ”Game of thrones” blir våldtagen på sin bröllopsnatt och sedan lär sig ta makten i sovrummet, hittar hon då sin egen sexualitet eller gör hon bara sin plikt?

Som jag ser det måste det gå att beskriva samhällen som är skit och fel på många sätt i berättelser av olika slag. För nog är väl Njals saga eller Egil Skallagrimssons saga litteratur, stor litteratur även om det handlar om ett våldsbejakande, patriarkaliskt och sexistiskt samhälle. Och om vi kan acceptera Njals saga kan vi väl acceptera Game of Thrones. Eller?

Själv tycker jag att Game of Thrones är ganska spännande, kvinnoskildringarna är dock ofta lite tröttsamma, med undantag av Arya Stark (än så länge bara en flicka visserligen), Catelyn Stark, den obehagliga Cersei Lannister och  Daenerys Targaryen. Och ärligt sagt, nån madonna har jag inte sett till.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2012.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Game of Thrones – imponerade inte

Efter att ha sett första avsnittet av Game of Thrones så måste jag måste säga att det inte imponerade. Det var fragmenterat och uppstyckat. Möjligen beroende på att man ville presentera de flesta inblandade och viktiga karaktärer i det första avsnittet.  Nu har jag inte läst böckerna så jag vet inte om alla viktiga personer verkligen presenterades eller inte. Men det kändes som om det var på det sättet som jag beskriver.

Sen tycktes producenterna/filmarna/regissören ha en viss förkärlek för att visa upp kvinnors bröst i tid och otid. Det verkade ibland helt onödigt, till och med lite malplacerat. Halvnakna och nakna kvinnor, men inga nakna män. Avsnittet var dock inte helt ointressant, men kanske packat med alltför mycket information. Det återstår att se hur fortsättningen kommer att bli, för jag ska se fler avsnitt. Kanske tar det sig.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2012.

Intressant?
Bloggat: Ting och Tankar, Weird Science,
Borgarmedia: SVD, AB1, 2, SVT, HD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Illustrerade mannen

Mannen som skrev en av min ungdoms mest imponerande böcker är död. Författaren som dött är Ray Bradbury och boken jag blev så imponerad av som tonåring var Den illustrerade mannen. Ray Bradbury är mest känd för Fahrenheit 451 men de böcker jag tyckt bäst om är Invasion på Mars, Den illustrerade mannen och Oktoberlandet. Novellsamlingar som berörde mig bra mycket mer än Fahrenheit 451.

Utdrag från Illustrated Man:

Prologue

It was a warm afternoon in early September when I first met the Illustrated Man. Walking along an asphalt road, I was on the final long of a two weeks’ walking tour of Wisconsin. Late in the afternoon I stopped, ate some pork, beans, and a doughnut, and was preparing to stretch out and read when the Illustrated Man walked over the hill and stood for a moment against the sky.

I didn’t know he was Illustrated then. I only know that he was tall, once well muscled, but now, for some reason, going to fat. I recall that his arms were long, and the hands thick, but that his face was like a child’s, set upon a massive body.

He seemed only to sense my presence, for he didn’t look directly at me when he spoke his first words.

”Do you know where I earn find a job?”

”I’m afraid not,” I said.

”I hadn’t bad a job that’s lasted in forty years,” he said.

Though it was a hot late afternoon, he wore his wool shirt buttoned tight about his neck. His sleeves were rolled and buttoned down over his thick wrists. Perspiration was streaming from his face, yet he made no move to open his shirt.

”Well,” he said at last, ”this is as good a place as any to spend the night. Do you mind company.”

”I have some extra food you’d be welcome to,” I said.

He sat down heavily, grunting. ’You’ll be sorry you asked me to stay,” he said. ”Everyone always is. That’s why I’m walking. Here it is, early. September, the cream of the Labor Day carnival season. I should be making money hand over fist at any small town side show celebration, but here I am with no prospects.”

He took off an immense shoe and peered at it closely. ”I usually keep a job about ten days. Then something happens and they fire me. By now every carnival in America won’t touch me with a ten-foot pole.”

”What seems to be the trouble?” I asked.

For answer, he unbuttoned his tight collar, slowly. With his eyes shut, he put a slow hand to the task of unbuttoning his shirt all the way down. He slipped his fingers in to feel his chest. ”Funny,” he said, eyes still shut. ’You can’t feel them but they’re there. I always hope that someday I’ll look and they’ll be gone. I walk in the sun for hours on the hottest days, baking, and hope that my sweat’ll wash them off, the sun’ll cook them off, but at sundown they’re still there.” He turned his head slightly toward me and exposed his chest. ”Are they still there now?”

After a long while I exhaled. ”Yes,” I said. ”They’re still there.”

The Illustrations.

”Another reason I keep my collar buttoned up,” he said, opening his eyes, ”is the children. They follow me along country roads. Everyone wants to see the pictures, and yet nobody wants to see them.”

He took his shirt off and wadded it in his hands. He was covered with Illustrations from the blue tattooed ring about his neck to his belt line.

”It keeps right on going,” he said, guessing my thought. ”All of me is Illustrated. Look.” He opened his hand. On his palm was a rose, freshly cut, with drops of crystal wake among the soft pink petals. I put my hand out to touch it, but it was only an Illustration.

As for the rest of him, I cannot say how I sat and stared, for be was a riot of rockets and fountains and people, in such intricate detail and color that you could hear the voices murmuring small and muted, from the crowds that inhabited his body. When his flesh twitched, the tiny mouths flickered, the tiny green-and-gold eyes winked, the tiny pink hands gestured. There were yellow meadows and blue rivers and mountains and stars and suns and planets spread in a Milky Way across his chest. The people themselves were in twenty or more odd groups upon his arms, shoulders, back, sides, and wrists, as well as on the flat of his stomach. You found them in forests of hair, lurking among a constellation of freckles, or peering from armpit caverns, diamond eyes aglitter. Each seemed intent upon his own activity, each was a separate gallery portrait.

”Why, they’re beautiful!” I said.

How can I explain about his Illustrations? If El Greco had painted miniatures in his prime, no bigger than your hand, infinitely detailed, with all his sulphurous color, elongation, and anatomy, perhaps he might have used this man’s body for his art. The colors burned in three dimensions. They were windows looking in upon fiery reality. Here, gathered on one wall, were all the finest scenes in the universe the man was a walking treasure gallery. This wasn’t the work of a cheap carnival tattoo man with three colors and whisky on his breath. This was the accomplishment of a living genius vibrant, clear, and beautiful.

”Oh, yes,” said the Illustrated Man. ”I’m so proud of my Illustrations that I’d like to burn them off. I’ve tried sandpaper, acid, a knife . . .”

The sun was setting. The moon was already up in the East.

”For, you see,” said the Illustrated Man, ”these Illustrations predict the future.”

I said nothing.

”It’s all right in sunlight,” he went on.

”I would keep a carnival day job. But at night–the pictures move. The pictures change.”

I must have smiled. ”How long have you been Illustrated?”

”In 1900, when I was twenty years old and working a carnival, I broke my leg. It laid me up; I had to do something to keep my band in, so I decided to get tattooed.”

”But who tattooed you? What happened to the artist?”

”She went back to the future,” he said. ”I mean it. She was an old woman in a little house in the middle of Wisconsin here somewhere not far from this place. A little old witch who looked a thousand years old one moment and twenty years old the next, but she said she could travel in time. I laughed. Now, I know better.”

”How did you happen to meet her?”

He told me. He had seen her painted sign by the road SKIN ILLUSTRATION! Illustration instead of tattoo! Artistic! So he had sat all night while her magic needles stung him wasp stings and delicate bee stings. By morning he looked like a man who had fallen into a twenty color print press and been squeezed out, all bright and picturesque.

”I’ve hunted every summer for fifty years,” he said, putting his hands out on the air. ”When I find that witch I’m going to kill her.”

The sun was gone. Now the first stars were shining and the moon had brightened the fields of grass and wheat. Still the Illustrated Man’s pictures glowed like charcoals in the half light, like scattered rubies and emeralds, with Rouault colors and Picasso colors and the long, pressed out El Greco bodies.

”So people fire me when my pictures move. They don’t like it when violent things happen in my Illustrations. Each Illustration is a little story. If you watch them, in a few minutes they tell you a tale. In three hours of looking you could see eighteen or twenty stories acted right on my body, you could hear voices and think thoughts. It’s all here, just waiting for you to look. But most of all, there’s a special spot on my body.” He bared his back. ”See?” There’s no special design on my right shoulder blade, just a jumble.”

”Yes. ”

”When I’ve been around a person long enough, that spot clouds over and fills in. If I’m with a woman, her picture comes there on my back, in an hour, and shows her whole life-how she’ll live, how she’ll die, what she’ll look like when she’s sixty. And if it’s a man, an hour later his picture’s here on my back. It shows him falling off a cliff, or dying under a. train. So I’m fired again.”

All the time he had been talking his hands had wandered over the Illustrations, as if to adjust their frames, to brush away dust–the motions of a connoisseur, an art patron. Now he lay back, long and full in the moonlight. It was a warm night. There was no breeze and the air was stifling. We both had our shirts off.

”And you’ll never found the old woman?”

”Never.”

”And you think she came from the future?”

”How else could she know these stories she painted on me?”

He shut his eyes tiredly. His voice grew fainter. ”Sometimes at night I can fed them, the pictures, like ants, crawling on my skin. Then I know they’re doing what they have to do. I never look at them any more. I just try to rest. I don’t sleep much. Don’t you look at them either, I warn you. Turn the other way when you sleep.”

I lay back a few feet from him. He didn’t seem violent, and the pictures were beautiful. Otherwise I might have been tempted to get out and away from such babbling. But the Illustrations . . . I let my eyes fill up on them. Any person would go a little mad with such things upon his body.

The night was serene. I could bear the Illustrated Man’s breathing in the moonlight. Crickets were stirring gently in the distant ravines. I lay with my body sidewise so I could- watch the Illustrations. Perhaps half an hour passed. Whether the Illustrated Man slept I could not tell, but suddenly I heard him whisper, ’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

The pictures were moving, each in its turn, each for a brief minute or two. There in the moonlight, with the tiny tinkling thoughts and the distant sea voices, it seemed, each little drama was enacted. Whether it took an hour or three hours for the dramas to finish, it would be hard to say. I only know that I lay fascinated and did not move while the stars wheeled in the sky.

Eighteen Illustrations, tighten tales. I counted them one by one.

Primarily my eyes focused upon a scene, a large house with two people in it. I saw a flight of vultures on a blazing flesh sky, I saw yellow lions, and I heard voices.

Jag måste säga att boken gör starkt intryck på mig även idag.

’They’re moving, aren’t they?”

I waited a minute.

Then I said, ”Yes.”

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2012.

Intressant?
Borgarmedia: DN, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp The Illustrated Man hos Adlibris

Köp The October Country hos Adlibris

Köp The Martian Chronicles hos Adlibris

Alien-filmerna

AlienEmma Engström i GP har återsett Alien-filmerna men har inte förstått allt. Det är i alla fall min slutsats. Den fjärde filmen, Alien Resurrection, som hon inte alls gillar har nämligen ett litet subtilt underliggande budskap som hon inte verkar ha greppat. De enda överlevande ”människorna” är nämligen sådan som inte är människor fullt ut  om man ska gå efter fördomar om en riktig och normal människa. Om man nu kan uttrycka sig så. Det är en robot (android), en fysiskt handikappad, en förståndshandikappad coh en person som bara är delvis alien och delvis människa. De ”normala” överlever inte och när de vill ta sig till de ”normalas” paradis jorden där ingen av dem tidigare varit så är detta förstört. Av allt att döma är det människorna, de normala människorna själva som förstört jorden och utplånat civilisationen. Inte aliens.

Sämst i mitt tycke är den tredje filmen där det finns logiska luckor och handlingen är seg.

Men hon konstaterar att den andra filmen, Aliens, är en mycket bra action-film med kamp mellan två ”mödrar”. Alien-drottningen mot Ripley:

Sigourney Weavers androgyna utstrålning används fullt ut i denna hårda och perfekt utförda actionfilm, där James Cameron i manus och regi lever ut alla de kvinnliga actionhjältefantasier som han sjösatte i Terminator några år tidigare. Cameron plockar upp influenser från Ramboestetiken och pumpar upp monstret till bristningsgränsen, till en gigantisk aliendrottning. Moderskapssymboliken, som antyddes i ettan, växer sig stark när Ripley adopterar en överlevande flicka och samtidigt slåss mot aliens överlägsna reproduceringsförmåga.

Den första filmen, Alien, är förstås ett skräck-mästerverk och en sekvens i den har föranlett den film som just haft premiär i Sverige och som utspelar sig i samma universum som Alien-filmerna. Nämligen Prometheus. Med Noomi Rapace i en av huvudrollerna.

Emma Engström underlåter samtidigt att nämna de övriga filmer som utspelar sig i samma universum som eller som inspirerat Alien-filmerna liksom den bok som sannolikt inspirerat Alien. Nämligen filmerna It! The Terror From Beyond Space från 1958, Terrore Nello Spazio (Planet of the Vampires) från 1965, Predator, Predator 2, Predators, Alien vs Predator och Alien vs Predator 2.

Boken som är förebild eller inspiration till till den första Alien-filmen liksom till Terrore Nello Spazio och IT! The Terror From Beyond Space är A.E. van Vogts The voyage of the Space Beagle från 1939, närmare bestämt berättelsen Discord in Scarlet från den boken.  Företaget bakom Aliem-filmen stämdes av AE van Vogt. Det gick aldrig till rättegång utan man gjorde upp innan dess. AE van Vogt fick 50 000 dollar.

Terrore Nello Spazio anses också ha inspirerat Pitch Black, den första filmen i serien om Riddick, liksom filmen Mission to Mars.

Alien:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Aliens:5 out of 5 stars (5,0 / 5)
Alien 3:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Alien Resurrection:4 out of 5 stars (4,0 / 5)
Predator:3 out of 5 stars (3,0 / 5)
Predator 2:2 out of 5 stars (2,0 / 5)
Alien vs Predator:2 out of 5 stars (2,0 / 5)

Resten av de nämnda filmerna har jag inte sett.

Ursprungligen postat på Svensson-bloggen år 2012.

 Intressant?
Borgarmedia: BT, HD1, 2, 3, Skanskan1, 2, SMP1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Det heter androider

I den svenska TV-serien Äkta Människor kallas de mänskliga robotarna för hubotar och det är ett ganska bra namn tycker jag. Det vedertagna namnet inom SF-genren är annars android. Men hubot är kanske egentligen ett bättre namn. En annan klassisk SF-genre grej de missat eller inte brytt sig om är robotlagarna som de formulerades av Isaac Asimov:

Lagarna, som ursprungligen var tre till antalet, lyder:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

I Asimovs roman Stiftelsen och jorden (utgiven 1986) presenteras senare den ”nollte”, övergripande lagen (på engelskaZeroth Law), som i den fjärran framtiden har skapats för att ha prioritet före de första tre:

0. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att mänskligheten skadas.

Nu är väl det ingen katastrof, det finns  gott om SF där lagarna inte används och gott om SF där robotar är elaka och obehagliga. I Battlestar Galactica, senare år bästa TV-serie i SF-genren är det dock betydligt mer komplicerat än så. Men Asimovs lagar använd helt klart inte.

Äkta människor förekommer dock inte enbart mänskliga robotar utan också människor med elektriska och mekaniska delar. Inom SF kallas sådana människor för cyborger. Jag tycker dessutom den svenska TV-serien är bättre än vad  SF-okunniga recensenter och kritiker i allmänhet verkar tycka.

Intressant?
Läs mer: OnyanseratHogreliusSocialistsimonNelly RönnstamNene Ormes,
Borgarmedia: SVD12ABGPDNHD,
Läs även andra bloggares åsikter om 

PS 120221. Jag har insett att jag undervärderat skaparna bakom serien. När jag nu sett fler avsnitt inser jag att man faktisk har med Robotlagarna som de formulerats av Asimov, men att de hubotar som kan döda har fått dessa lagar borttagna ur ”hjärnan”.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2012.