Hur en Dödstjärna byggs

Brian Muirhead, chefsingenjör på NASA Jet Propulsion Lab har räknat ut bästa sättet att bygga en dödsstjärna på. Enligt honom så gjorde Rymdimperiet och Palpatine det mesta fel. För det bäst hade varit att börja med en asteroid och bygga utifrån den och med material som utvinns ur den samtidigt som dödsstjärnan byggs på platsen för asteroiden:

The Empire’s blueprints were crap. To make Death Stars they always built them—literally—out of thin air. What they should’ve done was use something that was already up there.

The best way to build a Death Star is to construct one out of an already-existing asteroid, says Brian Muirhead, chief engineer at NASA’s Jet Propulsion Laboratory. “It could provide the metals,” he says. “You have organic compounds, you have water—all the building blocks you would need to build your family Death Star.”

Brian Muirhead jobbar i vardagslag med NASA:s Asteroid Redirect Mission som går ut på att en farkost ska land på en asteroid, ta en stor bit material och sen placera detta material i en bana runt månen där andra forskare senare kan studera den, hämta material och mycket mer. Att besöka en liten himlakropp som snurrar kring månen är mycket enklare och snabbare än att åka ända ut till asteroidbältet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Uppdrag: Krascha rymdfarkost mot asteroid

Minns du filmerna Armageddon och Deep Contact från 1998? Enorma asteroider på väg mot jorden med hot om katastrofala följder, och vetenskapsmän som gör sitt yttersta för att eliminera dem. Nu kämpar forskare vid KTH för att vara med på ett rymduppdrag av liknande karaktär: Att knocka en asteroid ur sin bana.

Asteroidkrock

Om några år, 2022, planerar NASA att skicka upp en 300 kilos rymdfarkost och ramma asteroiden Didymos. Parallellt kommer då en ESA-byggd satellit att cirkulera i omloppsbana runt Didymos och registrera samt spela in den spektakulära händelsen.

En grupp forskare med bland annat rymdfysiker från KTH, är ett av fem team som konkurrerar om att just deras satellit ska ingå i ESA:s Asteroid Impact Mission (AIM).

Det är för att få en större vetenskaplig avkastning från uppdraget som ESA och NASA samarbetar och efterfrågat två Cubesat-satelliter som ska hänga med AIM-rymdfarkosten ut till Didymos. ESA kommer att utse de bästa förslagen i juni 2016.

Mäta asteroidens magnetism

ESA:s uppdrag är tudelat, och det Cubesat-förslag som KTH designat kommer att kunna ta hand om ett antal olika mätningar.

– Vi har föreslagit två Cubesat-satelliter som kommer att mäta asteroidens magnetism, undersöka vad asteroiden består av samt studera det material som kommer att slungas ut från Didymos när asteroiden träffas av NASA:s rymdfarkost, berättar Lorenz Roth, rymd- och plasmafysiker på KTH.

Asteroid Impact Mission planeras in i minsta detalj redan nu, i god tid inför beslutet om att köra eller inte som tas i december 2016. Uppdraget kommer att vara det första i sitt slag att stöta på en dubbelasteroid i rymden. Ja, Didymos har nämligen sällskap av en måne som cirkulerar runt asteroiden.

Hur är det då tänkt att fungera med Cubesat-satelliterna?

Jo, de kommer släppas ut i Didymos omloppsbana från AIM-rymdfarkosten, som själv kommer att befinna sig på behörigt avstånd från asteroiden.

– Cubesat är både enklare och billigare än standardsatelliter för sådana här högriskuppdrag. ESA vill inte att AIM-rymdfarkosten ska påverkas av själva närkontakten mellan NASA:s rymdfarkost och Didymos, så då måste den befinna sig på säkert avstånd från kollisionen.

Om Cubesat-satelliterna blir skadade är dessa de enda rymdfarkoster du förlorat, säger Lorenz Roth. Han berättar samtidigt att det återstår en hel del forskning om just asteroider.

Studera effekten av kraschen

– Även om vi vet ungefär vad Didymos består av är dess måne lite av ett mysterium. Jag tycker på det hela taget att detta är ett coolt forskningsprojekt. Att krascha en 300 kilo tung rymdfarkost rakt in i en asteroid och sedan studera effekterna av det. Vi interagerar verkligen med vårt forskningsobjekt i stället för att bara stirra på det på avstånd, säger Lorenz Roth.

Det ska tilläggas att Didymos mäter 800 meter i diameter medan Didymoon, som är smeknamnet på månen, är 150 meter i diameter. ESA:s Asteroid Impact Mission och NASA:s Double Asteroid Redirection Test (DART) kommer att genomföras när Didymos befinner sig så nära jorden som möjligt (år 2022), vilket är ungefär fyra gånger avstånden mellan jorden och månen.

I den forskargrupp som KTH ingår i återfinns även Institutet för rymdfysik, ÅAC Microtec, Institute for Space Sciences of Catalonia (IEEC) och German Aerospace Center (DLR).

Förutom Lorenz Roth ingår även KTH-forskarna Gunnar Tibert och Nickolay Ivchenko i forskargruppen, som går under namnet The PALS (Payload of Advanced Little Satellites).

Anarres/KTH

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Har astronomerna hittat en Dyson-sfär?

Rymdteleskopet Kepler söker igenom universum på jakt efter planeter runt andra stjärnor än vår sol. Framförallt används Keplertelskopet till att leta efter jordlika planeter. Under detta sökande har det gjorts en mycket märklig upptäckt kring stjärnan KIC 8462852, en stjärna som är ganska lik solen, men något mindre massiv. Det som hittats kan nämligen vara en enorm struktur, en så kallad Dyson-sfär.

Det finns också en naturligt förklaring till de fenomen och störningar som kan uppfattas med anledningen av den observerade himlakroppen runt KIC 8462852:

Det bisarra är att ljuset som observerats från KIC 8462852 har vid flera tillfällen varierat med mer än 10%. Men mer intressant är att storleksordningen på variationerna och hur ofta de uppstår verkar vara helt slumpat. Man har uteslutit möjligheterna att det är något fel i datan eller Kepler som orsakat detta bisarra beteende. En stoftskiva är också uteslutet på grund av att man i så fall borde observera mer infrarött ljus från stjärnan.

En av de kvarvarande teorierna är att en närliggande dvärgstjärna har stört systemets motsvarighet till solsystemets Oorts kometmoln så att mängder av kometer ligger skymmer stjärnan. Problemet är att det är svårt att förklara hur de kan skymma så mycket som 20% av stjärnans ljus, men det är fortfarande möjligt.

Den enda andra möjligheten som forskarn så här långt kommit upp med är att det handlar om en Dyson-sfär, dvs en enorm skapad konstruktion:

Jason Wright, astronom vid Penn State och förstaförfattarna till den andra artikeln som fokuserar på onaturliga och okända förklaringen till resultaten, kommenterar upptäckten.

– Utomjordiskt liv borde alltid vara den allra sista hypotesen som vi överväger, men detta ser ändå ut som något som en utomjordisk civilisation skulle kunna bygga.

Tabetha Boyajian arbetar nu tillsammans med Jason Wright och Andrew Siemion, chefen för SETI Research Center vid University of California, för att få observera med ett stort radioteleskop för att söka efter radiosignaler från KIC 8462852 som kan associeras med teknologisk aktivitet. En efter en kommer alternativ att uteslutas och förhoppningsvis får vi ett svar på vad som orsakar dessa mystiska ljusvariationer.

Dysonsfär är något, en så kallad megastruktur, som först beskrevs inom science-fiction men som vetenskapligt behandlades av Freeman Dyson varefter det blev vanligt i science-fiction:

A Dyson sphere is a hypothetical megastructure that completely encompasses a star and captures most or all of its power output. The concept was first described by Olaf Stapledon in his science fiction novel, Star Maker (1937), and later popularized by Freeman Dyson in his 1960 paper, ”Search for Artificial Stellar Sources of Infrared Radiation”.[1] Dyson speculated that such structures would be the logical consequence of the escalating energy needs of a technological civilization and would be a necessity for its long-term survival. He proposed that searching for such structures could lead to the detection of advanced, intelligent extraterrestrial life. Different types of Dyson spheres and their energy-harvesting ability would correspond to levels of technological advancement on the Kardashev scale.

Nu är det väl i och för sig inte sannolikt att en Dyson-sfär hittats, men det vore onekligen spännande om det faktisk var så.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kusin till jorden funnen i beboeliga zonen runt annan stjärna

Kepler-452b är en planet som är större än jorden, är samtidigt dess 385-dagarsbana bara 5 procent längre. Planeten ligger 5 procent längre bort från sin moderstjärna Kepler-452 än jorden från solen.

Moderstjärnans ålder anges till 6 miljarder år, 1,5 miljarder år äldre än vår sol. Den har samma temperatur, är 20 procent ljusare och dess diameter är 10 procent större. Planeten är dock cirka 60% större än jorden och forskarna kallar den kusin till jorden:

“We can think of Kepler-452b as an older, bigger cousin to Earth, providing an opportunity to understand and reflect upon Earth’s evolving environment,” said Jon Jenkins, Kepler data analysis lead at NASA’s Ames Research Center in Moffett Field, California, who led the team that discovered Kepler-452b. ”It’s awe-inspiring to consider that this planet has spent 6 billion years in the habitable zone of its star; longer than Earth. That’s substantial opportunity for life to arise, should all the necessary ingredients and conditions for life exist on this planet.”

Det är den minsta och mest jordliknande planet som hittills hittats i den beboeliga zonen runt en annan stjärna av samma typ som solen. Den ligger dock långt bort, 1 400 ljusår, så det vi ser är 1 400 år gammalt.  Så om det finns eller funnits liv där så fanns det för länge sen. Det som kanske finns idag vet vi inget om, kanske har de intelligenta typer som bebott planeten redan hunnit förstöra den med växthusgasutsläpp eller kärnvapen.

Jorden jämfört med Kepler 452b

Jorden jämfört med Kepler 452b. Bild: NASA/JPL-Caltech/T. Pyle

Förutom Kepler 452b har forskarna hittat ytterligare 521 planetkandidater varav 12 stycken ligger inom den beboeliga zonen kring sina respektive stjärnor:

In addition to confirming Kepler-452b, the Kepler team has increased the number of new exoplanet candidates by 521 from their analysis of observations conducted from May 2009 to May 2013, raising the number of planet candidates detected by the Kepler mission to 4,696. Candidates require follow-up observations and analysis to verify they are actual planets.

Twelve of the new planet candidates have diameters between one to two times that of Earth, and orbit in their star’s habitable zone. Of these, nine orbit stars that are similar to our sun in size and temperature.

“We’ve been able to fully automate our process of identifying planet candidates, which means we can finally assess every transit signal in the entire Kepler dataset quickly and uniformly,” said Jeff Coughlin, Kepler scientist at the SETI Institute in Mountain View, California, who led the analysis of a new candidate catalog. “This gives astronomers a statistically sound population of planet candidates to accurately determine the number of small, possibly rocky planets like Earth in our Milky Way galaxy.”

Kepler-22b, Kepler-69c, Kepler-452b, Kepler-62f, Kepler-186f och jorden

Jordliknande planeter i beboeliga zonen som hittats inklusive jorden själv. Från vänster: Kepler-22b, Kepler-69c, Kepler-452b, Kepler-62f, Kepler-186f och jorden

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bevis för flytande vatten på Mars

En mycket betydelsefull upptäckt har gjorts på Mars. Flytande saltlösningar som avdunstar under natten bevisar att det finns ett vattenkretslopp på planeten. De spektakulära forskningsresultaten publiceras i Nature Geoscience och Javier Martín-Torres, professor i atmosfärsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, är huvudförfattare av artikeln.

REMS, Curiosity

Den meteorologiska stationen REMS ombord på Marsfarkosten Curiosity. Foto: Nasa/JPL-Caltech

– För första gången har vi funnit förutsättningar för förekomsten av flytande vatten på Mars, säger Javier Martín-Torres.

Det är den obemannade farkosten Curiosity, som befinner sig på Mars, som åter igen levererat spektakulära fynd. Ombord på Curiosity finns instrumentet REMS (Rover Environmental Monitoring Station) och det är data från denna meterologiska station som ligger till grund för de slutsatser som publiceras i Nature Geoscience. Insamlingen av data har framför allt skett i Gale crater, ett område utmed Mars ekvator som domineras av bergarter och ett torrt, ökenlikt landskap.

Inte troligt med liv på Mars 

Enligt forskarna kan tunna lager av flytande saltslösningar bildas i marken på Mars för att sedan avdunsta under natten. Resultatet tyder alltså på ett aktivt utbyte av vatten mellan Mars atmosfär och yta. De salter, perklorater, som finns på Mars, har förmågan att vid specifika temperaturer och relativ fuktighet, absorbera vattenånga från omgivningen. Tidigare har forskningen gjort gällande att den här processen bara var möjligt under Marsvåren då mängden atmosfärsvattenånga är som störst. Med hjälp av REMS, som samlat in data över ett helt Marsår, kan det nu konstateras att det finns ett dagligt vattenutbyte mellan jord och atmosfär och att förhållandena är kompatibla med bildandet av saltlösningar.

– Från Mars yta och fem centimeter neråt, är förhållandena ogästvänliga på grund av den starka strålningen och den låga medeltemperaturen. Det kan vara så att miljön är mer gynnsamt djupare än fem centimeter under ytan. I så fall skulle det kunna vara en möjlig tillflykt för liv, inhemskt eller fört till Mars från Jorden, men det vet vi inte. säger Javier Martín-Torres.

– För liv så som vi känner det, skulle det vara mycket svårt att överleva på Mars.

Forskning som får genomslag 

Javier Martín-Torres är övertygad om att de slutsatser som presenteras i artikeln kommer göra avtryck med avseende på flera aspekter. Till exempel bidrar forskningen med ledtrådar när det gäller vattnets historik på Mars och ger oss en fingervisning om svårigheten med att bebo planeten.

– Dessutom kommer resultatet få stor betydelse för framtida exploateringsstrategier och planetära skyddspolicys, säger Javier Martín-Torres.

Martín-Torres är också medförfattare till två artiklar om organiskt material respektive fast kväve på Mars, som nyligen publicerades i Journal of Geophysical Research-Planets och Proceedings of the National Academy of Science. I december 2014 publicerades också en artikel i Science om den första in-situmätningen av metan på den röda planeten.

Anarres/LTU

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Stentung på HD 40307g

HD 40307g är en stor exoplanet, en jättejord eller en mini-Neptunus. Ytan kan vara fast men planetens yta kan också vara täckt av is eller omgiven av tjocka lager av gas. Gravitationen på planeten är i alla fall mycket kraftigare än på jorden då planetens massa är 8 gånger jordens. Kanske inte en planet folk vill besöka, men kanske lite häftigt ändå att känna sig supertung. En affisch från NASA.

HD 40307g

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Gräset är alltid rödare på andra sidan

Kepler 186f är den första exoplanet belägen i den beboeliga zonen som hittades av oss människor. Det kan finnas vatten på planeten som roterar runt en röd jättestjärna. Det sistnämnda gör att det blir helt andra färger än på jorden och fotosyntesen kan handla om röd färg istället för grön. Något som kan gör planeten till ett exotiskt resmål i framtiden enligt NASA.

Kepler186f

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Med två skuggor på Kepler 16b

Kepler 16 b är en planet som roterar runt två solar precis som planeten Tatooine i Star Wars. I motsats till Tatooine är det dock inte sannolikt att Kepler 16b är beboelig, men om den var det och dessutom en jordliknande planet skulle det kunna se ut som på nedanstående affisch som NASA tagit fram. Nu kan Kepler 16b eventuellt vara en gasjätte och ingen jordliknande planet alls och då faller ju förstås hela visionen. Även om den är jordliknande är det dock sannolikt så att den inte är beboelig då det är extremt kallt på planeten.

Kepler 16b

Så även om planeten inte är beboelig så är affischen cool. Två skuggor är ju alltid fräckt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Interstellar

Interstellar är en amerikansk science fiction-film om en grupp forskare som via ett maskhål ger sig ut på en interstellär resa. Christopher Nolan har skrivit manus, regisserat och producerat filmen som är baserad på teorier om gravitationsfält, maskhål med mera.

I en dystopisk framtid är livet på jorden hotat av klimatförändringar. Ständiga dammstormar gör att grödorna slår fel, all mat håller på att ta slut och en ständig försämring av luftkvaliteten. Jorden är bortom all räddning, men det finns en annan lösning: En grupp forskare och upptäcktsresande planerar att hitta en ny värld i en annan galax genom att färdas genom ett nyupptäckt maskhål nära Saturnus för att rädda mänskligheten. Cooper, en bonde som tidigare har varit testpilot hos NASA, blir utvald att genomföra uppdraget tillsammans med Dr. Amelia Brand, fysikern Romilly, geografen Doyle och robotarna TARS och CASE.

Nån gång framöver kommer det också en recension av filmen.

[imdbltid]0816692[/imdbltid]

Media: AB, Ciné, EX, GP, HD, KP, KB, SVT, Metro, MZ, MrF, NG, Onyans, SR, SvD, Syd, TR, TT, UT, UNT, Via, VS,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

NASA: Om 20 år har vi hittat utomjordingar

I början av detta år upptäckte Nasas Keplerteleskop en planet, Kepler-186f, som liknar jorden både vad det gäller storlek och omloppsbana. Stjärnan som planeten snurrar kring påminner dessutom om vår sol. Nasa tror att Kepler-186f är den första av flera riktigt jordliknande planeter som kommer att upptäckas de kommande åren. Med det följer att det kan förväntas att liv på andra planeter bör kunna upptäckas menade forskare fån NASA på en konferens i Washington.

– Jag tror att vi inom 20 år kommer att få reda på att vi inte är ensamma i universum, sade Kevin Hand, astronaut vid Nasa.

– Det är mycket osannolikt att vi skulle vara ensamma i universums gränslösa vidsträckthet, sade Charles Bolden, chef för Nasa vid konferensen som publicerats på Youtube.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

NASA testar flygande tefat

NASA har testat en rymdfarkost som ser ut som flygande tefat. Testen var i stort sett lyckad och det mesta tycks ha fungerat enligt planerna. Dock inte det sista steget i landningen då en fallskärm skulle ha vecklats ut.

Anledningen till testerna är att man vill se hur de farkoster som behövs för att landa på Mars kan utformas:

Ett av de mest grundläggande problemen som Nasa kämpar med när det gäller bemannade Mars-resor är att med dagens teknik kan man bara landa farkoster som maximalt väger 1,5 ton. Det är en bra bit under de 20-30 ton som anses som minimumvikten för ett rymdskepp som ska bära människor.

För att få upp siffran behövs bland annat effektivare sätt att bromsa och LDSD:n ska bland annat testa en ny typ av fallskärm och en uppblåsbar kevlar-ring som är konstruerad för att kunna bromsa hastigheten på ett rymdskepp som går in för landning på den röda planeten.

Ett av nyckelmomenten som kan gå fel är om fallskärmen, som också är tillverkad av kevlar och nylon, börjar smälta under återfärden till marken förklarar Ian Clark, som är en av de huvudansvariga för utvecklingen av ”tefatet”.

Det handlar alltså inte om att den farkostprototyp som testas ska genomföra några intergalaktiska resor, inga resor till andra stjärnsystem, utan om resor i det egna solsystemet. Kanske kommer en sån farkost att se ut som den testade, kanske på nåt annat sätt. För de längre resorna får vi dock nöja oss med att rymdskeppen böjer rumtiden. Inge flygande tefat där inte.

Meningen är att NASA ska genomföra fler tester med försöksfarkosten.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rymdskepp som böjer rumtiden i verkligheten?

Rymdskepp som böjer rumtiden finns i hippieepokens mest lästa och spridda SF-bok, Frank Herberts Dune. Det är ett sätt att färdas snabbare än ljuset och att göra interstellära och intergalaktiska rymdfärder möjliga. I alla fall inom SF och i NASA:s teorier. Kanske funkar också Star Treks warpdrive på samma sätt.

Det vanligaste inom science fiction är annars konstgjorda maskhål som ett sätt att färdas snabbare än ljuset.. Stargate, Farscape och flera andra serier har detta transportsätt.

Sen 2010 tycks i all fall forskare på NASA ha funderat över hur ett rymdskepp som kan böja rumtiden kan konstrueras och nu har en konstnär tagit fram bilder på hur ett sådant rymdskepp skulle kunna se ut.  Verklighet? Knappast. Inte under mitt liv i alla fall. Är det sannolikt att människan nånsin kommer att kunna konstruera nåt sånt här skepp? Troligen inte. Men det vore häftigt.

IXS Enterprise (IXS-110)

IXS Enterprise (IXS-110)

IXS Enterprise (IXS-110)

IXS Enterprise (IXS-110)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kepler 186f – jordlik planet på rätt ställe

Kepler 186 f heter en alldeles nyupptäckt, eller i alla fall precis presenterad jordlik planet. Det är inte den första jordlika planeten som hittats, men det är den första och hittills enda riktigt jordlika planeten, dvs ungefär samma storlek och samma uppbyggnad som jorden, som ligger på rätt avstånd från sin sol, sin stjärna. I den beboeliga zonen. Trots det menar forskarna att det knappast kan var en beboelig miljö för människor:

Trots likheterna med jorden är det sannolikt inte någon för jordmänniskor vänlig miljö som skulle möta en besökare. Atmosfären består troligen av koldioxid och temperaturen beräknas ligga strax över noll grader Celsius.

– Jag skulle inte kalla planeten för en tvilling till jorden utan snarare en kusin, säger forskaren Elisa Quintana vid Nasas Ames Research Center till nyhetsbyrån.

Trots olikheterna är detta den mest jordlika planet som hittills har hittats. För Kepler-186f är en planet som i både storlek och temperatur på dess yta är ett tecken på att planeter som liknar vår egen kanske inte tillhör undantagen.

Kepler 186f

Kepler 186f

Kepler 186f befinner sig 500 ljusår från jorden och roterar runt en röd dvärgstjärna. Ett varv runt sin stjärna tar 130 dagar för Kepler 186f jämfört med 365 dagar för jorden att ta sig ett helt varv runt solen. Planeten snurrar runt sin planet på ungefär samma position i den beboeliga zonen som Mars och är därmed kanske egentligen mer lik Mars än Jorden. Fast med en viktig skillnad. Forskarna tror att det finns flytande vatten på Kepler 186f.

SETI-programmet som söker efter intelligent liv i rymden har börjat lyssna efter radiosignaler från Kepler 186. Ingenting har förstå hittats ännu, de har bara sökt i 1 dag. Men det är inte troligt att de nånsin kommer att hitta sådana signaler från Kepler 186. Chanserna för intelligent liv på Kepler 186f verkar inte direkt stora.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

NASA har hittat 715 nya planeter

Igår meddelade NASA:s Keplerprojekt att de hittat 715 nya planeter runt 305 olika stjärnor. Flera av de nyfunna planeterna ligger i flerplanetsystem som liknar solsystemet. 95% av de nyfunna planterna är mindre än Neptunus som är fyra gånger så stor som jorden. Anledningen till att så många ny aplaneter hittats på kort tid är att forskarna tagit fram nya matematiska formler som gör det lättare att beräkna var och hur många planeter som finns i ett system.

Kepler-projektet

Bild: NASA

4 av de nya planeterna har en storlek som är mindre än 2,5 gånger jordens och befinner sig i den beboeliga zonen runt sin stjärna. Det är dock inte säkert att de för den skull är beboeliga då ingen vet om det handlar om gasplaneter eller planeter med fast yta som jorden.

Totalt har forskare nu funnit  mer än 1 700 planeter runt andra stjärnor än solen. Det är som jag ser det helt fantastiskt. Storleksfördelningen och hur utvecklingen varit för nyupptäcker av planeter kan ses i nedanstående diagram.

Kepler-projektet

Planeter

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Asteroidjakt och asteroidkrockar

Emellanåt krockar nån främmande himlakropp med jorden. För det mesta handlar det om små stenar som inte orsakar några större skador. Ibland blir det lite större smällar, som exempelvis när Chicxulub-kratern i Mexico skapades. Något som sannolikt bidrog till att alla stora dinosaurier dog ut. De små blev ju kvar. Vi kallar dem fåglar. Den största i modern tid är nerslaget i Tunguska 1908. Liknande saker kommer att hända igen. Därför forskas det om hur vi ska kunna stopp asteroider på väg att krocka med jorden. Därför handlar en lång rad filmer om ämnet.

Forskningen som som bland annat Nasa ägnar sig år har tittat på flera olika lösningar för att stoppa asteroider:

Nasas projekt ”Asteroid Grand Challenge” är fortfarande i planeringsstadiet men Nasa har sagt att det kommer att bli ett stort projekt ”inriktat på att upptäcka och karaktärisera asteroider och lära sig att handskas med potentiella hot. Utmaningen kommer att innebära en mängd olika samarbeten med andra myndigheter, internationella partners, industrin, den akademiska världen och vetenskapsmän”, säger Nasa.

[…]

The Asteroid Redirect Mission är ett annat projekt som Nasa hoppas mycket på i framtiden. Nasa:s koncept är att använda en robotstyrd rymdfarkost för att fånga en liten asteroid, 13-32 fot (4-10 meter), i storlek, eller ta bort en ännu mindre sten från ytan av en större asteroid och omdirigera den till en stabil bana runt månen. Därefter skulle astronauter ombord Nasa:s nya rymdskepp Orion låta en rymdraket möta den infångade asteroiden i månens omloppsbana och samla in prover för att återvända till jorden, säger Nasa.

Parallellt forskar Nasa också om hur asteroider kan användas för oliak ändamål. Men framförallt handlar forskningen i detta skede om hur asteroider och kometer på väg att krocka med jorden ska kunna upptäckas i tid så att det går att göra nåt åt situationen.

Bland filmer och TV-serier på detta tema märks Armageddon, AsteroidDeep Impact, Impact, MeteorWhen Worlds Collide och Without Warning.

ArmageddonDeep ImpactAsteroid

ImpactMeteorWithout Warning

Intressant?
Mer: Popast1, 2, 3, 4SVD, Sydsvenskan, Ny Teknik, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Voyager 1 lämnar Vintergatan

Voyager 1

Artist concept of NASA’s Voyager spacecraft. Image credit: NASA/JPL-Caltech

För första gången har ett människotillverkat föremål tagit sig utanför den så kallade heliosfären:

NASA’s Voyager 1 spacecraft officially is the first human-made object to venture into interstellar space. The 36-year-old probe is about 12 billion miles (19 billion kilometers) from our sun.

New and unexpected data indicate Voyager 1 has been traveling for about one year through plasma, or ionized gas, present in the space between stars. Voyager is in a transitional region immediately outside the solar bubble, where some effects from our sun are still evident. A report on the analysis of this new data, an effort led by Don Gurnett and the plasma wave science team at the University of Iowa, Iowa City, is published in Thursday’s edition of the journal Science.

”Now that we have new, key data, we believe this is mankind’s historic leap into interstellar space,” said Ed Stone, Voyager project scientist based at the California Institute of Technology, Pasadena. ”The Voyager team needed time to analyze those observations and make sense of them. But we can now answer the question we’ve all been asking — ’Are we there yet?’ Yes, we are.”

Heliosfären sträcker sig minst 13 miljarder kilometer bortom planeterna i vårt solsystem. Voyager-1 har därmed slutligen lämnat Vintergatan, den galax som jorden befinner sig i. I mars konstaterade Nasa forskare att Voyager 1 inte lämnat Vintergatan ännu:

”The Voyager team is aware of reports today that NASA’s Voyager 1 has left the solar system,” said Edward Stone, Voyager project scientist based at the California Institute of Technology, Pasadena, Calif. ”It is the consensus of the Voyager science team that Voyager 1 has not yet left the solar system or reached interstellar space.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Liv på den röda planeten?

MarsDet finns det nog inte, men det är i alla fall vad den senaste marssonden Curiosity  letat efter på Mars. Inte bara liv, utan kanske mer efter tecken på liv. Om liv funnits nån gång:

The Mars science rover Curiosity landed on the Martian surface shortly after 10:30 p.m. Pacific time on Sunday (1:30 a.m. EDT Monday/0530 GMT) to begin a two-year mission seeking evidence the Red Planet once hosted ingredients for life, NASA said.

[…]

The $2.5 billion Curiosity project, formally called the Mars Science Laboratory, is NASA’s first astrobiology mission since the 1970s-era Viking probes.

The landing marks a major victory and milestone for a U.S. space agency beleaguered by budget cuts and the recent loss of its 30-year-old space shuttle program.

”It’s an enormous step forward in planetary exploration. Nobody has ever done anything like this,” said John Holdren, the top science advisor to President Barack Obama, who was visiting JPL for the event. ”It was an incredible performance.”

Numera skickar rymdmyndigheter på jordklotet ut obemannade farkoster till olika planeter och i rymden med ojämna mellanrum. Jag minns när man skickade bemannade farkoster till månen regelbundet. Snart kommer man väl inte att kunna skicka ut människor i rymden överhuvudtaget vad jag förstår. Brist på farkoster. På nåt sätt känns det som om utvecklingen på detta område backat. Kanske är det inte så, men upplevelsen är definitivt sådan.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om 

Kan man bo på Kepler 22b?

Kepler 22Temperaturmässigt så verkar det helt klart att människor borde kunna bo och överleva på en planet som hittades år 2011 och som fått namnet Kepler 22b. Men NASA som med hjälp av Keplerteleskopet funnit planeten vet ännu inte om planeten verkligen har en fast yta, nån atmosfär med syre eller nåt annat som verkligen skulle kunna göra den beboelig för människor. Inte för att det ens skulle vara möjligt för oss då. Den ligger nämligen lite långt bort. 600 ljusår. Forskare har vid det här laget hittat över 1 000 potentiella jordliknande planeter. Kepler 22b är alltså en av dem.

Ursprungligen från bloggen Svensson.

Intressant?
Borgarmedia: SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om