Parallellt med en arbetarlitteraturcirkel på jobbet drabbade science fiction (sf) mig. Det var några år sen. Jag såg samma namn i litteraturlistor från till synes skilda världar. Hade flera av författarna vi läst även bidragit till svensk sf? Harry Martinson, skildraren av sockenbarnets och sjömannens öden? Folke Fridell, som lät Rivar-Bohm ropa efter människovärdet där det försvann längs det löpande bandet? Ivar Lo-Johansson, ”statarnas ombudsman i dikten”? Ja. Det verkade så.
1956 kom Martinsons Aniara, diktverket om rymdskeppet som efter evakueringen av Jorden hamnar ur kurs och fortsätter ut i världsrymden. Tre år senare utgavs Fridells Äldst i världen, i vilken pensionären Martin Mörk år 1980 lever ett inrutat liv som ”morgondagens fattighjon” på ett atombombssäkert äldreboende, ”omhändertagen, badad, testad och avhumaniserad”, som bokens baksidestext uttrycker det. 1967 kom Ivar Los Elektra : kvinna år 2070 i vilken poeten Peter Bly efter en hundraårssömn får uppleva framtidens Stockholm, där energifrågan är löst, arbetet är en lyx och idrotten – framförallt boxningen – upphöjts till nära nog en filosofi.
Med detektorn kalibrerad såg jag fler verk där i gränslandet mot sf. En sorts spekulativ litteratur. Kanske inte arbetarförfattare allihop, men inom en samhällskritisk fåra. Ofta enskilda verk snarare än hela författarskap. Karin Boyes totalitära övervakningsdystopi Kallocain (1940) var ju redan given. Vilhelm Mobergs rättsrötesatir om det påhittade landet Idyllien i Det gamla riket (1953) kan nämnas. Nils Parling, kanske mest känd för sina Bergslags- och skogsarbetarskildringar, skrev Korset (1957, reviderad upplaga 1994: Detta är deras kors), en postapokalyptisk framtidsskildring med närapå bibliskt språk, i vilken grupper av människor flera generationer efter det tredje världskriget försöker återskapa civilisationen. Kärnvapentemat finns även i Arvid Rundbergs De sista (1962) som handlar om överlevarna efter Bomben, i svensk miljö, och året därpå skrev han satiriska Mr Bilks död i vilken Jorden får rymdbesök av en Jesusaktig figur. Gustav Sandgren, en av de 5 unga, skrev sfungdomsböcker under pseudonymen Gabriel Linde.
Redan 1892 hade socialdemokraten Axel Danielsson författat kortberättelsen Främlingen : ett besök i det nya samhället om mannen som återkommer till Malmö och ett utopiskt Sverige, decennier efter ”de stora händelserna i början av 1900-talet, då socialdemokraterna fingo makten i den sönderfallande borgerliga samhället.” Kanhända inspirerades Danielsson – som nog även Ivar Lo senare – av amerikanen Edward Bellamys En återblick : sociala iakttagelser efter ett uppvaknande år 2000 (originaltitel Looking Backward: 2000-1887, på svenska 1889) i vilken huvudpersonen efter en lång hypnossömn vaknar upp i en socialistisk utopi. Bland andra tidiga, inflytelserika utländska författare kan nämnas Jack London och Upton Sinclair. Londons Järnhälen (The Iron Heel, 1907) är en dystopisk tillbakablick på den tyranniska oligarkin som hade makten i USA under hundratals år, och hans Röda pesten (The Scarlet Plague, 1912; på svenska 1918) är en postapokalyptisk berättelse om pandemiöverlevande. Sinclairs Det tusenåriga riket (The Millennium, skriven cirka 1907 men publicerad 1924) handlar om en grupp människor av olika bakgrund som blir ensamma kvar på jorden efter en katastrof, varvid de på kort tid tvingas leva igenom den mänskliga historiens olika faser för att därefter, övertydligt sedelärande, inse socialismens nödvändighet. Senaste svenska utgåvan kom för övrigt 1981 på sf-förlaget Delta, i Ture Nermans översättning. Välbekante H. G. Wells ska också nämnas i sammanhanget – socialist och författare till exempelvis Tidsmaskinen (The Time Machine, 1895) som verkligen extrapolerar det dåtida brittiska samhällets utvecklingslinjer in absurdum, till en framtid där klasserna utvecklats till två helt olika arter av organismer.
Bland nu levande svenska arbetarförfattare ska definitivt Ove Allansson uppmärksammas, uttalat sf-inspirerad, vilket märks i böcker som Värmen (1970) med inslag av bitsk satir mot datorisering och automatisering, och ännu mer i De kosmiska havens bokanjärer (2005) som är en skepparhistoria från rymden om kampen för pappersbokens existens. Fler framtidsskildringar och kontrafaktiska romaner kan räknas upp. Sven Wernströms Mannen på tåget (1971, 2009) beskriver hur en svensk revolution hade kunnat se ut, och hans senaste Ett författarliv (2009) utspelar sig 2025 där en typograf ser tillbaka på sitt liv. Wernström har annars skrivit åtskilliga böcker för barn och ungdom, flera historiska eller av sf-karaktär. Lena Kallenberg blickade arbetsrättsligt sju år framåt i tiden med romanen Elena och Europa (2007) och Tony Samuelsson diskuterade i Jag var en arier : en nordisk fantasi (2009) bland annat hur Sverige hade kunnat se ut om Tyskland segrat i Andra världskriget. Göran Greider är också en som talat sig varm för sf, vilket kan spåras i delar av hans lyrik.
Men jag behövde få lite sammanhang, så jag kontaktade två sakkunniga. Tidvis spridda i olika länder korresponderade vi via e-post. Det var Jerry Määttä, litteratursociolog vid Uppsala universitet, med bland annat science fiction, katastrofberättelser och frågor om bildning och skönlitteratur som forskningsintressen. Han disputerade 2006 med avhandlingen Raketsommar : science fiction i Sverige 1950- 1968. Det var även Magnus Nilsson, litteraturvetare vid Malmö högskola, med svensk arbetarlitteratur och frågor om litteratur och klass som specialområden. Han disputerade 2003 med avhandlingen Den moderne Ivar Lo-Johansson : modernisering, modernitet och modernism i statarromanerna. Ett urval ur samtalet går att läsa i separat inlägg.
Ursprungligen publicerat i bis #4 2011. Publicerad i enlighet med licensen CC-BY-NC-ND
Läs även: