ʻOumuamua (1I) är det första interstellära objektet (dvs en himlakropp från ett annat solsystem) och den första interstellära asteroid som observerats av astronomer. Objektet upptäcktes av en slump när den passerade genom solsystemet i oktober 2017. När ʻOumuamua upptäcktes av Robert Weryk, med hjälp av teleskopet Pan-STARRS på Hawaii, den 19 oktober 2017 och antogs först vara en komet, men omklassificerades en vecka senare till asteroid eftersom den ansågs inte visa några tecken på aktivitet.
ʻOumuamua reflekterar solljus på ett mycket udda sätt. Den bedöms utifrån detta vara mer än tio gånger längre än vad den är bred. Vilka processer som kan generera himlakroppar med den här formen är okänt. En förklaring kan vara att den inte alls är så utsträckt, utan att solljuset reflekteras på ett mycket udda sätt. Ytan är rödaktig vilket påminner om Pluto och andra dvärgplaneter i utkanten av solsystemet.
När ʻOumuamua lämnade solsystemet, visade den tecken på en acceleration, som inte går att förklara med hjälp av den vanliga gravitationsmodellen. En vanlig orsak till sådan acceleration är att det strömmar ut gaser ur objektet. Detta är särskilt tydligt bland kometer, där gasen ibland är synlig för blotta ögat i form av en koma och svans. Trots noggranna observationer kunde man dock inte detektera någon gas.
Någon komet är det med stor sannolikhet inte När en komet rundar solen, något som är mycket vanligt, får solens strålning kometens sten och is att skicka ut små jetstrålar som ger kometen lite extra fart. Och det var precis så som ʻOumuamua uppförde sig, men med en viktig skillnad: Den svans som borde ha varit lätt att se syntes alltså aldrig.
Det vanligaste antagandet är dock att ʻOumuamua är en ovanlig asteroid.
En grupp forskare har föreslagit att ʻOumuamua skulle vara formad av ett slags fruset skum av väte vilket skulle ha kunnat förklara den extra farten när ʻOumuamua träffades av solens strålning och den låga densiteten.
En annan teori går ut på att ʻOumuamua i själva verket bestod av små dammpartiklar hundra gånger lättare än luft. När ett sådant objekt träffas av solens ljus får det en knuff. Om det är så är det en typ av objekt som aldrig tidigare observerats.
En tredje teori har presenterat en teori om att det är ett objekt fruset kväve vilket är något som kan hittas på bland annat Pluto och Neptunus måne Triton
Det finns också en teori om att ʻOumuamua kan ha varit en del av ett större objekt som kommit för nära en stjärna och sedan brutits i delar.
Seriösa astronomer har till och med lekt med tanken att ʻOumuamua är ett artificiellt objekt, konstruerat av en utomjordisk civilisation. Detta nämns som en av flera tänkbara förklaringar i en artikel av Abraham Loeb och Shmuel Bialy från Harvard. Det skulle i så fall röra sig om en farkost som drivs genom ett så kallat solsegel:
För honom är svaret på Oumuamuas gåta att det rörde sig om en så kallad solseglare, en farkost som drivs fram genom rymden med ett enormt segel som fångar upp ljuspartiklar från en stjärna och därmed får fart framåt. En farkost som hängde på sin plats i rymden när vårt solsystem rörde sig mot den hösten 2017.
Det var vi som ”kolliderade” med Oumuamua och inte Oumuamua som korsade vår bana.
– På samma sätt som en segelbåt rör sig framåt tack vare vinden då atomer och molekyler i luften träffar seglet kan ett ljussegel reflektera ljus och få en knuff. Ett sådant segel gör att rymdfarkosten inte behöver ta med sig något bränsle, säger Avi Loeb.
Om det visar sig att Loeb har rätt så kommer vi i sinom tid att får veta. Då finns det några därute nånstans som sannolikt vet att vi finns. Högst troligt är det i så fall en civilisation som är mer avancerad än vår. Kanske kommer de tillbaka fast då kanske inte med en bemannad farkost.
Men det finns också en mängd andra teorier och förslag till förklaringar:
In April 2020, astronomers presented a new possible scenario for the object’s origin. According to one hypothesis, ʻOumuamua could be a fragment from a tidally disrupted planet If true, this would make ʻOumuamua a rare object, of a type much less abundant than most extrasolar ”dusty-snowball” comets or asteroids. However, this scenario leads to cigar-shaped objects whereas ʻOumuamua’s lightcurve favors a disc-like shape.
In May 2020, it was proposed that the object was the first observed member of a class of small H2-ice-rich bodies that form at temperatures near 3 K in the cores of giant molecular clouds. The non-gravitational acceleration and high aspect ratio shape of ʻOumuamua might be explainable on this basis. However, it was later calculated that hydrogen icebergs cannot survive their journey through interstellar space.
IKAROS space-probe with solar sail in flight (artist’s depiction) showing a typical square sail configuration. Bild: Andrzej Mirecki. Licens: CC BY-SA 3.0
Upptäckten av ʻOumuamua påminner om händelserförloppet i boken Rendezvous with Rama by Arthur C. Clarke.
2019 observerades ytterligare en interstellär himlakropp, Borisov (2I), Borisov har dock konstaterats vara en komet. Kometen upptäcktes av en amatörastrom från Krim-halvön, Gennadij Borisov. Enligt en del forskare som exempelvis Amir Siraj och Avi Loeb bör det finnas 100-tals interstellära objekt i solsystemet men inga andra än ʻOumuamua och Borisov har observerats.
Läs mer: Konstgjord stjärna?