Klimatförändringar i SF-litteraturen

Klimataktivisten Andreas Malm har i en artikel i Aftonbladet uppmärksammat vågen av klimatrelaterad romaner och i samband med det också upptäckt att det i science-fictionlitteraturen finns klimatdystopier. Han utgår från att de klimatrelaterade romanerna är något som utvecklats de senaste 10 åren. Men det är fel och beror kanske på att Malm inte så bevandrad i SF-litteratur.

De första klimatrelaterade berättelserna inom SF-litteraturen dök dock upp redan på 1880-talet, dvs för cirka 140 år sen. Växthusplaneter har också varit närvarande inom science-fiction under lång tid och det handlar alltid om planeter som är döende och där det är omöjligt eller nästan omöjligt för liv att överleva.

År 1889 kom The Purchase of the North Pole av Jules Verne ut. Den behandlar klimatförändringar som en följd av jordaxeln flyttat sig. Det är den första SF-boken som behandlar klimatförändringar. Författaren J.G. Ballard skrev för sin del flera dystopier med klimatförändringar som tema, The Wind from Nowhere (1961) som handlar om en värld plågad av orkaner, The Drowned World (1962) som berättar om smältande istäcken och höjda havsnivåer medan  The Burning World (1964, senare kallad The Drought) handlar om en klimatkatastrof orsakad av människans utsläpp. J.G. Ballard är mest känd för Empire of the Sun från 1984 som handlar om andra världskriget i Shanghai och fånglägret Lunghua som byggde på hans egna upplevelser som barn där.

SF-dystopier som använder sig av uttrycket klimatförändring börjad dyka upp på 2000-talet, däribland Margaret Atwoods Oryx and Crake (2003), The Year of the Flood (2009) and MaddAddam (2013). Kim Stanley Robinson har för sin del skrivit flera SF-böcker som behandlar klimatfrågan, dels trilogin Science in the Capital (Forty Signs of Rain 2004, Fifty Degrees Below 2005, and Sixty Days and Counting 2007) dä rhan tar upp klimatfrågan och pläderar för skyndsamma åtgärder mot uppvärmningen av jorden.

En annan bok av Kim Stanley Robinson är  The Ministry for the Future från 2020 som Andreas Malm berör i sin artikel i Aftonbladet:

En av de mest hyllade romanerna från förra året har i dagarna utkommit på svenska: Väder av Jenny Offill (Natur & Kultur).

[…]

2020 var också året för ett episkt genombrott i klimatfiktionen, i form av det verk som alla andra hädanefter kommer att jämföras med: Kim Stanley Robinsons monumentala The ministry for the future. Den är allt som Väder inte är. På varje punkt vänds här den borgerliga regelboken ut och in: sydligt perspektiv, fossila bränslen i handlingens centrum, kamp mot deras ägare som mänsklighetens räddning, ett myller av kollektiva processer i en värld som balanserar mellan undergång och utopi.

Enbart i ett avseende liknar de två romanerna varandra: båda arbetar med montageteknik. I Robinsons fall är resultatet en fusion av form och innehåll, där den mångfald av taktiker och tekniker som krävs för att rulla tillbaka uppvärmningen motsvaras av ett ändlöst experimenterande med olika typer av litterär gestaltning.

Malm avslutar med att kalla The ministry for the future. för en socialistisk klimatroman.

Det finns också en stor mängd andra SF-böcker och dessutom en lång rad thrillers som berör klimatförändringar som exempelvis:

SF-böcker som behandlar klimatfrågan har förstås blivit vanligare med åren men det är alltså inte en helt ny fråga inom science-fiction utan har förekommit länge.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.