China Miéville
Många SF-författare är höger, libertarianer, nyliberaler, en del nästan fascister. Många av de som jag gillar rätt bra som författare har sådana uppfattningar, exempelvis Larry Niven (1938-), Jerry Pournelle (1933-) och S.M. Stirling (1953-). Många andra kan sägas vara politiskt indifferenta, i praktiken är de traditionellt borgerliga, dvs utifrån min synpunkt höger. Exempel på detta är kanske Isaac Asimov (1920-1992), Arthur C. Clarke (1917-2008), C.J. Cherryh (1942-) med flera.
Vänsterförfattare i vid mening är nog inte så sällsynta, Ursula K. Le Guin (1929-) och J.G. Ballard (1930-2009) måste väl anses höra dit liksom John Brunner (1934-95), Samuel R. Delany (1942-), David Dvorkin (1943-), Harlan Ellison (1934-), Ian McDonald (1960-), Michael Moorcock (1939-) som kallar sig anarkist, Kim Stanley Robinson (1952-), Joanna Russ (1937-2011), George Orwell (1903-50) och Olaf Stapledon (1886-1950).
Däremot är organsierade socialister rätt sällsynta bland SF-författarna. Den mest kände idag är nog China Miéville (1972-), medan Iain Banks (1954-) och Ken MacLeod (1954-) är kända, dock kanske inte så kända som socialister eller vänster på samma sätt som China Miéville. Båda de sistnämnda har dock varit organiserade i eller stött olika vänstergrupper och i deras böcker förekommer socialistiska och anarkistiska referenser flitigt. China Miéville var medlem i brittiska SWP fram till mars 2013 men han har lämnat organisationen med anledning av den senaste skandalen med våldtäktsanklagelser och liknande som ledningen döljt och försökt tysta ner. Idag är han medlem i US-amerikanska ISO och verksam i Chicago. I huvudsak är China Miéville en fantasyförfattare men en del av hans böcker är också SF. Steven Brust (1955-) är ytterligare en författare som är trotskist i likhet med China Miéville och Ken MacLeod.
Bland äldre SF-författare som har varit organiserade socialister märks H. G. Wells (1866-1946), Frederik Pohl (1919-) som var organiserad i Young Communist League på 1930-talet, Mack Reynolds (1917-83) som en stor del av sitt liv var medlem i US-amerikanska Socialist Labor Party och Bernard Wolfe (1915-1985) som en tid var livvakt åt Leo Trotskij (1874-1940) i Mexico. Bernard Wolfe har bara skrivit en enda SF-roman, Limbo (1952) och bara ett par noveller, en i Gal (1951), ”Self Portrait” och två i Harlan Ellisons antologi, Again, Dangerous Visions (1972), ”The Bisquit Position” och ”The Girl with Rapid Eye Movements”. Mack Reynolds har skrivit desto mer. Bernard Wolfe slutade skriva SF-texter då han fattade avsmak för genren och den tekniska vetenskapen som varande reaktionära. SF betraktade han som den högervridna vetenskapens tjänare. Han skrev dock andra romaner och noveller, många av de senare publicerades i Playboy Magazine. Limbo anses av en del höra till de 100 bästa SF-romaner som nånsin skrivits.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om China Miéville, Iain Banks, Ken McLeod, Mack Reynolds, Bernard Wolfe, Steven Brust. H.G. Wells, Frederik Pohl, Vänster, SF-författare, Trotskister, Anarkister, Böcker, Författare, Samhälle, Politik, Science Fiction, SF, Ursula K. Le Guin, Michael Moorcock
Känns det inte lite pretentiöst att blanda in politik i författande? Visst, det skiner ofta genom, men mår kanske inte litteraturklimatet bättre av att detta lämnas därhän?
Varför det? Författarna som nämns är ju ofta politiskt aktiva och tar aktiv politisk ställning. De skriver också utifrån sin politiska uppfattning. Det gör de flesta författare. Så ärligt sagt begriper jag inte din invändning.