Ekologi och science-fiction

Science fiction är naturligtvis lämplig för att diskutera, fundera över och analysera miljöproblem liksom ekologiska problem. Den första SF-roman som tog upp sådant och där det var en viktig del av handling och skeenden var förmodligen Frank Herberts Dune från 1965.

The Word for World is ForestAndra tidiga exempel inkluderar Ursula K. Le Guins The Word for World is Forest från 1972 och The Dispossed från 1974, John Brunners Stand on Zanzibar från 1968. En del menar dock att Earth Abides från 1949, skriven av George R. Stewart var den allra första. Här i Norden har vi tidiga böcker som Knut Faldbakkens Oår, Aftonlandet från 1977 och PC. Jersilds Efter floden från 1982.

Tidiga SF-filmer med eko-teman är förstås Mad Max från 1979 och Mad Max 2, The Road Warrior, från 1981 liksom Soylent Green från 1973, Logan’s Run (Flykten från framtiden) från 1976.


Nuförtiden är ekologiska frågeställningar legio inom SF. En stor del av alla SF-filmer liksom många böckertar upp det på olika sätt. I själva verket kryllar det av böcker, och av filmer som ta upp ekologi, miljö, miljöförstöring, ekologiska katastrofer (ett exempel är Avatar), det förekommer i avsnitt i de flesta SF-tvserier osv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Red Peppers tio SF-favoriter – en klar dag kan man se revolutionen

Red Pepper är en radikal brittisk tidskrift som skriver så här om sig själva:

Red Pepper is a bi-monthly magazine and website of left politics and culture. We’re a socialist publication drawing on feminist, green and libertarian politics. We seek to be a space for debate on the left, a resource for movements for social justice, and a home for anyone who wants to see a world based on equality, meaningful democracy and freedom.

Red Pepper is completely independent, and whilst not rejecting party politics, seeks to help build the kind of pluralistic, dynamic movements which can fundamentally challenge our economic system, with its entrenched injustice, structures of power and oppression, and tendency towards war and environmental destruction. Although based in London, we have links around Britain, and have always covered events and perspectives from outside the capital.

Jag citerade i ett annat inlägg tidningens intervjuer med några kända SF-författare med hjärtat till vänster. De beskrev på ett bra sätt varför jag tycker om science-fiction. Tidningen har också gjort en lista på 10 favoriter bland SF-böcker:

  • Iron Council, China Miéville
  • Body of Glass, Marge Piercy
  • The Star Fraction, Ken MacLeod
  • White Queen, Gwyneth Jones
  • The Dispossessed, Ursula K Le Guin
  • Swastika Night, Katharine Burdekin, writing as Murray Constantine
  • Fahrenheit 451, Ray Bradbury
  • Babel-17, Samuel R Delany
  • Culture Series, Iain M Banks
  • Forty Signs of Rain, Kim Stanley Robinson

CultureTre av mina favoritförfattare i genren finns med på listan, Ursula K. LeGuin, Iain M Banks och Ken MacLeod. Om Iain M Banks Cultureserie skriver Red Pepper så här:

Banks just has to be included here but it’s pretty much impossible to select one from among the ten books in the decades-spanning Culture series. What Star Trek would have been if the Federation was organised on anarchist principles and the Enterprise was a living ship guided by a prodigious artificial intelligence with a nice line in wry humour, the Culture universe is a provocative playground for committed post-humanists. The sad news of Banks’ death means the series is at a close, but these books will be read, re-read, pondered and critiqued long after the rest of us have returned to galactic dust.

The Star FractionCulture-serien är bland det bästa som skrivits i SF-genren. Bland de bästa är förstås också The Dispossessed av Ursula K. LeGuin, från vilken bok namnet på denna blogg hämtats. Men jag tycker Left Hand of Darkness är hennes bästa bok. Värt att citera är också det som Red Pepper skriver om Ken MacLeods The Star Fraction:

First in the ‘Fall Revolutions’ series and a somewhat wry dig at the factionalisation of the left in the wake of neoliberalism. A near-future UK is split into mini-states with competing ideologies; a small part of north London exists as a libertarian/anarchist enclave and the green eco-warriors are armed and dangerous. Riffing on cyberpunk’s preoccupation with artificial intelligence and its ubiquitous multi-functioning mirrorshades (here called ‘glades’), The Star Fraction is part send-up of conspiracy theorising paranoia and part serious call-to-arms for an entrenched left. ‘On a clear day,’ writes MacLeod, ‘you can see the revolution.’

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Några kvinnliga SF-författare

Alice SheldonDet råder ingen brist på kvinnliga SF- och fantasyförfattare. Förr var det annorlunda och tidiga kvinnliga sciencefictionförfattare skrev ofta under mansnamn. Ett typexempel är Alice Sheldon (1915-87) som skrev under namnet James Tiptree Jr. Denna praxis förekommer till och med än idag:

”It sometimes makes sense for a female author to use a pseudonym, particularly when the main characters are male, or when it’s a genre with a strong appeal to men, like military science fiction, certain types of fantasy or gritty thrillers,” says Penguin editor Anne Sowards, whose fantasy authors K.A. Stewart, Rob Thurman and K.J. Taylor are women. …

”For a new author, we want to avoid anything that might cause a reader to put a book down and decide, ’not for me,’ ” Ms. Sowards says. ”When we think a book will appeal to male readers, we want everything about the book to say that-the cover, the copy and, yes, the author’s name.”

Några av mina favoriter bland SF-författare är kvinnor. Bäst är förstås Ursula K. Le Guin som dessutom är vänster. Andra jag läst och läser med behållning är C.J. Cherryh, Kristine Kathryn Rusch, Nancy Kress, Anne McCaffrey, Elisabeth Moon, Lois McMaster Bujold och Joan Vinge.

Antalet kvinnliga SF-författare är mycket stort och det finns en lång rad listor, bland annat en på Sci-Fi Fan Letter som är uppdelad på olika genrer. Några författare som nämns där, ihop med böcker de skrivit, är:

Hard SF

Nancy Kress – Probability Moon
Glynn Latner – Hurricane Moon
M. J. Locke – Up Against It
Syne Mitchell – Changeling Plague
Joan Slonczweski – Brain Plague

General SF

Ann Aguirre – Grimspace
C. L. Anderson – Bitter Angels
Margaret Ball – Disappearing Act
Elizabeth Bear – Dust
Lauren Beukes – Zoo City
Leigh Brackett – The Secret of Sinharat
M. M. Buckner – Watermind
C. J. Cherryh – Foreigner
Sara Creasy – Song of Scarabaeus
Julie Czerneda – A Thousand Words for Stranger
Marienne de Pierres – Dark Space
Diane Duane – Omnitopia Dawn
Jaine Fenn – Principles of Angels
J. M. Frey – Triptych
Nicola Griffith – Ammonite
Jane Jensen – Dante’s Equation
Kay Kenyon – The Braided World
Sharon Lee & Steve Miller – Fledgling
Ursula K. Le Guin – The Word for World is Forest
Doris Lessing – Re: Colonised Planet 5, Shikasta
Karin Lowachee – Warchild
Anne McCaffrey – The Ship Who Sang
Maureen McHugh – China Mountain Zhang
Chris Moriarty – Spin State
Sheryl Nantus – Blaze of Glory
Andre Norton – Prison Ship
Diana Palmer – Morcai Batallion
Kit Reed – Thinner Than Thou
Justina Robson – Mappa Mundi
Joanna Russ – The Female Man
Melissa Scott – Trouble and Her Friends
Suzan Shwartz – Hostile Takeover
Kristine Smith – Code of Conduct
Wen Spencer – Tinker
Sheri Tepper – Grass
Karen Traviss – City of Pearl
Joan Vinge – Psion
Lynda Williams – The Courtesan Prince
Liz Williams – Banner of Souls
Phoebe Wray – Jemma 7729

Military SF

Lois McMaster Bujold – Cordelia’s Honor
Tanya Huff – Valor’s Choice
Jean Johnson – A Soldier’s Duty
Anne McCaffrey & Elizabeth Moon – Sassinak
Sandra McDonald – The Outback Stars
Elizabeth Moon – Hunting Party

Romantic SF

Gini Koch – Touched by an Alien
Stephenie Meyer – The Host
Sharon Shinn – Jenna Starborn
Lisa Paitz Spindler – The Spiral Path

Time Travel

Kage Baker – In the Garden of Iden
Linda Evans & Robert Asprin – Time Scout
Kay Kenyon – Seeds of Time
Audrey Niffenegger – Time Traveler’s Wife
Andre Norton – Echoes in Time
Marge Piercy – Woman on the Edge of Time
Connie Willis – Doomsday Book

Alternative History

Virginia DeMarce – 1635: The Tangled Web
Debbra Doyle – Land of Mist and Snow
Bernardine Evaristo – Blonde Roots
Sophia McDougall – Romanitas
Naomi Novik – His Majesty’s Dragon
Ekaterina Sedia – Heart of Iron
Jo Walton – Farthing
Connie Willis – Blackout

Steampunk (part 1 and part 2)

Gail Carriger – Soulless
Phil & Kaja Foglio – Agatha H and the Airship City
Dru Pagliassotti – Clockwork Heart
Cherie Priest – Boneshaker
Ekaterina Sedia – The Alchemy Stone

Apocalyptic & Post-Apocalyptic

Margaret Atwood – Oryx & Crake
Octavia Butler – Parable of the Sower
Suzanne Collins – Hunger Games
Nalo Hopkinson – Brown Girl in the Ring
P. D. James – Children of Men
Nnedi Okorafor – Who Fears Death
K. M. Ruiz – Mind Storm
Mary Shelley – The Last Man

Series Books

Karen Traviss – Star Wars: Legacy of the Force: Sacrifice, Halo: Grasslands, Gears of War: Anvil Gate
Diana Carey – Aliens: Cauldron, Star Trek TNG: Ship of the Line
Diana Dru Botsford – Stargate SG1: Four Dragons
Olivia Woods – Star Trek DS9: The Soul Key
Kristen Beyer – Star Trek Voyager: Children of the Storm
Christie Golden – Star Craft: The Dark Templar Saga

Detta är bara ett inledande litet inlägg om kvinnliga SF- och fantasyförfattare. Fler kommer på samma sätt som jag skrivit flera inlägg om SF-författare som är vänster.

Läs mer: The Galaxy Express, Vaginal Fantasy Hangout, SF Mistressworks, Daughters of Prometheus, Fantasy Café, Guardian,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Science Fiction-författare som är vänster

China Miéville

China Miéville

Många SF-författare är höger, libertarianer, nyliberaler, en del nästan fascister. Många  av de som jag gillar rätt bra som författare har sådana uppfattningar, exempelvis Larry Niven (1938-), Jerry Pournelle (1933-) och S.M. Stirling (1953-). Många andra kan sägas vara politiskt indifferenta, i praktiken är de traditionellt borgerliga, dvs utifrån min synpunkt höger. Exempel på detta är kanske Isaac Asimov (1920-1992), Arthur C. Clarke (1917-2008), C.J. Cherryh (1942-) med flera.

Vänsterförfattare i vid mening är nog inte så sällsynta, Ursula K. Le Guin (1929-) och J.G. Ballard (1930-2009) måste väl anses höra dit liksom John Brunner (1934-95), Samuel R. Delany (1942-), David Dvorkin (1943-), Harlan Ellison (1934-), Ian McDonald (1960-), Michael Moorcock (1939-) som kallar sig anarkist, Kim Stanley Robinson (1952-), Joanna Russ (1937-2011), George Orwell (1903-50) och Olaf Stapledon (1886-1950).

Däremot är organsierade socialister rätt sällsynta bland SF-författarna. Den mest kände idag är nog China Miéville (1972-), medan Iain Banks (1954-) och Ken MacLeod (1954-) är kända, dock kanske inte så kända som socialister eller vänster på samma sätt som China Miéville. Båda de sistnämnda har dock varit organiserade i eller stött olika vänstergrupper och i deras böcker förekommer socialistiska och anarkistiska referenser flitigt. China Miéville var medlem i brittiska SWP fram till mars 2013 men han har lämnat organisationen med anledning av den senaste skandalen med våldtäktsanklagelser och liknande som ledningen döljt och försökt tysta ner. Idag är han medlem i US-amerikanska ISO och verksam i Chicago. I huvudsak är China Miéville en fantasyförfattare men en del av hans böcker är också SF. Steven Brust (1955-) är ytterligare en författare som är trotskist i likhet med China Miéville och Ken MacLeod.

Bland äldre SF-författare som har varit organiserade socialister märks H. G. Wells (1866-1946), Frederik Pohl (1919-) som var organiserad i Young Communist League på 1930-talet,  Mack Reynolds (1917-83) som en stor del av sitt liv var medlem i US-amerikanska Socialist Labor Party och Bernard Wolfe (1915-1985) som en tid var livvakt åt Leo Trotskij (1874-1940) i Mexico. Bernard Wolfe har bara skrivit en enda SF-roman, Limbo (1952) och bara ett par noveller, en i Gal (1951), ”Self Portrait” och två i Harlan Ellisons antologi, Again, Dangerous Visions (1972), ”The Bisquit Position” och ”The Girl with Rapid Eye Movements”. Mack Reynolds har skrivit desto mer. Bernard Wolfe slutade skriva SF-texter då han fattade avsmak för genren och den tekniska vetenskapen som varande reaktionära. SF betraktade han som den högervridna vetenskapens tjänare. Han skrev dock andra romaner och noveller, många av de senare publicerades i Playboy Magazine. Limbo anses av en del höra till de 100 bästa SF-romaner som nånsin skrivits.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har fått min politiska skolning från SF-litteratur

Så brukar jag ibland säga till min kamrater i Socialistiska Partiet bland anarkister och i andra vänstergrupper när dom undrar varför jag resonerar så ovant, bakvänt och underligt. Ibland med argument som gör LeninMarx och Trotskij till nåt slags inkarnerade gudar. En hållning till de marxistiska klassikerna som jag inte kan förstå.

Påståendet är naturligtvis inte sant. Jag har förstås mängder med annan politisk skolning och framförallt erfarenhet. Men sant är att jag läser enorma mängder böcker, främst science-fiction och deckare, men även en hel del faktaböcker om historia (speciellt om andra världskriget och medeltiden) och politik.

Bland SF-litteraturen gillar jag numera space opera mest. Främst kanske politiskt radikal sådan som den som skrivs av Iain Banks och Ken Mcleod. Men jag är också en älskare av romantisk space-opera som en som skrivs av Lois McMaster Bujold eller CJ Cherryh. Andra författare som jag läst det mesta i SF-väg av är Nancy KressAnne McCaffrey och Ursula K. LeGuin. Det är förresten noterbart att de flesta SF-författare jag läser är kvinnliga. I modern SF-litteratur är det verkligen så att könen har jämställda roller. I alla fall i det jag läser. Jag läser i stort set bara amerikanska och brittiska författare på engelska. Det finns väldigt lite översatt till svenska och ännu mindre översatt SF från andra språk. Förresten tror jag att en överväldigande majoritet av existerande SF-författare är engelsk-språkiga. Så bland min sommarläsning finns det en och annan SF-bok likaväl som en och annan deckare.

När det gäller deckare är jag mest förtjust i hårdkokta amerikanska deckare eller polisdeckare. Det kan vara klassiska författare som Dashiell Hammet (ex. Red Harvest), Raymond Chandler (ex. The Big Sleep) Chester Himes (The Real Cool Killers) och James M. Cain (Postman Never Rings Twice) eller moderna som James Lee Burke (ex. The Neon Rain), James Crumley (The Wrong Case), Robert B. Parker (A Catskill Eagle) eller Charles Willeford (Sideswipe) när det gäller den hårdkokta skolan. Eller Ed McBainSjöwall & Wahlöö och William J. Caunitz när det gäller polisdeckare. Några sådana böcker finns också i min sommarläsningssamling. Bland deckarförfattarna jag läser finns som ni ser inte så många kvinnor, men jag läser allt av Sue Grafton och Sara Paretsky.

Inlägget tidigare publicerat på Svensson-bloggen, år 2007.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,