Jag har nu sett den nya Dune-filmen som regisserats av Denis Villeneuve som också gjort Arrival (2016) med sitt fokus på språk och BladeRunner 2049 (2017).
Dune är dock en film som dock bara berättar en halv historia. Historien om huset Atreides undergång genom svek från kejsaren och attack från ärkefienderna i huset Harkonnen. Det är en storslagen space opera som i huvudsak utspelar sig på en ökenplanet, Arrakis som också kallas Dune.
Frank Herberts Dune
Filmen bygger på en SF-roman med samma namn (Dune) som ursprungligen publicerades i flera avsnitt i tidningen Analog åren 1963-65. Avsnitten arbetades om och bakades ihop till en roman som publicerades 1965. Det är sannolikt världens mest sålda SF-roman men från början var det inget förlag som ville publicera den. Dune är en historia som passar vår tid.
Den handlar om religion, ekologi, klimat, en planet som förstörts av människor och växthuseffekt, möjlig mänsklig utveckling med mera. Influenserna från islam är tydliga och många ord som används i boken och filmen är arabiska. Också influenser från buddhism och kristendomens Messias-myt är tydliga. Det är också en bok stabilt förankrad i 1960-talets drogkultur. Det är spice, drogen som utvinns på Dune, som genom sin påverkan på det mänskliga psyket gör snabba rymdresor möjliga, Dune-universat är en slags motvikt till det mer teknokratiska Stiftelse-universat som skapades av Asimov under 1940- och 1950-talen. Mer baserat på mänsklig utveckling än teknologisk utveckling.
Denis Villeneuves film
Det är en storslagen film som ligger nära boken i stämning och händelseförlopp. Men kanske blir filmen också lite obegriplig för den som inte läst romanen. Men samtidigt är det bara halva historien om Paul Atreides (spelad av Timothée Chalamet), den av de tankeöverförande Bene Gesserit framavlade supermänniskan och den kommande messias-figuren (kwisatz-haderach). Till sin hjälp tar han ett ökenfolk, fremen, som omfamnat en religion i vilken de väntar på en Messias. I andra delen av boken finns många av förklaringarna till varför saker är som de är i Dune-universat. En andra del, en fortsättning, krävs för att filmen ska bli fullt begriplig.
Bra och sevärd
Men filmen är mycket sevärd i sig själv. Och en mycket bättre film än David Lynch Dune-film från 1984. En film större än bara en film som Kerstin Gezelius i DN skriver:
”Dune” är en sakral film som stirrar strängt på en när man inledningsvis sitter som ett rastlöst barn i kyrkan och skruvar på sig åt alla högtidliga monologer, småfnissar åt Charlotte Ramplings imponerande huvudbonad (som kunde ha varit gjord för katolska kyrkans modevisning i Fellinis ”Roma”) och åt Stellan Skarsgårds ondskefulla, svävande fläskberg till Baron.
Men ju mer man rör sig i de blygrå palatsen och över den glödheta ökensanden, desto mer berörd blir man plötsligt, utan att man vet hur det har gått till, så har man ändå hamnat in i något som är större än en själv, uppslukad av mystiken. Skarsgård blir skrämmande på riktigt, Ramplings mystiska monologer får en mening, och Jessicas och Pauls flykt ut i öknen, i en störtande futuristisk helikopter och senare till fots över skymningsgrå sanddyner jagade av gigantiska sandormar har en poetisk intensitet som gör att man måste hitta på ett nytt ord för ”actionscen”, det låter alldeles för platt och mekaniskt i sammanhanget.
Kul är också att två svenskar spelar viktiga roller, Rebecca Ferguson som Paul Atreides mor Lady Jessica och Stellan Skarsgård som den onde baron Harkonnen. Andra som kan nämnas är Jason Momoa som Duncan Idaho, Josh Brolin som Gurney Halleck, Dave Bautista som Rabban Harkonnen, Javier Bardem som fremenledaren Stilgar och Charlotte Rampling som Bene Gesserit-ledaren Reverend Mother Mohiam.
Dune kommer att bli en klassisk SF-film. Framförallt när den andra filmen, den andra delen, kommer.
Läs också recensionerna på: Gamereactor, Cinetaste, Moviezine, Filmparadiset, Kritiker, Onyanserat
2 svar på “Dune som film – storslaget och bara början”